Ämnet för dagen är hållbart byggande, men det är inte bara arkitekter och byggnadschefer som slagit sig ner. Här sitter en ansvarig för stöd och omsorg, skolchefen, kommunikationschefen. Här sitter också verksamhetsutvecklaren Stefan Persson, som varit drivande i att börja använda modellen. Han är nöjd över att intresset är så stort och att alla kommunens verksamhetsdelar är representerade – trots att mötet är frivilligt. 

Under inledningen är det bara en person som har ögonen i telefonen. Under workshopen som följer – ”nu rullar vi ut munken” – bubblar det av energi. 

”Här är ett område, här kör vi villor”, säger en person som exempel på hur man tidigare tänkt, istället för att tänka ”vad är bäst utifrån social, ekologisk och ekonomisk hållbarhet?” 

Men hur ska man göra så att byggnader håller länge, är flexibla, inte behöver byggas om varje gång en verksamhet flyttar ut eller in, inte står tomma så oerhört många timmar och underhålls på ett sätt som är långsiktigt när vi inte har pengar nog att göra det? 

Utmaningarna är många – men det är lösningsförslagen också. Tjänstemännen och cheferna i Tomelilla kommun pratar i mun på varandra, gestikulerar ivrigt, skrattar, blir upprörda. När det är paus blir det knappt paus, kaffet och muffinsen negligeras, diskussionerna fortsätter.

Stanna i det göttigaste

Det är något med munken som får det att rinna till. Det är tveksamt om modellen säger något nytt överhuvudtaget, dess förförelse ligger istället i att den lyckats föra samman det som väldigt många pratar väldigt mycket om i en enda bild: en munk av den sort som har ett hål i mitten. Målet är att stanna i det göttiga. Munkens utsida utgörs av de nio planetära gränser som bland annat Johan Rockström och Stockholm Resilience Centre tagit fram; vad klimatet, ekosystemen och den rena luften klarar av. Munkens insida utgörs av de tolv sociala målen som världens länder antagit genom Agenda 2030, att alla människor ska få tillgång till sådant som mat, god hälsa och politiskt medbestämmande. Kort sagt innebär munk-ekonomin följande: 

 ... ut med idén om evig ekonomisk tillväxt och in med den styrande utmaningen om hur vi i vår kommun, stadsdel eller land kan få ett så rikt liv som möjligt – samtidigt som vi inte fråntar andra människor i världen eller framtiden denna möjlighet.

När Oxford-ekonomen Kate Raworth tog fram denna modell – först 2012 som del av hennes jobb på Oxfam och sedan som en lättillgänglig bok (”Donut­ekonomi: sju principer för en framtida ekonomi”) 2017 – anade hon inte vilket genomslag den skulle få. Gräsrotsrörelser, urbefolkningar, storföretag, borgmästare, sociala entreprenörer, miljardärer – många har debatterat med och mot och ryckt i Kate Raworth för att få höra mer. Men efter ett år av runtresande för att beskriva grundkoncepten i boken bestämde hon sig för att rikta in sig på dem som ville skrida till verket. Lärare i Mumbai och Manchester som ville introducera munken till sina elever, stadsplanerare i Stockholm och den sydafrikanska provinsen KwaZulu-Natal som ville förändra sitt sätt att arbeta, lokala grupper över hela världen som ville analysera sina städer utifrån munkmodellen, styrande politiker från Köpenhamn och andra platser i världen som ville implementera den. För att flytta munkmodellen från papper till verklighet skapade Kate Raworth tillsammans med ekonomen Carlota Sanz Ruiz ”Doughnut Economics Action Lab”. I detta laboratorium samlas idag många av de intresserade för att utbyta tips och modeller för att omstöpa våra samhällen. Bland dem finns en liten sydsvensk kommun med under 14 000 invånare: Tomelilla.

Amsterdam blev pionjär

Det globala genombrottet för munkmodellen kan skrivas till den 8 april 2020. Den dagen beslutade Amsterdam att ”omfamna” munkmodellen som en startpunkt i stadens diskussioner över framtida beslut. Amsterdam blev därmed ”den första staden i världen att göra ett sådant åtagande,” skrev The Guardian ett par timmar innan beslutet, efter en gemensam intervju med Amsterdams vice borgmästare och Kate Raworth. I samband med detta presenterade Raworth ett ”stadsporträtt” över Amsterdam som i stora drag visar hur staden behöver förändras för att leva inom munkens gränser. Hamnen i Amsterdam togs upp som ett exempel, då den är världens största importör av kakao, främst från Västafrika där arbetarna ofta exploateras hårt. 

– Vem hade kunnat tro att ett porträtt av Amsterdam skulle inkludera arbetarnas rättigheter i Västafrika?, sade Kate Raworth till The Guardian.

– Det visar styrkan i det här redskapet. 

Det hela var en välregisserad pr-kupp. Det säger Rieta Aliredjo, som har innehaft högt uppsatta positioner i Amsterdams förvaltning. Hon förstår varför Amsterdam valde att ”omfamna” munkmodellen. Ordet låter härligt och mysigt – och förpliktigar till exakt ingenting. 

– Det finns så många andra ord de kunde ha valt, som ”anta” eller ”implementera”, säger Rieta Aliredjo, och tillägger att andra städer – som Bryssel och kanadensiska Nanaimo – nu kommit längre än Amsterdam när det gäller munkmodellen, just för att de implementerar ansatsen på riktigt.

– Jag hoppades verkligen att Amsterdams styre skulle komma med något konkret som följde upp det där första beskedet. Men det har inte kommit.

Rieta Aliredjo fick sin ekonomiutbildning i Amsterdam och har jobbat som konsult åt det internationella storföretaget Accenture innan hon började arbeta på kommunen. För tio år sedan chockade hon sin omgivning när hon sade upp sig från sitt stabila kommun-jobb i Amsterdam för att på osäkra ben hitta sin egen väg i livet. Hon blev vegetarian, ”minimerade” sin livsstil, och kallar sig idag för social entreprenör. 

– Jag ville leva ett liv som syftade till att min önskan uppfylldes: att under min livstid få se att människor har lika möjligheter att sträva efter vad de vill sträva efter.

Efter ett par års sökande sprang hon på begreppet cirkulär ekonomi, och strax därefter munkekonomi.

– Då klickade det direkt. Den här holistiska modellen som visar hur vi behöver säkra våra grundläggande rättigheter och behov samtidigt som vi säkrar planetens behov och gränser, det kändes som att komma hem. 

För henne är munkmodellen minst lika mycket en personlig kompass. 

– En av mina favoritmeningar i Kate Raworths bok är att munkekonomi är en ekonomi där alla människor kan leva med värdighet, möjligheter och gemenskap. Och jag kommer mer och mer till en plats där jag själv lever på det sättet.

Cirkulära perspektiv i skolan

Idag är Rieta Aliredjo involverad i en rad olika projekt, organisationer och initiativ som kan beskrivas som en del av den framväxande munkekonomin i Amsterdam. Hon startade stiftelsen ”Stars Are Circular” som ”sår frön” till barn för att de ska bli ”cirkulära stjärnor”. För ett par månader sedan tog stiftelsen till exempel över utbildningen för över 400 högstadieelever under en vecka för att prata om textilier och skolan ur ett cirkulärt perspektiv. Det handlade om allt från att ifrågasätta äckelkänslor inför second hand-kläder och hur elever kan agera annorlunda i vardagen hemma, till att förstå hur ett cirkulärt tänkande går längre än hållbarhetsbegreppet eftersom det handlar om att designa och agera för att behålla värdet i resurserna som finns i textilier eller en skolbyggnad, och låta dessa värden cirkulera så länge som möjligt.

– Som stiftelse säger vi att klimatförändringen och ojämlikheten som de här barnen kommer att möta kräver att de har mjuka kompetenser; att tänka kritiskt, vara kreativa, kunna samarbeta och kommunicera väl, säger Rieta Aliredjo.

– Den som kan det kommer att kunna hantera vad som än kommer.

Dessa kompetenser är också något som Amsterdam har mycket av. Varje vecka sker fler evenemang än som går att hålla reda på: allt från designtävlingar och nätverksträffar till offentliga diskussioner om hur cateringtransporter ska bli hållbara, hur hus ska byggas cirkulärt, hur modeindustrin ska bidra till planetens överlevnad, och hur fler butiker ska ansluta sig till systemet med ”sanna priser” där konsumenten betalar även för växthusgasutsläppen, landanvändningen och för goda arbetsvillkor och löner – och där allt förklaras på prislappen.

Amsterdam har länge varit en stad med en levande motkultur, en stor kreativ sektor och en mängd olika initiativ för social rättvisa. Men att staden och så många av dess olika gräsrötter och fristående verksamheter nu har omfamnat munkmodellen har drivit på denna trend ytterligare, menar Rieta Aliredjo. Dessutom bidrar munkekonomi-perspektivet till att att verksamheter blir bättre på att samarbete och dra åt samma håll. Men arbetet har bara börjat, och riktigt svåra nötter, som Amsterdams väldiga flygplats och hamn, har ännu inte börjat knäckas.  

– Munkmodellen beskriver inte en strukturerad väg mot slutmålet. Det kommer att vara rörigt, vi kommer att behöva slåss. Ingen tycker om att förlora makt, och ingen älskar att förlora privilegier. Få tänker ens på ”vad är tillräckligt”, särskilt i rika länder. Vi fortsätter att leva våra obekymrade liv i full vetskap om att vi använder upp mycket mer än en planet, troligen omkring tre till fyra planeter per person eller nation, och det är galet att vi lever vidare så.

För att omvända detta har Rieta Aliredjo lärt sig att munken är ett viktigt redskap, men snarare som ett sätt att tänka än som en modell.

– Det handlar verkligen om metaforen, om att förstå att det är inom de här gränserna som vi behöver skapa det här trygga och rättvisa området för alla, säger Rieta Aliredjo.

– För mig är det i slutändan väldigt personligt. Jag upplever att om du verkligen kan beröra människor, nå deras hjärtan, då blir de aktörer för förändring. Då spelar det ingen roll vilken position eller roll de har, för då gömmer de sig inte längre bakom systemet eller byråkratin eller något annat.

Tydliggöra helheten

En tjänsteperson i Tomelilla förvider sitt eget ansikte och härmar en invånare med löjlig röst: ”Såga ner alla träden”. Befolkningens reaktioner på små förändringar upptar en del av workshopen bland cheferna och de högt uppsatta tjänstepersonerna i Tomelilla. Arga mejl eller samtal kommer när enstaka gräsmattor ska bli till ängar eller när något ska förändras i byn (”Nej! Torget ska vara torget, det har det varit i 200 år.”)

– Det är samma sak med mobilitetslösningar, säger verksamhets-utvecklaren och munkentusiasten Stefan Persson efter mötet.

– Parkeringsplatser vill man ha jättenära överallt, och samtidigt vill vi minska bilismen – hur löser man det? Vår förhoppning är att munkmodellen kan bidra till att tydliggöra helheten och starta bättre diskussioner. Sedan får man balansera takten också, både rent ekonomiskt och kulturellt och värdemässigt, hur snabbt kan man röra sig framåt?

Han tycker att den bubblande workshopen visar att kommunen är på rätt väg. 

– Man kan diskutera på ett annat sätt och man kan pendla mellan stora och små frågor, vardagsfrågor och globala frågor på ett naturligt sätt. Det tror jag att deltagarna kände och sedan att det är en ny modell som många har snackat om kittlar nog lite också.

Det faktum att en stor del av perso­nalen på kommunhuset börjar diskutera munkmodellen kommer att få ringar på vattnet, spår Stefan Persson.

– Våra medarbetare är ett ganska bra utsnitt av större delen av befolkningen, och kan de på ett bättre sätt diskutera hållbarhets-frågor i en sådan här workshop så kan de också ta hem det till köksbordet och diskutera där hemma och med grannarna.

Tomelilla kommun antog i början av 2021 ett livskvalitetsprogram där miljömål och folkhälsomål förenades. När två komplexa frågor integrerades dök behovet av förenkling upp, och det var så idén om munkmodellen föddes, berättar Stefan Persson. Intresset från andra kommuner och aktörer i Sverige har varit stort och bland annat hållbarhetskonsulten Christoph Marton, masterstudent på Internationella Miljöinstitutet vid Lunds Universitet, menar att ”det nu är dags för fler kommuner och regioner att göra likadant. Därefter, när modellen fått fäste på lokal nivå, är det rimligt att undersöka förutsättningarna för en nationell utvecklingsstrategi baserad på munken”. skriver han i magasinet Miljö & utveckling.

Idag för Tomelilla dialog med stiftelser, forskare och offentliga och privata aktörer om möjliga samarbeten inom ramen för att skapa en munkekonomi. Här finns inte samma tryck underifrån för en munkekonomi som i Amsterdam, men Rieta Aliredjo tror att den lilla skånska landsbygdskommunen har en klar fördel gentemot den nederländska staden, eftersom det är tjänstemännen och inte politikerna som implementerar modellen. Det gör att munkekonomin kan få ett bredare och mer långsiktigt stöd, trots att den inte formellt styr något i Tomelilla.

– Genom att analysera så blir munkmodellen indirekt styrande, det ger underlag för ett bättre beslut, men det pekar inte ut exakt hur vi måste göra, säger Stefan Persson.

– Men det kan också bli så att politiken vill ta ett beslut om att det här ska bli styrande.