Katastrofen i Östersjön som glömdes bort

Caroline Hallin är ­kustingenjör, en av få i Sverige. Hon är forskare vid avdelningen för teknisk vattenresurslära vid Lunds universitet och har utvecklat en modell som simulerar hur sanddyner och stränder förändras över lång tid. Hon forskar även kring extrema kustöversvämningar och ­sannolikheten att de ska inträffa.

Just idag öser regnet ner så vårt besök på stranden blir inte så långvarigt. I stället sätter vi oss i bilen och tar en tur på näset, där en omfattande del av bebyggelsen ligger lägre än tre meter över havets nuvarande medelvattennivå.

Men det bistra vädret vi kör runt i är ingenting jämfört med den stormflod som drabbade Skånes, Danmarks och Tysklands Östersjökuster för 150 år sedan, i november 1872.

Naturkatastrofen, som har fått namnet Backafloden, spolade bort stora delar av den kustnära bebyggelsen i de utsatta områdena. Vattennivåerna steg kraftigt, sköljde in över land och slog hus och båtar i spillror. Hamnar förstördes och kor, får och grisar spolades ut i havet, liksom fiskeredskap och förråd. Människor dog.

Exploaterad kustremsa

Men denna katastrof har under flera decennier varit mer eller mindre bortglömd, enligt ­Caroline Hallin.

– Vi har byggt en massa hus i översvämningsbenägna områden utan att bygga några översvämningsskydd. Och de skydd som funnits sedan 1800-talet i form av tångvallar har man inte vidmakthållit under 1900-talet, utan låtit förmultna, säger ­Caroline Hallin.

Det hade inte hänt om vi hade känt till Backafloden, tror hon.

– Ingen har förvaltat minnet av den. Backafloden har varit bortglömd och det gäller inte bara på Falsterbonäset, utan hela Sverige. Vi har inte tagit hänsyn till översvämningsriskerna utmed kusterna på ett hållbart sätt när vi exploaterat.

I de områden som över­svämmades på den skånska ­sydkusten har det byggts tusentals nya bostäder, framför allt under andra hälften av 1900-talet.

– Detta höll på ända till 2008, då vi fick en form av paradigm­skifte. Då skrev man in i plan- och bygglagen att marken som man planerar på ska vara lämplig med hänsyn till erosion och översvämningsrisk.

Nämndes inte i utredningarna

Caroline Hallin började intressera sig för Backafloden 2014 då hon fick frågan om vilka vattennivåer det kan vara aktuellt att skydda sig emot på Falsterbonäset. Med andra ord: hur bör skyddsvallarna vara utformade? Hur höga bör de vara?

– Jag hade i bakhuvudet att det hade varit en storm 1872, men den nämndes inte i utredningarna kring vallen. Jag började läsa om den, men det fanns ingen bra uppskattning av hur högt vattenståndet hade varit. Det fanns inte heller någon beskrivning av vilka konsekvenserna blev i Sverige. Jag tänkte att det måste jag ta reda på och började forska på det som en sidoverksamhet till min huvudsakliga forskningsinriktning, säger Caroline Hallin.

I höstas presenterades de senaste forskningsresultaten i samband med en internationell konferens om Backafloden.

– Vi har lyckats kvantifiera hur högt vattenståndet var under Backafloden och just nu håller vi på med ett annat projekt där vi simulerar hur höga vågorna var. Preliminära resultat visar att vågorna var som högst på ostkusten, utanför Simrishamn uppemot åtta meter höga.

Ovanligt lugn period

Hennes forskning pekar dessutom på att 1900-talet kan ha varit en ovanligt lugn period historiskt sett, med få stormar.

– Det är det som gör de historiska observationerna så viktiga. Det blir farligt om den vattenståndsdata vi har kommer från en kort period som varit ovanligt lugn. Då är den inte lämplig att använda för prognoser framåt i tiden.

Därför behövs det mer kunskap och data.

– Vi vill forska mer på det här området. Vi vill ut och göra fler geologiska undersökningar och göra efterforskningar i historiska arkiv. Vi kan hitta ännu fler stormhändelser om vi går längre tillbaka i arkiven. På 1300-talet var det en storm som drabbade Tyskland och hundratusen människor påstås ha dött. Det är viktigt att känna till alla sådana händelser, det påverkar vår syn på risk i låglänta områden. Men för allt detta behövs finansiering.

Kan lära av andra länder

Caroline Hallin samarbetar med forskare från England, Tyskland, Nederländerna och Danmark och delar erfarenheter. Tyskland har mätt vattenståndet under en längre tid än Sverige och har bättre mätserier. Danmark har en särskild kustmyndighet. Och när det gäller att bygga skyddsvallar och inrätta effektiva varningssystem har Sverige mycket att lära av Tyskland och England, enligt Caroline Hallin.

Vi rullar sakta genom ett regnigt Skanör och stannar till vid en anonym liten sten.

– Det är en minnessten som visar hur högt och långt in i samhället som vattnet nådde vid Backafloden. Husen längre ner i den här gatan blev alltså översvämmade, säger Caroline Hallin och pekar.

I januari 2017 drabbades Falsterbonäset av det högsta högvatten som har uppmätts i sydöstra Öresund sedan regelbundna mätningar påbörjades på 1960-talet. Havsnivån steg till drygt 1,5 meter över medel­vattennivån, dock utan att någon bebyggelse skadades den gången.

Hur sannolikt är det att en ny katastrof liknande Backafloden inträffar?

– Det är det som är den svåra nöten att knäcka. Jag vill gärna kunna räkna ut sannolikheten. Men siffran blir väldigt osäker. Och frågan är vad man i så fall använder den siffran till, säger Caroline Hallin.