– Kom klockan två. Då har vi fika, säger Moanna Quynh på telefon.

Grönsaksodlingen ”Den lille mark” ligger i utkanten av Odense. Moanna Quynh och hennes kompanjon, Erik Christensen, sitter i skuggan under tältduken i skydd mot solen. Han breder choklad på generösa bitar av marsipan och bjuder laget runt. Det är passande fika när vi befinner oss utanför marsipanstaden Odense. Moanna Quynh, 27 år, och Erik Christensen, 70 år, kan tyckas som en oväntad kombination men verkar matcha varandra väl och resultatet syns tydligt ute på fältet.

– Det är hon som är bossen. Jag är bara anställd, säger Erik Christensen med ett skratt.

Fast det är han som har erfarenheten, närmare bestämt 40 års erfarenhet av ekologisk odling. De lärde känna varandra på en ekologisk gård med grönsaksodling och mjölkkor. Egentligen hade Moanna Quynh tänkt att bli tandläkare, sedan kom torkan 2018, hon fick klimatångest och bestämde sig i stället för att odling var en lösning på problemet. Det ena ledde till det andra som ledde till den ekologiska gården. När den sedan såldes, bestämde hon sig för att starta eget, tillsammans med Erik Christensen.  

”Den lille mark” består av ett hektar och på en tredjedel odlas det grönsaker och blommor. Marken arrenderas av Odense kommun och tidigare arrendator odlade ekologisk spannmål under 13 år.  

– Egentligen skulle kommunen plantera skog här, men som du ser ligger den här marken precis granne med ett villaområde. Det hade inte blivit populärt med skog här, säger Moanna Quynh.  

De startade i våras och odlar nu fler än 100 olika grödor – lök, purjolök, tomater, squash, majs, färskpotatis, olika sorters kål, rotfrukter, sallat – och mycket annat.

– Det är bra att odla flera olika sorter för då finns det alltid något som går bra. Man blir mer resilient på det här sättet, säger Erik Christensen.  

Utvecklingen inom lantbruket går annars åt motsatt håll med större och färre gårdar som blir allt mer specialiserade och enbart odlar en eller ett fåtal grödor. På samma sätt ser det ut inom animalieproduktionen där lantbruken tidigare kunde ha flera olika sorters djur. Odense är Danmarks centrum för grönsaksodling. Här finns bland annat Nordens största odlare av tomater, Nordic Greens, som även har växthus i Trelleborg och där producerar cirka 60 procent av alla tomater som odlas i Sverige. En annan utveckling inom lantbruket är att lantbrukarna blir allt äldre. Drygt en tredjedel av alla Sveriges bönder är över 65 år och en liknande utveckling pågår i stora delar av världen. Gårdarna blir också alltmer beroende av att köpa in tjänster och varor som gödning, utsäde, drivmedel, maskiner, råvaror och arbetskraft från andra länder och blir därmed också mer känsliga för olika typer av störningar. Även i Danmark, som har en stor export av livsmedel och där lantbruket är en betydligt större och viktigare näringsgren än i Sverige gäller samma sak - större, färre och äldre. 

Länge har det inom lantbrukskretsar hetat att de unga inte är intresserade av att bli bönder, men den bilden har visat sig inte stämma. Både i Sverige och i Danmark har antalet ungdomar som söker till lantbruksutbildningar ökat under de senaste åren. Många vill också hitta ett alternativt sätt att jobba med lantbruk och intresset har växt för kurser i omställning, småbruk och självförsörjning. Det verkar vara en hel del som drömmer om att flytta till landet, odla lite grönsaker, kanske skaffa höns eller rentav några får, men det är inte alltid så lätt att förverkliga drömmen om en egen gård. Framförallt är det dyrt. Ligger gården nära större städer eller där marken är särskilt bördig, kan priset vara oerhört högt.  

Kooperativet Andelsgaarde har bestämt sig för att ändra på detta. Idén är att köpa upp små konventionella gårdar och sedan arrendera ut dem till unga, nya lantbrukare som vill bruka ekologiskt, regenerativt och dessutom upplåta minst hälften av marken till naturen. Andelsgaarde är en på många sätt radikal idé. Bara detta att gå mot den gällande normen att gårdarna hela tiden måste bli större, upplevs nog antingen provocerande eller extremt naivt inom industrijordbruket. Att dessutom ifrågasätta specialiseringen och det starka beroendet av teknik, energi, kemikalier och konstgödsel, är att kritisera dagens matproduktion. Lägg slutligen till att Andelsgaarde bygger på att människor äger gårdarna tillsammans, vilket problematiserar dagens jordägande där jordbruksmarken ägs av mindre än en procent av befolkningen. För Andelsgaarde är det gemensamma ägandet ett sätt att underlätta generationsskiften men också ett verktyg för att ställa om det danska industriella lantbruket.

– Vi ser att våra gårdar, även om de inte är så många, fungerar som inspirationsgårdar. De visar att man kan skapa mer liv i jorden och att natur och lantbruk kan samexistera, säger Jacob Westergaard Madsen, föreningsdirektör på Andelsgaarde och organisationens enda heltidsanställde.

Verksamheten finansieras av andelsägarna samt bidrag från olika fonder och stiftelser. Tidigt bestämde man sig för att priset på en andel skulle vara lågt för att locka många att gå med. En andel kostar i nivå med ett årskort på gym, 150 danska kronor i månaden som man förbinder sig att betala under ett år. Även föreningar och företag är välkomna att köpa en andel, men då är avgiften 12 000 danska kronor per år. I dag består Andelsgaarde av 3 500 andelsägare som tillsammans äger tre gårdar och har nära samarbeten med ytterligare tre gårdar. De flesta av gårdarna är mycket små, från 0,5 hektar till 30 hektar.  

– Det går långsammare än vi hade hoppats. Hade vi varit 20 000 eller 30 000 medlemmar skulle vi kunna arbeta i ett helt annat tempo. Jag önskar verkligen att fler människor blir engagerade i matproduktionen för det är viktigt att folk förstår mer av hur maten produceras, säger Jacob Westergaard Madsen.  

Andelsägarna äger dock inte själva driften på gårdarna, vilket innebär att de vare sig får del av skörden eller av ett eventuellt överskott. Flera av gårdarna fungerar dock i sin tur som andelsjordbruk där konsumenter abonnerar på en del av skörden men det är en överenskommelse mellan konsumenterna och lantbrukarna.

– Det är upp till lantbrukarna att bestämma om de vill ha ett andelsjordbruk eller inte, men vi vill att gårdarna ska vara så lokala som möjligt och även ha kontakt med sina närmaste städer. Därför vill vi också att det ska finnas gemensamhetslokaler där konsumenter, andelsägare och lantbrukare kan mötas. De konventionella lantbruken i Danmark är inte orienterade gentemot lokalsamhället och det är ett problem som uppmärksammas allt mer, säger Jacob Westergaard Madsen.  

Utifrån ett svenskt perspektiv är den danska ägandemodellen ovanlig. Den svenska jordförvärvslagen förbjuder juridiska personer (företag och föreningar) att köpa lantbruk. Motivet har varit att skydda det familjeägda lantbruket och skogsbruket från att köpas upp av företag, men detta innebär samtidigt att även den här typen av kollektiva lösningar inte är tillåtna.   

Danmark är det land i Europa som har mest odlad mark, över 60 procent av den totala arealen utgörs av lantbruk. I Sverige är andelen sju procent.   

– Det har blivit allt svårare under de senaste decenniet att hitta små gårdar, därför att de små lantbruken köps upp av de större, men en del lantbrukare vänder sig till oss för att sälja, just för att de inte vill bli uppköpta av de stora, berättar Jacob Westergaard Madsen.  

Precis så var det för Spaanbrogård, utanför Nyborg på Fyn. Det var en liten mjölkgård på fem hektar med 25 mjölkkor där bonden vägrade att sälja till de större granngårdarna och i stället kontaktade Andelsgaarde.  

– Det är en mycket liten gård i en dansk kontext, säger Sif Thieme.

Hon och sambon Andreas Dalland brukar och bor på gården. Båda är under 30 år. Andreas Dalland är från Norge, uppväxt på en fårgård och han och Sif Thieme träffades när de gick på folkhögskola i Norge, för att sedan fortsätta med studier i jordbruk. På hans föräldragård är det ännu inte aktuellt med något generationsskifte och när Sif Thieme kom in på veterinärutbildning i Danmark och fick kontakt med Andelsgaarde bestämde de sig för att börja bruka jorden här.

– Vi kanske flyttar till Norge när det blir dags för generationsskifte för Andreas föräldrar, det vet vi inte, eller så kanske vi blir kvar här, säger Sif Thieme.  

– Oavsett är det Andelsgaarde som äger gården och marken och det gör att inget arbete som vi lägger ner här kommer att vara bortkastat. Gården kommer att leva vidare och vi får en möjlighet att också bidra med något gott.

Det här är deras fjärde år på gården och mycket har hunnit hända. Andelsgaarde har som krav att minst hälften av marken ska bestå av natur. På Spaanbrogård går man längre än så. På tre av de fem hektaren har det börjat växa en lövskog, 12 000 träd av bland annat ask, lind, lönn, hassel, ek, körsbär och benved har planterats. En bit bort finns början till en äng som såddes under förra året och en ny vattendamm är grävd.

– Vi såg först hur insekterna kom till vattnet, sedan fåglarna och nu kan det även komma harar och rådjur till dammen, säger Sif Thieme.

Sif Thieme och Andreas Dalland betalar bara arrende för den del av gården som är produktiv, för närvarande handlar det om 0,3 hektar grönsaksodling men på sikt ska det bli mera. En skogsträdgård är under uppbyggnad, 200 fruktträd är planterade och ytterligare 500 träd som man ympat och drivit upp själva, står och väntar. Sedan ska det även bli bärbuskar, ankor, kanske sparris och rentav några höns.

– I år är det mycket som inte har gått så bra. Vi har inte hunnit med ogräset och sommarens regn och värmen har varit gynnsamt för sniglarna. Vi har till och med hittat sniglar högt upp i solrosorna som är flera meter höga.

Paret har nämligen nyligen fått sitt första barn och bestämt för att under detta år dra ner på arbetet och sänka ambitionerna. Sif Thieme har också pausat sin veterinärutbildning.

En skaplig vitlöksskörd har det däremot blivit. Likaså skördas det dagligen tomater inne i växthuset. På friland pågår en testodling av tomater. Plantorna ser bra och kraftiga ut, men befinner sig i augusti fortfarande i blomning och har inte börjat sätta frukt. Det återstår att se om det hinner bli någon skörd innan frost.

– Det är ett försök att testa om vi kan få till odling av tomater utanför växthuset. Tomater ger bra betalt och det är också en av få saker som inte sniglarna äter. Vi skulle vilja jobba mer tillsammans med forskare för att utveckla odlingen, till exempel när det gäller baljväxter. Andelsgaarde är då en perfekt samarbetspartner eftersom de har kontakt med forskare och studenter, säger Sif Thieme.  

Alla gårdar, oavsett om de ägs av Andelsgaarde eller är samarbetsgårdar, ska regelbundet bjuda in andelsägarna och allmänhet till gårdsvandringar, arbetspass på gården och andra event. Det är ett led i att skapa relationer med konsumenterna. Denna söndag ska Sif Thieme ha gårdsvandring, men jag är den enda besökaren.

– Att få fler deltagare i våra event är en svår nöt att knäcka. Om vi har ett särskilt tema, som när vi planterar äppelträd, då brukar det komma folk. Fast inte om vi bara ska köra ut kompost och liknande, säger hon med ett leende.  

Vad får då andelsägarna ut av det hela, om de vare sig får mat eller pengar?

– De får vara del av lösningen, brukar en av grundarna, sociologen och författaren Rasmus Willig, säga.

Flera av andelsägarna berättar i olika intervjuer om vikten av att både ekonomiskt men också i praktiskt arbete få bidra till en bättre och mer hållbar värld.   

– För många är det också en möjlighet att få komma ut i markerna. Vi har ju ingen allemansrätt i Danmark så du kan inte gå ut i naturen hursomhelst. Vi ger människor den möjligheten, säger Sif Thieme.

Byggnaderna var i dåligt skick och ett skäl till att gården inte var så dyr att köpa. Andelsgaarde håller nu på att investera i renovering och nybyggnation. Hon visar ritningarna som ser fina ut, men det kostar. Jacob Westergaard Madsen berättar det blir dyrt, inte minst för att man använder ekologiskt byggmaterial.

– Det ska vara genomtänkt överallt, säger han.

Men nästa gård som Andelsgaarde köper ska inte omfatta några byggnader utan enbart bestå av mark i närheten av ett samhälle. Det blir helt enkelt för dyrt annars, menar Jacob Westergard Madsen.  

”Den lille mark” utanför Odense fungerar också som en samarbetsgård till Andelsgaarde. Det innebär att Moanna Quynh får stöd med allt från fortbildning i regenerativt jordbruk till att få ett lån hos banken. I gengäld ordnar hon studiebesök och event för kooperativets medlemmar och allmänhet. Hon har dock samma erfarenhet som Sif Thieme, det kommer inte så många besökare.

– Det är synd tycker jag. Jag vill ju att man ska känna samma lust och begeistring över marken som jag gör, men sådant tar tid. Det kommer successivt. När jag har bjudit in till att skörda och laga mat tillsammans, då har det kommit fler konsumenter. Det vill jag göra mer av.

Skörden säljer de i form av prenumeration på grönsakskassar och blommor. Konsumenterna kommer till odlingen och packar själva sina kassar och det finns även en plats för utlämning av kassar inne i Odense och en liten gårdsbutik för spontankunder. En del grönsaksprenumeranter förbinder sig att köpa kassar under ett år, andra har ”klippkort” på fem eller tio tillfällen.

– Det är för att folk är så nervösa. De vet inte vad de kommer att få för grönsaker och de vet inte hur de ska ta hand om dem, säger Erik Christensen.

Första året har gått enligt plan, även ekonomiskt. Pengar kommer in på bankkontot och de kan båda ta ut lön.

Men man blir inte rik på att odla, eller hur?

– Nej, säger Moanna Quynh med ett stort skratt.

– Men man blir glad.