Marta Dauliūtė: ”Jag är värd att bli älskad även om jag säger nej”

– Att bygga en verksamhet ihop med andra är faktiskt det enda som intresserar mig, för det skapar mening.

Marta Dauliūtė har aldrig varit intresserad av att göra någon filmkarriär på egen hand, istället är hon inriktad på kollektiva arbetsprocesser. Om hon själv hade fått välja upplägget för den här intervjun hade hennes kollega Elisabeth Marjanović Cronvall deltagit också. De driver sedan 2009 filmproduktionsbolaget MDEMC tillsammans.

– Jag tycker att det blir så kletigt med det ständiga varumärkesbyggandet och medias fokus på individen. Det överensstämmer inte med hur jag jobbar och vad jag är intresserad av. Vill man förstå saker så gör man det bäst genom samtal. Hela mitt arbete handlar om att dela tankeprocesser med mina kollegor, säger hon, när vi slagit oss ner i MDEMC:s kontorslokal vid Mariaberget på Södermalm.

För dagen är det tomt här, men det brukar vara full aktivitet vid lokalens sju skrivbord.

– Elisabeth och jag bestämde oss för att starta produktionsbolaget och bygga upp det i total do it yourself-anda. Vi har skapat flera egna filmer och även producerat andras. Att se till att andra filmare lyckas förverkliga sina projekt har blivit en del av vårt yrkesliv. Vi har ägnat oss helt åt det vi tror på. Och vi vill att vårt bolags filmer ska bli en del av samhällsdebatten.

I den kommande filmen ”Good Life” (premiär i april), vill Marta Dauliūtė och hennes kollega, curatorn Viktorija Šiaulytė, skildra några entreprenörers idévärld, som de mötte på Tech Farm – ett co-living för unga entreprenörer som är så kallade ”digitala nomader”. De började arbeta med dokumentären 2013 och har regisserat, producerat och skrivit manus tillsammans.

– Vi ville undersöka vad det innebär att vara entreprenöriell, hur det tankesättet kan ta över hela ens existens, säger Marta Dauliūtė.

I filmen tas vi med till Tech Farm, beläget i ett hus på Östermalm i Stockholm, fyllt av unga, hårt arbetande entreprenörer vars arbetsliv och privatliv flyter ihop. De hyr minimala sovutrymmen, ett slags boxar. I vissa av dessa kan man inte ens stå upp raklång och där finns inget dagsljus. I utbyte får de tillgång till gemenskap samt möjligheten att nätverka med likasinnade och därmed utveckla sina affärsidéer.

Idag har entreprenörerna tagit över Tech Farm, men för tio år sedan drevs detta co-living av ett startup-bolag som nu lagts ner. Marta Dauliūtė beskriver denna sammanblandning av bolag och kollektiv som en trend i startup-världen, där man i sin marknadsföring adresserar människors längtan efter samhörighet.

– Denna sammanblandning mellan kollektiv och bolag kändes väldigt obekväm för mig. Kollektivt boende har en lång historia som politiskt projekt i Sverige, men jag undrar vad co-living är för form av politiskt projekt.

Hon säger att det var de boende som såg till att skapa en gemenskap, göra huset till en möjlig plats att bo på.

– Det var deras obetalda emotionella arbete som blev mervärdet för bolaget, eller kanske till och med själva produkten som bolaget sålde. För det är ingen som längtar efter att få bo i en box.

Inför filmandet gjorde hon och hennes kollega grundlig research i Stockholms startup-värld. Den här perioden investerades det mycket, både från privat och statligt håll, i entreprenörer och deras affärsidéer. Det var en tid då bolag som Uber och liknande nätplattformar inom gig-ekonomin poppade upp, där fasta anställningar ersattes av tillfälliga, lågavlönade jobb, vilket innebar stora förändringar i den svenska arbetsrätten, konstaterar Marta Dauliūtė.

– Det är fascinerande hur snabbt det här blev en del av mångas vardag. Även om jag själv inte beställt något från Foodora, är jag säker på att de som levererar varor från liknande företag till min dörr har exakt lika otrygga arbetsvillkor.

Många av entreprenörerna i filmen berättade att de hade väldigt lite tid att hinna reflektera kring vad det egentligen var för produkt som de försökte sälja in och i vilken riktning den skulle påverka samhället.

– Den tiden fanns inte, och det är ganska väsentligt, att hinna fundera kring vad det är man kommer att bidra med sett i ett större perspektiv. Särskilt när hela samhället är så mottagligt för den här så kallade ”innovationsekonomin”, som entreprenörer är en del av. Det är det rummet för reflektion som vi vill skapa med vår film.

Du talar i filmen om att vi lever i ett stressigt och prestationsinriktat samhälle där vi förväntas maximera våra insatser i arbetslivet, hela tiden vara effektiva och att det gör att vi ”terroriserar oss själva”.

– Ja, vi internaliserar samhällets krav på att vara produktiva och känner nog lätt att våra misslyckanden beror på våra egna tillkortakommanden. Jag kan som frilansare och kulturarbetare vara gränslös i vad jag kräver av mig själv – i känslan av att jag borde jobba mycket mer. Jag kan köra slut på mig.

Hon har funderat mycket på duktiga flickan-begreppet, säger hon, och tror att kvinnor allmänt driver sig själva hårdare än män. Där finns krav på kvinnor att ta socialt ansvar för familj, vänner och samtidigt vara högpresterande på jobbet.

– Hela det här imperativet att vi ska driva oss själva och våra liv som ett företag, det läggs till ytterligare ett lager i det när man dessutom är kvinna och har hela det emotionella arbetet i sitt knä.

Har det med gamla strukturer att göra?

– Att man som kvinna tar på sig ett slags socialarbetaransvar, ja, det tror jag.

Marta Dauliūtė är uppväxt i Litauens fjärde största stad, Šiauliai. Båda hennes föräldrar är i grunden lärare. De hade många diskussioner hemma när hon var barn, bland annat om samhällsfrågor. Det var högt i tak. Som 17-åring, 2002, flyttade hon till Sverige och gick sista året på en gymnasieskola, Ekopiloterna, som låg mellan Sölvesborg och Bromölla. Hennes släkt bor fortfarande kvar i Litauen.

– Mina föräldrar litade på mig och släppte iväg mig helt själv till ett annat land när jag var så ung. De stöttar mina livsval, även om de fortfarande kan oroa sig över min ekonomi. Men det är något annat, det är föräldrakärlek.

Hon var trött på det litauiska utbildningssystemet som, enligt henne, mycket gick ut på korvstoppningsmetoden.

– Jag var en högpresterande elev med toppbetyg som helt hade tappat motivationen. Det kändes så meningslöst att bara plugga in massor av fakta istället för att få reflektera och analysera.

På Ekopiloterna, som drevs av visionära lärare, hittade hon rätt. Där kunde undervisningen handla om att till exempel under en hel dag diskutera vad demokrati är. Det var också där hon för första gången fick prova på att göra film, i sitt examensprojekt.

Så småningom kom hon in på Filmhögskolan, nuvarande Högskolan för konst och design i Göteborg (HDK), med inriktning på film, och träffade sin nuvarande kollega Elisabeth Marjanović Cronvall.

Marta Dauliūtės drivkraft som filmare är att försöka förstå fenomen i samhället. Men hon är helt ointresserad av att berätta historier.

– Hela vårt samhälle är så genomsyrat av olika narrativ, jag är mycket mer intresserad av att dekonstruera dessa narrativ och försöka förstå vad som ligger bakom dem, vem det är som tjänar på dem. Det där finns med i alla Elisabeths och mina tidigare filmer.

I ”Second Class”, från 2012, var det till exempel dokumentärfilmsindustrin som intresserade dem. Filmen skildrar några litauiska gästarbetare i Sverige och vill visa på hur dessa utgör ett slags andra klassens arbetskraft. Men de här männen ville inte alls bli filmade, inte heller kategoriserade som utnyttjad arbetarklass. De ifrågasatte istället regissörernas motiv.

– Hela dokumentärfilmsbranschen bygger ofta på att vi filmare ska berätta om människor som är sköra och utsatta och på det sättet få fram starka historier. Men männen i filmen hade så otroligt mycket integritet och var helt ointresserade av att publiken skulle känna medlidande med dem.

Filmen kretsar kring den makt man har som dokumentärfilmare när man ska försöka porträttera andra.

– Dokumentärfilm är så intressant för att den har ett inbyggt etiskt dilemma i sig – att representera någon annan innebär alltid en viss form av våld. Våra filmer drivs av teman, snarare än att de försöker beskriva hur personerna vi filmar är, eller varför de är som de är.

Den som vill föra utsatta människors talan ser det ofta som att den gör en god handling, menar hon, och vidgar sedan resonemanget:

– Jag tycker det är beklämmande med denna typ av godhet och att det bygger på en gammaldags idé inom dokumentärfilmen om att ge någon en röst. Men vem bestämmer vem som ska få komma till tals och vem får man egentligen vända sig till när man väl fått mikrofonen? Jag har väldigt sällan sett att denna form av ”representations-välgörenhet” ändrar några maktstrukturer i grunden.

Marta Dauliūtė har sedan 2020 jobbat som intimitetskoordinator, tillsammans med Elisabeth Marjanović Cronvall. Medvetenheten om problemet med sexuella trakasserier inom både film- och teaterbranschen har idag växt, i kölvattnet av metoo-rörelsen. Numer har det blivit allt vanligare att i produktioner anlita någon som ser till att ingen av skådespelarna känner sig utnyttjad eller trakasserad när intima scener ska gestaltas, genom att koordinera dessa scener.

– Vi är där för att stödja skådespelarna att sätta gränser som de kan känna sig bekväma med. Att jobba med samtycke, som vi gör, betyder att ett uppriktigt menat ja bara kan uppstå om det också finns utrymme för att kunna säga nej.

Hon berättar att det finns många skådespelare inom film- och teaterbranschen som bär på trauman efter att de överskridit sina gränser under gestaltandet av intima scener, det gäller kvinnor såväl som män. De flesta svenska skådespelare frilansar, det inbegriper ofta en rädsla för att gå miste om jobb och att ses som besvärlig om man är tydlig med sina gränser.

– Det finns ett starkt inarbetat synsätt i den här branschen som går ut på att man som skådespelare ska härda ut, ta sig igenom scenen och göra som regissören önskar, vara till lags. Jag försöker skapa en situation där skådespelarna ser till att de inte tänjer på sina egna gränser.

Finns det någon risk att sexscenerna kan bli maskinella, att man tappar gnistan i dem?

– På samma sätt som man kan koreografera väldigt bra slagsmålsscener kan man koreografera en sexscen så att den känns äkta. Det behöver inte bli mindre organiskt eller lekfullt för det. Det handlar om att sätta tydliga ramar och koreografin utvecklas alltid i samarbete med skådespelarna.

Att jobba med detta har gjort henne mer medveten om sina egna problem med att sätta gränser, rent allmänt, och varför det är svårt. Hon lyfter upp det till ett existentiellt plan – vår rädsla för att bli övergivna.

– Det är en livslång träning, från barndomen och framåt, att kunna känna att här går min gräns och att jag är värd att bli älskad även om jag säger nej. För mig som förälder är det också viktigt att välkomna när min dotter visar mig var hennes gräns går. Jag försöker uppmuntra det.

Hon har gemensam vårdnad om sexåriga dottern, lever varannan-veckas-liv, och har varit tvungen att dra en tydlig gräns mellan arbetsliv och privatliv sedan hon fick barn – tillåta sig att vara ledig.

– Min dotter tror jag har räddat mig om jag ska vara helt ärlig, annars hade jag nog bränt ut mig. Barn är fantastiska, det går inte att fejka sin närvaro för dem! Jag vill finnas där för min dotter och då går det inte att lägga allt engagemang i arbetet. Idag ser jag till att jag gör plats för det som är livet.