– Lyssna, det är en talgoxe som hörs!

Pensionären Robin Lindstedt gör en paus, han har just talat om att det är svårt att sammanfatta allt det som surrar i hans huvud, men han vet att han är här för att den biologiska mångfalden ”brakar åt helvete”.

Han säger att han önskar att han kunde formulera sig sådär rakt och koncist som proffstyckare gör i Svt Aktuellt.

– Men i Återställ våtmarker har vi ju alltid en presstalesperson som jag kan referera till om jag vill, säger han och ler.

Han fortsätter ändå att försöka förbereda sig på om han skulle få frågan, från en journalist, en förbipasserande när de utför aktioner, eller en närstående: Varför är du här?

– När jag är själv hemma bär jag med mig frågorna hela tiden och hör rapport efter rapport som berättar att det är jävligare än man trott. Ofta har jag svårt att fokusera, jag stänger av.

Han sitter tyst en stund. Fortsätter sedan:

– Jag är så jävla förbannad! Jag vill också hitta orden, men har inte riktigt hittat dit. Men jag tror på känslorna som kommer inifrån mig själv…

Snart har tre minuter gått, nästa person får sina minuter för att hitta sitt svar och därefter den tredje. Helen Wahlgren, en av arrangörerna, ger instruktioner:

– När alla i gruppen har pratat tre minuter har vi en tyst minut för att reflektera över kärnan i de egna formuleringarna.

Vid fikabord, i gräset och på stenar sitter ett tiotal andra grupper om tre personer i varje, som utför övningen. Efter den tysta minuten är uppgiften att formulera sig på en minut – följt av ytterligare en tyst reflektionsminut. Sista varvet är uppgiften att formulera sig på en till två meningar. Robin Lindstedt gör sitt tredje försök:

– Kärlek! Kärleken till jorden där det växer äpplen på träden som är så goda. Alla ska få uppleva den kärlek jag känner när jag ger det tid, inte befinner mig i ekorrhjulet. Kärleken till naturen är en mening.

Anna Fröding är 65 år. När vi möts är det söndag, hon har varit här, i en scoutstuga på Lovön i västra Stockholm sedan i fredags. Nästkommande dag ska hon för första gången i sitt liv göra en klimataktion, vilket hon säger känns pirrigt, inte minst för att hon är en ganska konfliktobekväm person.

– Jag tar steget nu, för jag har blivit mer och mer rädd. Speciellt efter sommaren 2018, när det blev vattenbrist och djur nödslaktades. Jag vill kunna säga att jag gjort det lilla jag kunnat. Och jag tycker att den här slow-walk-aktionen är intressant, för att den tänjer demonstrationsrätten lite grand.

Slow-walk, att promenera på vägbanan i grupper om 20 personer under två timmar per dag, är vad den här helgens träning handlar om att förbereda sig inför. 17–28 april ska tio sådana aktionsdagar genomföras på olika platser i Stockholms innerstad. Flera gör, liksom Anna Fröding, sin första aktion någonsin. Andra har deltagit många gånger de senaste åren. En av dem är Pontus Bergendahl, känd för att han blev den första klimataktivisten i Sverige att dömas till fängelse, för en XR-blockad av en flygplats. Nu har han avtjänat straffet som blev tre månader långt och han förbereder sig för nästa aktion.

Kan du inte känna att du betalat ett högt pris, att det vore skönt att kunna vila och låta andra föra kampen vidare?

– Jo precis så känner jag, verkligen!

Ändå är han här – mest för att klimataktionsrörelsen fortfarande enligt honom är för liten och för att det är bråttom, tidsfönstret för att kapa utsläppen krymper snabbt. Därför behövs varje person.

Pontus Bergendahl berättar att han tycker att det tar emot att göra aktioner, han blir så känslomässigt spänd. Men under tiden i fängelset fick han tid att fundera ännu mer över varför han tar steget. Det handlar om att kunna känna sig som en hel människa.

– Jag hatar att göra aktioner, jag är rädd! Men jag vill bli vän med min rädsla.

Priset för civil olydnadsaktioner kan bli högt. Det kan uppstå polisbrutalitet, häktning, böter och även fängelse. Aktivisterna förbereder sig – på att konsekvent agera fredligt utan våld, men också på att potentiellt betala ett pris – trots att de inte kan veta om deras aktioner faktiskt gör skillnad.

– Det handlar inte så mycket om resultatet. Det handlar om att jag vill göra rätt i en ond värld, jag vill arbeta mot ondskan i världen. I skogsbolag, oljebolag – överallt, säger Pontus Bergendahl.

En del människor säger att klimatkrisen måste tas på allvar men kritiserar ändå den del av klimatrörelsen som ägnar sig åt civil olydnad. Humanekologen Alf Hornborg skrev i januari i år i en debattartikel i Sydsvenskan: ”Det avgörande målet med all aktivism, såvida det inte främst handlar om att befästa en persons identitet som aktivist, måste vara att främja de politiska mål som driver den. Då kan det inte vara annat än kontraproduktivt att väcka allmän irritation. Det är nog en ganska liten andel av befolkningen som betraktar det som hjältemodigt och beundransvärt att limma fast sig vid vägar eller flygplan.”

Alf Hornborg menar också att det är viktigt att skilja på konkreta aktioner för att rädda hotade lokala värden – en våtmark eller en orörd skog – och symboliska handlingar i protest mot abstrakta system. ”Till skillnad från klimatet kan gamla träd och våtmarker räddas genom civil olydnad, just därför att det som aktivisterna vill är så tydligt, lokalt och politiskt genomförbart.”

Här på träningslägret är deltagarna vana att höra sådan kritik. De vet att deras aktioner väcker irritation. Det är inget självändamål. Men det kan, enligt dem, inte undvikas. De vill störa, väcka känslor och förhoppningsvis i förlängningen engagemang och förändring.

Pontus Bergendahl tror att det i själva verket är mer konstruktivt att agera mot systemet, än att blockera skogar och torvbrytning.

– Vi gör sådana blockader också. Men vad leder det till? Greenpeace har länge fokuserat på den typen av aktioner och får viss uppmärksamhet. Folk läser om det i tidningarna och bläddrar vidare. Vi måste vara där människor är. När deras vägar blockeras av oss händer något. Många blir irriterade, visst. Men de kanske pratar om det på fikat, någon svarar, det blir ett samtal.

Tatjana Boric-Persson säger att hon är ödmjuk inför kritiken mot klimataktionsrörelsen.

– Jag måste förlika mig med ovissheten, att jag inte vet om det vi gör leder till nödvändig förändring. Det är lätt att säga att vi måste ha ett massivt motstånd, enligt ett recept. Men det finns ju inget recept!

Men hon vet att civil olydnad genom historien har kunnat göra skillnad. Därför tror hon att fysiska aktioner är viktigare än någonsin, inte minst för att många människor lever i filterbubblor där de inte nås av konventionella nyhetsmedier.

Återställ våtmarker är bara en av de grupper Tatjana Boric-Persson är aktiv i. För ett halvår sedan tog hon initiativ till gruppen Rebellmammor, en undergrupp till nätverket Extinction Rebellion, XR. Hon tror att just organisering i grupper utifrån identitet, som till exempel att vara mamma eller myndighetsperson, är något konstruktivt.

– Det blir grus i maskineriet från många håll. När vi demonstrerar med Rebellmammor kommer ett hundratal personer och ungefär 70 av dem är där för första gången. Det är en väg in, som är viktig.

Men att vara småbarnsförälder och klimataktivist kan innebära en ambivalens. Tatjana Boric-Perssons äldsta dotter är åtta år. Hon har fått följa med på flera demonstrationer med flygbladsutdelning, men inte längre.

– Vid ett tillfälle agerade polisen väldigt aggressivt, red in med hästar och kastade ner folk på gatan. Min dotter blev jätterädd! I två veckors tid pratade vi om hennes rädsla varje kväll, hon grät och ville få mig att lova att aldrig mer gå på en klimataktion.

Tatjana Boric-Persson måste förhålla sig till och respektera barnets rädsla. Ändå kan hon inte ge dottern det löfte hon önskar.

– Jag kommer från forna Jugoslavien, flydde kriget och fick en trygg uppväxt och ett hem här, möjligheten att leva ett fullt liv. Jag tar liksom inte det för givet. Jag har privilegier, är vit och högutbildad, lever med mina barns pappa och jag blir inte – än så länge – misshandlad och kastad i en cell på obestämd tid. Jag har olika resurser som gör att jag kan ta risker. Om inte jag gör det här kan jag inte förutsätta att någon annan gör det. Jag har ett ansvar.

Hon gör en paus. Säger att hon önskar en klimatrevolution, men att hon på sätt och vis känner sig som en konservativ kraft.

– Jag vill bevara livet för mina barn och andra varelser framöver.

Undersköterska, biomedicinsk forskare, murare, veterinär, psykolog, yogalärare, arbete med hemlösa, pensionär, student… Under den inledande presentationsrundan berättar deltagarna om sina vardagsyrken. Några av dem tillägger att de har sagt upp sig från sina jobb för att ägna sig på heltid åt klimatkampen. Andra känner oro för att förlora sitt jobb – till följd av klimatkampen.

Carl-Magnus Clausson är 38 år och arbetar som biomedicinsk forskare. Hans avhandling handlade om proteiner i DNA. I många år har han följt forsknings- och nyhetsflödet om klimatkrisen. Förstått allvaret.

– Tills för 2–3 år sedan lutade jag mig mot ”mamma-staten”. Jag vet att vi har ett klimatnödläge, men tänkte att det fixar politikerna och jag kan leva mitt liv. Jag hade aldrig engagerat mig tidigare, men så blev jag morbror.

Han stannar upp. Blir påfallande rörd, torkar en tår. Tar ett andetag och fortsätter.

– Jag kommer inte att kunna se min systerson i ögonen om 20 år om jag inte har gjort något. Jag vill göra allt jag mäktar med. Nu känner jag att jag har ett ansvar att skrika högt, för det löser sig ju inte politiskt.

Han säger att det är ett stort steg att gå emot sin egen rädsla.

– Jag är rädd för att jag tagit mig vatten över huvudet. Jag är rädd för att mitt klimatengagemang ska gå ut över mitt jobb, att jag ska få ett så stort stresspåslag att jag inte kan prestera och till slut förlora mitt jobb. Jag är rädd för att någon ska bli skadad, en bilist som ballar ur kör på oss eller misshandlar oss. Jag är också rädd för att det ska falla platt, att vi gör uppoffringar men inte får någon uppmärksamhet. Och så är jag rädd för eskalering, att grupperingar i klimatrörelsen kommer att vilja använda våld.

Just att Återställ våtmarker så tydligt tar avstånd från våld är anledningen till att Carl-Magnus Clausson valt den här organisationen. Att bryta mot lagen genom att störa trafik tycker han är motiverat.

– De enda handlingar som står i paritet med det vi står inför är de aktioner vi gör nu, stora trafikstörningar. Det är små­potatis jämfört med det som händer med klimatet och planeten sedan – om vi inte handlar.

Han vet att hans liv kan förändras och att hantera närståendes kritik är en utmaning.

– Jag är skraj för att bli dömd, men om 10–20 år kommer alla mina nära och kära att säga att Carl-Magnus fattade tidigt. Jag räknar med framtidens förlåtelse.

En av de få unga bland de trettiotalet personer som tränar inför de kommande veckornas aktioner är 22-åriga Rita Melin. Hon har tidigare sökt sig till Fridays for future och XR, men uppskattar att Återställ våtmarker lägger så mycket tid på träning och förberedelser, inte minst tid att få tala om sina egna rädslor.

– Jag hör att andra är lika rädda och vi kan prata om att vi är rädda. Jag känner oro och ångest, jag är rädd för framtiden, att vi ska passera de olika punkterna där uppvärmningen blir snabbare och snabbare.

Hon tänker att klimataktioner kan göra mer skillnad än att till exempel ge sig in i partipolitiken – eftersom det är så bråttom.

– Jag är inte emot andra vägar, men att gå in i ett politiskt parti när vi är mitt i en kollaps… Varje sekund vi sparar så sparar vi liv.

Apputvecklaren Viktor Jonsson, 51 år, tillhör de som tagit steget fullt ut. Han lönearbetar inte längre, ägnar sig på heltid åt klimataktivismen. Det kostar på. Separationen från barnens mamma berodde delvis på detta engagemang. Han har förlorat sin bostad och hoppar mellan att sova hos sin mamma och vänner. Påtagligt högt var priset på sonens födelsedag då han satt häktad för en trafikblockad och inte kunde ringa för att säga grattis.

– Visst skulle jag villa leva ett härligt familjeliv, odla och lägga min tid på nära och kära. Men det är inte rätt prioritering. Att ge upp allt, som jag gjort, är inget vi kan kräva av alla – men det är vad som krävs.

Tidigare läste Alfred Westh, också han en av organisatörerna för träningshelgen, upp ett brev som den brittiska klimataktivisten Joshua Smith skrivit ifrån fängelse, efter sina aktioner i Just Stop Oil. Han har blivit arresterad ett 20-tal gånger och säger att han inte ångrar att han slutat arbeta som plattsättare, ägna helgerna åt vänner och fester – för klimatkrisen är det största hot mänskligheten stått inför. Viktor Jonsson tycker att vi måste lyssna på det Smith säger om klimataktivism här och nu: ”Detta är vad som krävs, om vi inte gör motstånd kommer permafrosten smälta och barn växer upp i en värld på gräns till kollaps. Du får lägga dina barn hungriga och måste förklara varför de inte kan få mat. Då har du svikit dina barn på värsta sätt.”

Viktor Jonsson understryker att alla har ett ansvar och menar att journalister och forskare gömmer sig bakom sina yrkesroller när de vill behålla sin objektivitet i klimatfrågan och inte deltar i sociala rörelser.

– Vi måste alla ta ansvar för det som 11 000 IPCC-forskare säger. Permafrosten får inte smälta!

Olika övningar följer på varandra under dagen. Sätta ord på känslor. Reflektera över vad som är våld. Förstå skillnaden mellan passivt och aktivt fredligt motstånd. Paus för mat och småprat. Rollspel i att hantera en aggressiv bilist. Utvärdering av vad som fungerar – och inte. Träna på att gå långsamt tillsammans.

När medlemmarna i Återställ våtmarker agerar är de väl förberedda. De har processat risken de tar, varför de gör det och hur de genomför aktionerna. Alla tilldelas olika roller. Om en ambulans behöver komma fram vet de hur det ska kunna ske omedelbart.

Ett par dagar senare möts vi igen, i tidig morgonstund i centrala Stockholm. Anna Fröding gjorde sin första aktion dagen innan och är på plats igen.

– Jag tog steget ut i gatan, det kändes lugnt, värdigt och professionellt. Allt gick som planerat.

På plats är flera poliser, bland dem Gunnar Rickholt. Han följde demonstrationerna även dagen innan. Han säger att polisen ser till att demonstrationen kan genomföras på ett säkert sätt.

– Det är alltid lättare för oss om de söker tillstånd i förväg, men den lilla ordningsstörning de här demonstrationerna innebär väger lätt i relation till den grundlagsskyddade demonstrationsrätten – så länge inte trafikstörningen blir allvarlig, om de går ut i en motorväg. Polisens jobb är att skydda yttrandefriheten och vi tycker att det är jättebra att människor använder sin yttrandefrihet!

Den här morgonen delar Återställ våtmarker upp sig i två grupper. ETC följer det 20-tal personer som beger sig till Fridhemsplan och därifrån promenerar långsamt över Västerbron.

Reaktionerna är blandade.

En man som arbetar för en flyttfirma blir upprörd när hans pickup stoppas.

– Flytta på er! ropar han genom sitt öppna fönster.

När ETC pratar med honom säger han att han förstår syftet med demonstrationen, men att det känns helt hopplöst att bli hindrad i sitt arbete på detta sätt.

Många bilister använder sina tutor. En grupp cyklister på andra sidan vägen ropar uppmuntrande.

En fotgängare skriker:

– Sopor! Jag är trött på er.

En annan fotgängare stannar till och läser flygbladet.

– Det här är fint, fortsätt med detta! säger han.

Polisen är snart på plats och lägger sig med en piket bakom demonstrationen. Tre poliser promenerar nära demonstranterna och inleder en dialog.

– Släpper ni fram bussen? frågar en av dem.

– Nej, svarar en av demonstranterna, vi upplever inte att det blir säkert. Vi flyttar på oss direkt om ett utryckningsfordon behöver komma fram.

Robin Lindstedt är även han på plats för andra dagen i rad. Han ska demonstrera varje dag hela veckan, men konstaterar att det kostar på att promenera i två timmar när man har artros i knäna.

– Jag blir jättetrött, men jag klarar det. Det känns riktigt bra!

Tatjana Boric-Persson fyller 41 år idag. Hon har tagit kompledigt från sitt arbete på Cykelfrämjandet. På kvällen ska hon fira med familjen, men förmiddagen viks åt klimataktivism.

– Så här skulle jag vilja fira min födelsedag varje år, det känns så otroligt meningsfullt!

Arrangören Helen Wahlgren berättar att Återställ våtmarker kommer att fortsätta göra fler aktioner framåt.

– Det pågår ett sabotage av vår jord som dödar människor. Det är kriminellt. Makthavarna ägnar sig åt ett dödsprojekt. Ett dödsprojekt som förintar livet på jorden och som fråntar den unga generationen en framtid värd att tro och hoppas på.