– Filmen belyser klimatångesten världen över på ett modigt sätt, men dess främsta syfte är att inge hopp. Yassa Khan, regissören, med kameraman Robin Mellor kom över till Umeå för några veckor sedan för att träffa mig. Vi åkte till Bäcksjön och jag fick berätta om situationen i Sápmi med skenande skogsskövling, klimatförändring som vi sett sedan jag var barn, om den kunskap jag lärt mig hemifrån hur man ska bete sig i naturen, berättar Sofia Jannok. 

Hur ska man bete sig i naturen?

– Tre grundläggande förhållningssätt jag har med mig hemifrån är att inte lämna något efter sig, bara ta det man behöver och, den kanske viktigaste, att vi är naturen, det vill säga det du gör mot naturen gör du mot dig själv. Till exempel, säg att du häller gift i vattnet, samma vatten hamnar till slut i dig själv. Dessa synsätt som jag delar med alla urfolkspersoner jag mött inrymmer det mesta och vi skulle se en stor positiv förändring om storbolagen tillämpade samma sak. 

Vi kanske kan säga att en samtidsdiagnos är klimatångest som kanaliseras i praktisk förnekelse. Människor vet att förändring är nödvändig, men livet rullar ändå på ”som vanligt”, med konsumtion och fossilberoende. Vad krävs för att verkligen åstadkomma förändring?

– Att makthavarna betedde sig som vi nyligen sett dem bete sig i kris och krig. Tal till nationen från statsministern som uppmanar allmänheten till solidaritet och aktion för klimatet vore på sin plats för längesdan. 

– Jag tror att känslan av att vi sitter i samma båt och att de samhällsförändringar som är nödvändiga är ett kollektivt ansvar skulle få oss att känna att det vi gör faktiskt gör skillnad. Precis som under pandemin när var och en uppmanades att göra personliga uppoffringar för samhällets skull. Det fungerade och det fungerade fort. Allmänheten besitter den största makten till verklig förändring som kan leda till systemskifte.

Många brottas med sin vardag, hur väl lyckas du själv med att leva klimatsmart?

– Det är en utmaning varje dag, speciellt när jag befinner mig i stan. Det urbana har en förmåga att lura oss att vi är avskärmade från naturen och att våra handlingar därför inte skulle spela någon roll, fast det är precis tvärtom. Det är enklare att leva hållbart när jag är hos mina föräldrar ute i skogen, då ser man direkt hur människan lämnar avtryck. Men jag försöker som många med mig att inte köpa nytt, återanvända påsar – plastpåsar som till exempel kommer med olika matvaror funkar som hundbajspåsar – undvika engångsartiklar, lämna bilen, laga saker som gått sönder, sy egna kaffefiltar av gamla örngott... Du vet, leva som ens mormor gjorde. De äldre var så bra på att vara sparsamma med resurser. Vi har mycket att lära av dem.

– Maten gör skillnad, vad man äter. Jag äter renkött från egen hjord, potatis från mamma och pappas jord, fisk från andra samiska familjer som har det som binäring, grönsaker från lokala odlare, bakar eget bröd och på sommaren plockar jag massa bär som räcker hela året. Förutom att maten smakar bättre när den är småskalig så får man också en större respekt för maten. Du slänger inte något som du eller någon du träffat slitit för. På lokal väljer jag vegetariskt.

Vad kan majoritetssamhället lära sig ifrån urfolk, som till exempel samer?

– Allt! Man skulle lära sig ett annat perspektiv på omgivningarna än vad den industraliserande världen har. Vi minns fortfarande att vi är naturen. Samhället i övrigt verkar ha glömt det. Det är ingen slump att 80 procent av de sista friska ekosystemen i hela världen är på marker som fortfarande förvaltas av urfolk. Vi ser det i Sverige, i fjällvärlden där samer har kvar rätten att förvalta land och vatten är det också minst exploateringar. Det är ingen tillfällighet, utan det en livsnödvändighet för vårt sätt att leva. Dit söker sig också människor i allt större grad för att andas ren luft och återhämta sig, för man har sabbat naturen överallt annars. 

– Majoritetssamhället skulle kunna lära sig konkreta sätt att bruka naturen på – utan att förbruka henne. Våga lyssna, det skulle innebära den skillnad som världen skriker efter.

Du har förhandstittat på den färdiga dokumentärfilmen som du medverkar i, vad kände du?

– Jag grät floder när jag såg de starka personerna som talar ur hjärtat. Jag är så rörd och stolt att vara en del av de röster som hörs. Det är fint att de kom till Sápmi och lyfter situationen här. Många internationellt tror att Sverige är ett föregångsland, men när man ser hur Sverige behandlar Sápmi fortsatt så får man en annan bild. 

Vilken roll kan kultur, film, konst och musik spela för att hejda den globala upphettningen?

– Kulturen kan steppa upp och visa vägen. När ministrars klimattal till nationen lyser med sin frånvaro så kan kulturen agera den megafonen och säga de sanningar som behöver höras.

Samebyar i allians med klimataktivister har den senaste tiden fått stor uppmärksamhet för sina strider mot gruv­etableringen och skogsskövlingar i norra Sverige. Känner du hopp om att kampen kommer att ge resultat?

– Det gör jag verkligen. Jag har varit aktiv för miljön sedan tidiga tonåren och mött miljöorganisationer sedan dess, men aldrig förr har jag sett en sådan lyhördhet och uppbackning för oss som jag ser nu. Att klimatrörelsen värdesätter vår mångtusenåriga kunskap på samma nivå som forskningen, och frågar oss ”hur kan vi hjälpa?”, det är så starkt och rörande. Det har inte hänt förr i denna utsträckning. Det ger mig mycket hopp. Makten lyssnar inte på oss, så att människor från världens alla hörn förstärker våra röster – det betyder så mycket. Det såg vi inte minst i min egen sameby Luokta-Mávas vintern 2020 när vi tack vare medias och allmänhetens uppslutning kring vårt larm #standwithluoktamávas fick Sveaskog att backa från att kalavverka 700 hektar på vinterbeteslandet. Det var hisnande, att det fungerade! Vi ger oss inte förrän all skog i Sápmi är skyddad. Inte bara för vår skull, men för allas skull.