– Jag har ett starkt förhållande till clowner. En av mina bästa vänner är clown och jobbar väldigt nära med Clowner utan gränser, som ju gör ett fantastiskt jobb. Clownnäsan signalerar att det här är en plats för roligt, en öppning att koppla av för de som behöver det allra mest.

Vi har träffats för att prata om hennes essäsamling ”Om humor – essäer om dom som är roliga och det som är kul” där Stina Bäckström undersöker fenomenen humor och skratt med filosofin som verktyg. Boken är förvånansvärt rolig och tillgänglig även för en ickefilosof. I undersökningen samsas filosofer som Platon, Kierkegaard, de Beauvoir och Ahmed med såväl humorserien ”The Office” som ståuppkomikern Hannah Gadsby och Tove Janssons hemuler.  

–Jag tycker filosofi är roligt och vill att folk ska få chansen att upptäcka det. Filosofin är mitt verktyg att undersöka saker och det finns faktiskt en hel inriktning som heter humorfilosofi. Det kan tyckas vara en motsättning eftersom skämt inte ska förklaras och det är ju det filosofi gör.  

Mötesplatsen är Stina Bäckströms andra hem sedan många år. Som lektor undervisar hon på Södertörns högskola, men det är på Kungliga biblioteket i Stockholm hon bedriver sin forskning ända sedan tiden som anställd på Åbo akademi för tio år sedan. Hon guidar vant genom trädgården och vågar sig till och med på att lite vanvördigt prova clownnäsan på Hjalmar Söderbergs bronsstaty. Författaren bakom ”Den allvarsamma leken”, känd för sin blandning av melankoli och kvickhet, förhåller sig dock kall.

Stina Bäckström har ett livligt kroppsspråk och verkar ha nära till både leenden och skratt. Redan i inledningen till boken är hon tydlig med att det handlar om en kärleksförklaring till humorn, men en kritiskt granskande sådan. Det är dock inga tydliga svar som serveras.

Den uttjatade frågan om man får skämta om allt besvaras exempelvis med att humor kräver tajming och samspel och en lyhördhet för mottagaren.

– Humor är ett komplext samspel, men har också blivit något som är väldigt säljande idag. Min förhoppning med boken är att folk ska få impulser att se på sig själva på ett nytt sätt. Det är säkert många som inte håller med mig på många punkter, men jag hoppas sätta igång någonting så att folk tänker vidare själva.

Filosofin har funnits i hennes liv sedan gymnasiet och som tjugoåring övergav hon historiestudierna för att ta sig an verktygen som kunde ge svar på ”varför tänker man så?”. Även humorn har varit med länge, redan från barndomen, konstaterar Stina Bäckström, trots att hon beskriver sig själv som ett ganska allvarligt barn som helst läste böcker och spelade cello.  

– Jag växte upp i byn Västra Höle, mellan Bollnäs och Söderhamn i Hälsingland, där fanns inte så mycket annat att göra. Men humor och musik har mycket gemensamt genom att det kräver tajming och lyhördhet. Det finns också många sorters humor och nu kan jag se att till exempel min mormor var väldigt rolig, på ett krasst sätt.

Att kunna skämta kräver en känsla av trygghet, poängterar Stina Bäckström. När man är ny på jobbet eller befinner sig i ett främmande land står både otryggheten och språket i vägen för att skämtandet ska kunna infinna sig. Något som hon själv erfor på bara skinnet under sin tid som doktorand i Chicago.  

– Humor bygger mycket både på språk och gemensamma referenser. När jag försökte skämta tyckte de att jag var lite gullig, men inte så rolig. De skrattade nog mer åt än med mig. För mig var det inte särskilt plågsamt för jag hade mycket roligt ändå, men jag om man redan känner sig utanför och för första gången vågar sig på att dra ett skämt som ingen skrattar åt måste det vara hemskt.  

Ser du, som levt länge i ett annat land, att det finns nationella särdrag i humorn? Svenskar anses ju ofta, inte minst av oss själva, som tråkiga. Är vi det?

– Nej, så kan man inte generalisera, men amerikaner är generellt väldigt kvicka och bra på att konversera och väva in skämt. Jag som är uppväxt i Hälsingland med en ganska krass och galgig humor, där mycket av det roliga bygger på tystnad och blickar, kände att jag förändrades och blev en mer pratsam och lättsam person av mina sex år i Chicago.  

Sammankopplingen mellan humor och filosofi har kommit gradvis. Boken är resultatet av flera års forskning och inriktningen kom av att Stina Bäckström upplevde att många av hennes studenter hade humor som ett viktigt arbetsverktyg. På Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola undervisar hon yrkesverksamma inom yrken där människokännedom på olika sätt är avgörande.  

– Många poliser, läkare och sjuksköterskor, särskilt inom psykiatrin, använder sig väldigt mycket av humor i sitt arbete. Det är yrkesgrupper som möter mycket misär, men de jag mött har ofta varit väldigt roliga. Jag tror att det handlar om överlevnad. Humor är ett sätt att behålla sin mänsklighet och stötta varandra, det skapar en yrkeskultur som ger tillgång till mänsklighet.

Humor är på många sätt livsviktigt och fungerar som kitt mellan människor men kan också vara uteslutande och fungera som härskarteknik, poängterar hon. Både skämtaren som kräver att andra ska skratta med och den som vägrar skratta har makt över andra. En av de figurer som analyseras i boken är filosofen Sara Ahmeds ”feministiska glädjedödare”.  

– Att våga vara den som inte skrattar åt till exempel sexistiska skämt skapar för tillfället dålig stämning i fikarummet, men är jätteviktigt för att vi ska se det som är fel i samhället. Skrattet kan dölja det som vi inte orkar eller vågar ta itu med, säger Stina Bäckström. Vi lever idag i ett spänningsfält mellan det jag kallar kravet att ha kul och det som lyfts i debatten som humorlöshet.

I boken beskrivs hur många komiker numera ramar in sina skämt med referenser till trigger-varningar, trygga rum, pk-mobben och cancel-hot, för att avväpna sina mest kontroversiella skämt. Men rädslan för att gå över gränsen och bli avstängd kan ändå medverka till en ängslighet som bidrar till humorlöshet.

– För mig var humorlöshet ett nytt begrepp som jag kom i kontakt med först när jag jobbade med boken. Jag har själv inte upplevt det som ett problem, säger Stina Bäckström

Hon lyfter tvärtemot fram kravet att ha och vara kul, som idag finns överallt i samhället. Vi ska vara kul som partners, som föräldrar och inte minst på arbetsplatsen. Kravet kan dock stå i vägen för att vi har kul på riktigt och även göra att vi missar andra sätt att njuta av livet, menar hon.

– Kul är inget som går att kräva fram, det ger upphov till en känsla av misslyckande. Jämförandet med andra kan också göra att vi tappar förmågan att kul. Både jobb och föräldraskap är i grunden arbetsamma saker som rymmer en massa olika känslor.

Stina Bäckström beskriver i sin bok ett humoristiskt tilltal som en nyckel till mänskligheten, men betonar samtidigt att kravet på kul leda till att många både känner sig fel och blir uteslutna ur en gemenskap.  

– Vi säljer in oss genom att vara socialt lättsamma, på anställningsintervjun och dejtingappar. Det riskerar att leda till en utestängning av människor som är bra på en massa andra saker men inte hela tiden ser lättsamheter. Exempelvis personer med olika former av autism. De har ofta mycket humor, men kan vara roliga på ett sätt som andra inte förstår genom att de har svårt med socialt samspel och kanske skrattar på ” fel” ställen.

Att bli anklagad för att inte ha humor är både sårande och en väl beprövad härskarteknik. Moderaternas tidigare partiledare Anna Kinberg Batra fick exempelvis kritik för att hon var för allvarlig, samtidigt som vi historiskt haft hur många manliga stenansikten som helst som varit framgångsrika partiledare. Stina Bäckström tror dock inte att kvinnor i politiken har högre krav på sig att vara roliga.

– Men absolut finns det ett större krav på kvinnor att vara socialt lättsamma och skratta åt andras skämt, det är tilldragande. Att le är också en viktig del av att bekräfta andra.  

Idag finns snarare ett generellt krav på politiker att ha självdistans och kunna använda sociala medier, menar Stina Bäckström.

– I tv-serien "Valet forever" med gänget bakom "Flashback forever" tvingas ju till exempel alla partiledare visa att de ”kan ta ett skämt”.  

Stina Bäckström skiljer i sin bok mellan kul och humor, där kul ses som ytligt och något som bara händer, medan humor är mer avancerat. Humor kräver en förståelse för skämtets innehåll och har därigenom länge varit föremål för akademiska analyser. Boken visar även på den fysiska närheten mellan skratt och gråt, glädje och aggressivitet:  

”Kul riskerar alltid att bli för mycket, för kul. När barn har riktigt kul är de oftast på gränsen till våldsamma. Många barnkalas slutar i gråt och blåmärken. Hos vuxna kanske samma tendens ofta innefattar tävling eller sport (eller drar åt det mer självhävdande eller aggressiva ju längre kvällen lider).”

I boken lyfts skrattets många funktioner, bland annat hur Donald Trump använder häcklandet och förlöjligandet av etablissemanget för att framstå som folklig trots att han själv tillhör makteliten. Humorns kraft kan verka i många riktningar, poängterar Stina Bäckström, även destruktivt genom bland annat förlöjligande propaganda.

– Humor kan dölja och avleda uppmärksamheten från saker som vi borde ha fokus på och ge möjligheten att ljuga utan att det märks att det är en lögn. Skrattets förmåga att kitta ihop folk är ett tveeggat svärd mot andra som inte kommit fram till samma sanning. När vi ser filmklipp från Trumps tal till exempel, verkar ju folk ha roligt, det är väldigt mycket skratt.

Du skriver om skrattet som något som kommer till oss, ”skrattet kan inte tvingas fram”. Samtidigt finns det idag exempelvis skrattyoga där man skrattar fast man inte är glad för att främja hälsan och bli gladare. Det saluförs bland annat med att tio minuters skratt ger lika mycket fysisk träning som trettio minuter på gym. Hur ser du på det?

– Rent fysiskt kan det säkert fungera eftersom gapskrattet har många likheter med både att ha sex och andra fysiska aktiviteter som att gå på gym, men jag tycker ändå att det är ganska förskräckligt att skrattet ska tvingas fram för att tjäna ett syfte. Jag lyfter skrattet som en nåd och enligt Kierkegaard gränsar humor till det religiösa. Det är något som vi får utan att förtjäna det, vilket i sig kan vara en svårsmält lättnad.

En av få konkreta slutsatser i boken är att vi skrattar åt olika saker. Ironi, som Kierkegaard ansåg vara distanserad och utan sympati, sätts i kontrast till varm humor. När jag läser detta kommer en insikt till mig om varför mina barn ibland kallat mig elak när jag skämtar. Som tillhörande generation X, den ironiska generationen, har jag kanske gått för hårt fram? Stina Bäckström får vara bollplank för frågan.

Du beskriver humor som väldigt tidsbundet. Kan det skapa klyftor mellan generationer?

– Humor grundar sig mycket på gemensamma referenser. Jag märker på mina föreläsningar, att de äldre skrattar åt andra saker än de yngre. Ironi är ett exempel på det. Men jag tycker inte att man ska avfärda ironin helt. Ibland kan det vara en tillgång att kunna se på sig själv med lite distans. Att inte ta sig själv på allvar jämt och kunna ”skratta åt eländet” kan vara förlösande.

När vi skiljs åt efter intervjun har solen mattats av och studenterna lämnat bibliotekets kafé. I Stina Bäckströms kappficka ligger clownnäsan, varsamt nedstoppad. En liten gåva med stor kraft.