Debatt: Jag går i barndom när högern är så ouppfostrad

Ni vet när man var liten och tvingades ha på sig en dum utstyrsel på kalas, eller behövde posera för en tråkig bild eller krama någon avlägsen släkting som såg allmänt suspekt ut. Ni vet, den känslan. Känslan av att frånsäga sig sitt självbestämmande för lämplighetens skull, för konventionens eller artighetens skull. Precis så känns det att vara på middag med en högerpolitiker när man verkligen, verkligen inte vill.

Det är egentligen ingenting oväntat som händer under kvällen. Det är inte oväntat att någon från högern självsäkert basunerar ut att “dragqueens som läser sagor för barn är hbtq-propaganda”. Ingenting är oväntat eller förvånande, men det är obehagligt. Det är obehagligt att vi nästan omärkligt trätt in i en tid då den ordföljden ens anses lämplig för middagsbordet. En tid då det inte anses tvivelaktigt att spy ur sig hat, förklätt i hån som ska föreställa skämt, inför människor man knappt känner.

Jag går i barndom när min känsla för vad som är lämpligt stoppar mig från att slå näven i bordet och gå därifrån. Att djupandas på toaletten blir det bästa alternativet.

Eller?

För samtidigt som mitt väluppfostrade manér lyckas bidra till en utåt sett ganska god stämning, förpestas kvällen av någon annans mindre väluppfostrade dito. Visserligen var min upplevelse av den så kallade debatten av privat karaktär, den ägde inte rum i ett debattforum eller inför offentligheten. Den retoriska nivån i ett sådant samtal behöver inte nödvändigtvis vara särskilt hög, inte heller behöver man komma fram till någonting eller vara överens. Däremot blir jag chockad till tystnad när min bordsherre inte ens av artighetsskäl låter bli att så frispråkigt dela med sig av sina, får man säga, extrema åsikter.

Kanske vore då den lämpligaste vägen att gå att lägga sig på samma nivå, att säga något i stil med “jag har hellre en dragqueen som barnvakt än en moderat alla dagar i veckan” (som om det ena behöver utesluta det andra), eller “du är ju för fan fascist!” med långfingret i luften. Jag förstår ju att en god retoriker inte ska behöva sjunka till den nivån, men i stunden känns det som att det inte finns några andra alternativ förutom att, som Hanna Fahl säger (Dagens Nyheter 17/5), hålla käften. Nivån är för låg.

Hanna Fahl har också rätt i att det som utspelar sig runt matbordet är en låtsasdiskussion om en sakfråga som egentligen inte finns. Det faktum att debatten ens förs på den här nivån, med vänner och bekanta, är snarare talande för både debattörens och ämnets karaktär. Och det första jag kommer att tänka på är: “Vilken ohyfsad typ.” Tyvärr medför den här typen av ohyfs att jag lämnar middagen med en klump i magen. När en politiker vet att den här nivån av homofobi är riskfri att ställa sig bakom är det liksom något som hänt redan, och inför det faktumet står jag mållös.

Egentligen vill jag börja om från början, uppfostran ett punkt noll, och säga ”sådär pratar vi inte om andra människor, det borde du ha lärt dig för länge sedan” och avslutat med ett nyp bakom örat. Men det hade väl inte heller varit lämpligt.