Det finns en föreställning, menar Leontine Olsbjörk, att ifall man har det bra i sin familj så borde man inte ifrågasätta hur man kom till. Länge gjorde hon inte heller det. På 1990-talet hade hennes mamma åkt till Danmark för att få assisterad befruktning eftersom det då inte var möjligt för ensamstående föräldrar att få behandling i Sverige. Resultatet blev Leontine Olsbjörk och hennes tvillingbror.  

Familjen bestod visserligen stundtals av andra personer – mammas väninnor som firade jul med dem, senare tvillingarnas egna partners. Men för drygt fem år sedan fick Leontine Olsbjörk anledning att fundera över vad som egentligen räknas som föräldrar och syskon – eller kanske framför allt vem hon själv är i förhållande till dem. Hon har alltid vetat att donatorn, eller den genetiska föräldern som Leontine Olsbjörk säger, förmodligen hade gett upphov till fler barn. Hennes mamma hade fått information från kliniken om att de skulle kunna vara max tolv stycken i Norden. Det var inte sant.  

– Jag tog ett DNA-test, som direkt visade sju halvsyskon. Då fattar man ju att det finns väldigt många fler. Det är ju en industri, de vill tjäna pengar. Det är billigare att använda samma donator än att rekrytera fler.  

Idag har Leontine Olsbjörk hittat nästan 30 syskon – och det är alltså bara de som också DNA-testat sig. Senast för någon vecka sedan trillade det in ett mejl – det var ett nytt halvsyskon.  

– När jag först gjorde testet var det väldigt omtumlande. Innan hade de alltid varit som skuggor, nu blev de människor. Men idag är de så många att man inte längre orkar bry sig. Man blir bara en i mängden, vilket jag tycker är tragiskt. Man är massproducerad.  

Ett par syskon bor i Göteborg, där hon själv växte upp.   

– Det är jobbigt, fascinerande, allt på samma gång. Det är främlingar som är lika mig på ett sätt som jag bara trodde att min bror var. Flera av oss följer varandra på sociala medier.

Vissa har hon tagit kontakt med, andra inte.

– Jag har en halvbror som tycker att Israel är toppen, så honom kommer jag inte vilja ha något att göra med.  

Leontine Olsbjörk har under de senaste åren blivit en sorts talesperson för donatorskapade personer. På sin Instagram skriver hon om donation ur ett barnperspektiv, något som hon varit i princip ensam om i Sverige. Detta trots att ivf-behandlingar med donerad sperma funnits i Sverige sedan 80-talet.  

– Länge var det bara heteropar som använde sig av donerade könsceller, och det var något hemligt och skamligt. Jag tror att det setts som en privat fråga, en familjefråga.  

År 2005 blev det möjligt för samkönade par att skaffa barn, och sedan 2016 gäller lagen även ensamstående kvinnor. Tidigare behövde föräldrar inte informera sina barn om att de kommit till med hjälp av en donator. Många barn har växt upp ovetande om sin genetiska tillhörighet, och kommer kanske heller aldrig få reda på den. Idag ser det annorlunda ut: 2019 lagstiftades det om att barnen har rätt att veta hur de kom till, eftersom det enligt barnkonventionen är en mänsklig rättighet att känna till sitt ursprung.

– Vissa vet inte var de kommer ifrån, andra vet att de är donatorskapade men vågar inte prata om det. Folk hör av sig till mig och säger att deras farmor inte vet, till exempel, så att de måste hålla det hemligt, säger Leontine Olsbjörk.  

De senaste åren har frågan fått större plats i medier, bland annat på grund av en rad skandaler kopplade till donation. Dokumentärserien ”Den stora spermaskandalen” handlar om den nederländske fertilitetsläkaren Jan Karbaat, som inseminerade minst 65 kvinnor med sin egen säd. I Halmstad avslöjades för ett par år sedan att sperma från minst fem män som genomgått fertilitetsbehandling använts utan deras vetskap, och utan att de sagt ja till donation. Och i Norrbotten använde en fertilitetsläkare sin egen sperma för att inseminera kvinnor. Minst sju barn har idag fått veta att läkaren är deras genetiska pappa.

Men problemen går bortom sensationerna, menar Leontine Olsbjörk. Även när det går rätt till på pappret kan en och samma donator ge upphov till mängder av barn. Många länder har gränser för hur många familjer donatorn får ge upphov till, men eftersom de inte delar register med kliniker på andra platser är det omöjligt att säkerställa att inte donatorn lämnat säd i andra länder.  

Det är inte bara donatorskapade personer som lyft frågan om hur många barn en donator kan ge upphov till – Smer, statens medicinsk-etiska råd i de nordiska länderna, gick nyligen ut och krävde hårda internationella begränsningar. Enligt Smer behövs begränsningar för att minska risken för att halvsyskon bildar familj, men också för att det kan ha negativa psykologiska konsekvenser för donatorskapade barn om de inte kan veta hur många genetiska halvsyskon de har.  

– Det är jättebra, men samtidigt har jag inte så höga förväntningar eftersom det här i slutändan är en handelsfråga. Det finns ingen omtanke om oss. Och det är svårt att prata om, för när man väl lever är det som att man ska vara tacksam för att man finns. Jag tror inte att barn som kommer till via samlag har lika stora krav på sig att visa tacksamhet.  

Hon har en bra relation till sin mamma, och de har alltid kunnat prata öppet om syskonens tillblivelse. Det har snarare varit andra personer i hennes omgivning som haft åsikter kring hur hon bör se på sitt ursprung.  

– Det är uppenbart att donatorskapade personer som inte ifrågasätter var de kommer ifrån ses som mer välanpassade.  

Leontine Olsbjörk ser flera anledningar till varför diskussionen kring donation ser ut som den gör.  

– Jag tror att det är viktigt för många att behålla kärnfamiljsstrukturen också i detta. Donatorn får inte ses som en förälder, utan en förälder ska vara den man växer upp med. Det reduceras hela tiden till att handla om familjerelationer, snarare än lagstiftningar och företagen som tjänar pengar på detta.  

Nyligen släppte European Sperm Bank, en av världens ledande spermabanker, ett sorts manifest över hur de ser på familj. ”Det är en donation”, skriver de, ”inte en relation”.  

– Varken vården eller fertilitetsföretagen tycker att barn från samma donator ska betraktas som halvsyskon. Inte heller att donatorer ska betraktas som genetiska föräldrar. Här tycker jag att man borde reagera, särskilt om man är queer, på att ett företag ska definiera vilka som är ens familj eller släkt. Det finns mycket politik i detta – företagen spelar på människors barnlängtan och minoritetsstress: att familjer med två mammor, till exempel, är rädda för att inte bli erkända som föräldrar till sitt barn. Men den genetiska föräldern behöver ju inte ersätta de sociala föräldrarna. Istället kan man tänka att man är tre eller fyra föräldrar.  

Leontine Olsbjörks genetiska pappa var anonym, något som inte är lagligt i Sverige. Här finns bara öppna donatorer, där barnet får tillåtelse att ta kontakt när det kommer upp i ”mogen ålder”. Det är inte är helt tydligt när det är, men tolkas ofta som när barnet är 18 år, vilket Leontine Olsbjörk tycker är alldeles för sent.  

– Själv hade jag inte ett behov av att som barn kontakta donatorn, men det är extremt individuellt. Problemet här är framför allt att det hålls ifrån en, att staten tillåts neka individen information som är jätterelevant för personen i fråga. Det är en principsak. Jag tror också att det är farligt på en samhällelig nivå, speciellt i dessa tider, att acceptera att staten ska ha tillgång till information om oss som vi själva inte får ta del av.  

Assisterad befruktning kan se olika ut beroende på var man behandlas. I Sverige är det krav på att blivande föräldrar utreds via ett psykosocialt samtal. En kurator går igenom deras medicinska historik, familjens ekonomi och eventuella brottsdomar. Kontrollen över vem som reproducerar sig är större än i exempelvis Danmark, där den som har ekonomiska medel slipper gå igenom en lika gedigen kontroll. Men så har Sverige också en lång historia av att kontrollera vilka som skaffar barn och inte.  

– Vilka har rätt att bli föräldrar? Fram till 2013 steriliserades transpersoner. Än idag har jag hört om transmän som nekas att donera ägg för att det sägs förvirra barnet. Vem som får donera och vem som får ta emot donationer är starkt präglat av Sveriges rasbiologiska historia, säger Leontine Olsbjörk.  

Samtidigt som den assisterade befruktningen kontrolleras håller staten på att utreda hur barnafödslarna ska stimuleras, eftersom det varnas för befolkningsbrist.  

– Allt det här går ihop. Det handlar om att vissa ska ha barn och andra inte.  

Leontine Olsbjörk exemplifierar med Socialdemokraterna i Göteborg, som ville införa familjeplanering – alltså insatser i så kallat utsatta områden för att kvinnor där ska föda färre barn, något som Tidöregeringen också lobbat för. Samtidigt har en del argumenterat för att det ska vara lättare att få tillgång till donerade könsceller för att det föds för få barn.

– Det blir tydligt då att barnen ska finnas till för ekonomiska intressen. Men jag tycker inte barn ska finnas för att säkerställa ekonomin, säger Leontine Olsbjörk.

I Danmark är spermamarknaden enorm, och säden exporteras också till övriga världen. Men vad finns det för ekonomiska incitament i Sverige?

– Jag tror så här, att om vi börjar skapa meningsfulla relationer utanför tvåsamheten eller hushållen, om vi börjar luckra upp kärnfamiljen, då hade vi också luckrat upp det ekonomiska systemet vi lever i. Därför blir känslorna inför kärnfamiljen jätteviktiga.  

Leontine Olsbjörk menar att även om inte bara heterosexuella par kan behandlas idag så är processen i sig normerande – samkönade par ska efterlikna kärnfamiljen, och därför blir det viktigt att donatorn bara är en utomstående främling som hjälpt till i familjebildningen.  

– Vi kommer nog att se det mycket nu i donatorskapade hbtq-familjer, att genetiken inte får spela någon roll. Barn ses idag ofta bara som en förlängning av sina föräldrar. Vi ska vara älskade och önskade, och får höra att det var en mer komplicerad väg. Det sätter oss i konstiga situationer. Man är till för andra. Samma sak med ensamstående mammor, där man måste visa att man inte behöver en man för att det ska gå bra. Jag kan tycka att min mamma är skitcool som gjorde detta själv, så det är inte formen jag är emot. Men återigen, det måste också finnas ett barnperspektiv.  

Mycket av det Leontine Olsbjörk beskriver påminner om hur adoption diskuterats. Precis som med assisterad befruktning har adoption tidigare setts som något enbart gott – som hjälper vuxna med barnlängtan och som ger barnen en kärleksfull familj. Tyngden har legat på miljön barnen växte upp i, medan arvet och ursprunget tonats ned.  

Leontine Olsbjörks partner är adopterad, och de känner igen sig mycket i varandra.

– Det är inte samma sak, vilket jag vill vara tydlig med. Historien bakom adoption har en helt annan relation till kolonialism. Men det finns en typ av förståelse, som inte ens behöver vara uttalad. Att man förväntas vara ett blankt blad, men att man har något som är okänt, liksom, som är en del av en själv.

Eftersom Leontine Olsbjörk själv är queer blir frågan om donation också aktuell för henne och hennes partner, i det fall de själva en dag vill ha barn.  

– Och där är vi ganska eniga om att vi inte har något intresse av att använda en donator överhuvudtaget. Vi vill att alla som är med och skapar barnet ska vilja ha barnet. Visst, det är ett juridiskt problem också, att man bara får ha två föräldrar. Men för den sakens skull behöver man inte bli förälder med en kärlekspartner, man kan bli det med en vän. Det är långt borta för många. Där tycker jag att folk saknar fantasi.