Kvinnors ätande är en radikal akt

En kväll när jag var i 20-årsåldern och alldeles ny på universitetet hade jag och min kurskamrat letat oss till studentkårens filmklubb där de skulle visa ”Land och frihet” av Ken Loach. Jag minns hur jag med en extra medvetenhet svepte min röda halsduk runt halsen när vi gick därifrån, uppfylld av kamplust. Men det tydligaste minnet från den kvällen är inte filmen om kampen mot Francos fascistregim, det är tjejen som hade tryckt upp t-shirtar med texten ”Jag (hjärta) att äta”. Det var en del av ett konstprojekt och hon lärde mig att det är bland det mest provocerande en tjej kan göra – äta och säga att hon älskar det. Jag tänkte för mig själv att hon överdrev, men på senare tid har minnet återkommande gjort sig påmint och jag börjar undra om hon inte hade rätt trots allt. Kan kvinnor äta utan skam?

Själv har jag tappat räkningen på alla gånger jag ätit i smyg. Planerat inköp till en kväll då jag vetat att jag kommer vara ensam. Gömt choklad i nattygsbordet att kunna tugga på när ingen ser. Gått och lagt mig med magen uppsvälld och värkande, skamfylld. Hur kan något som är avgörande för överlevnad vara skamligt? Här ska sägas att mitt ätande är påtagligt färgat av decennier av ätstörningar vilket naturligtvis väcker skam i sig. De senaste åren har jag försökt bita huvudet av den skammen genom att, privat och offentligt, berätta om det. Jag har erkänt och teoretiserat och analyserat, fått sympati och medhåll och förståelse. Men inte någonstans har jag i de texterna eller berättelserna framhållit mitt ätande. Allt har istället kretsat kring de faser då jag svält mig, för där är skammen inte lika påtaglig. Hur kan det komma sig?