– Om jag kunde fortsätta skriva böcker och slippa göra offentliga framträdanden skulle det vara toppen, säger han och ler snett.

Men det är oundvikligt. Nu, efter fem år av prestationsångest och intensivt skrivande, har hans nya bok ”Ixelles” äntligen blivit klar och ska presenteras för läsare, kritiker och journalister.

Den fyrahundra sidor långa romanen utspelar sig i en förort till den holländska hamnstaden Antwerpen, och i centrum för berättelsen finns Ruth. Hon har lämnat förorten där hon växte upp och skapat ett nytt, rikare liv i ett hus vid havet tillsammans med sin son Em. Ruth är änka efter att Ems pappa Mio, som var kriminell, blev knivhuggen till döds när hon var gravid. Förorten i boken påminner mycket om många av Sveriges så kallade ”särskilt utsatta områden”, men bokens titel ”Ixelles” syftar istället på kommunen mellan Bryssel och Antwerpen med de fina bostadskvarteren.

– En del av de unga i boken säger att de kommer från Ixelles, fast de är från förortsområdet 2070. Den grejen, att vara från orten men ljuga om var man kommer ifrån, hörde jag från några av mina elever på skrivkurserna i Göteborgs förorter. När de gick ut och festade i innerstan brukade säga att de kom någon annanstans ifrån. Jag gjorde också det när jag var ung, säger Johannes Anyuru.

Det är nog helt och hållet förutsättningen för att jag ska kunna skriva någon sorts samtidspolitiska böcker

Precis som i hans förra roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”, som bland annat beskriver islamistisk terrorism, repressiva stater och högerextremistiskt våld, landar även ”Ixelles” mitt i samhällsdebatten om gängkriminalitet, unga killar i förorten och segregation. Samtidigt finns de drömlika elementen med igen, som låter karaktärerna sväva, röra sig framåt och baklänges i tiden, återuppstå från de döda, mutera.

På vissa sätt påminner ”Ixelles” i det av­seendet mycket om den franska hyllade filmen ”Gargarine”. Jag frågar honom om det känns nödvändigt att ha med de hyperfiktionella, nästan magiska inslagen för att orka berätta om våldet, fattigdomen, rasismen och klass­orättvisorna.

– Ja, så är det verkligen. Men det kanske inte handlar så mycket om att jag ska ”orka” berätta det, utan mer om att göra det intressant att berätta – för mig själv, alltså. Egentligen är det nog helt och hållet förutsättningen för att jag ska kunna skriva någon sorts samtidspolitiska böcker, säger han och fortsätter:

– Jag tror också att jag använder mig av det drömlika för att slippa välja mellan politiken och religionen. Politiken säger: Ja, det är eländigt och dunkelt, men det kommer en revolution. Religionen säger: Ja, det är eländigt och dunkelt, men sådan är världen och en dag kommer vi vandra in i paradiset. Så det här lite magiska sättet att skriva på är ett sätt för mig att slippa välja mellan dem, för båda de sakerna känns förljugna att säga för mig.

Alla som måttar karatesparkar, går under i regnet, målar graffiti – det är ju de människorna som jag har känt

När du tilldelades Stig Sjödinpriset 2011 stod det bland annat i motiveringen:

”Anyurus dikt är alltid social och ögat varmt för människan bakom ödet, ciggen eller sprayburken. I hans diktvärld är människan alltid större än sin plats.”

Det är väldigt precist fångat, det beskriver hur du skriver fram dina personer och landskapet de rör sig i i dina böcker. Hur har du hittat det uttrycket, hur skriver man egentligen fram en människa som är större än sin plats?

– Jag tror att det handlar om att jag själv kommer från en sådan plats, alltså jag har ju varit personen med ciggen och sprayburken.

– Nu har jag ju slutat röka, men alla som måttar karatesparkar, går under i regnet, målar graffiti – det är ju de människorna som jag har känt, det var de som la en arm på mina axlar när vi gick hem från stan, det var de som berättade att de var jättekära i en tjej osv.

– Jag skriver om det jag själv känner till och har upplevt, helt enkelt.

Intressant att du säger det, för då låter det som att man bara kan skriva om det man känner till, och det är väl en väldigt begränsande tanke som författare?

– Jag förstår att man kan tolka det så. Men vad jag menar är att det krävs att man intresserar sig för den personen eller den platsen man vill skildra. För mig är det inte en kontroversiell åsikt, att man skriver om det man känner till. Men det verkar det vara för vissa människor, de som känner att de måste ha tillgång till allt, äga allt, säger Johannes Anyuru.

Woke-kulturen är rätt outhärdlig, typ det där idiotiska ”du får inte ha dreadlocks för du är inte svart”. Men jag tror att det egentligen bygger på en stor bräcklighet och sorg

Han menar att hela diskussionen om vem som får skriva om vad och vem som får göra vissa grejer, det som slarvigt kallas för woke-kultur, i själva verket bottnar i sorg.

– Precis som många andra tycker jag att woke-kulturen är rätt outhärdlig, typ det där idiotiska ”du får inte ha dreadlocks för du är inte svart”. Men jag tror att det egentligen bygger på en stor bräcklighet och sorg. Jag läste en jättebra text på någon svensk kultursida som refererade till Metoo, och den texten var nyckeln till många saker som egentligen inte har med Metoo att göra. Den handlade om att man måste förstå att politiska omvälvningar som ställer orimliga krav också är ett sätt att sörja sin belägenhet.

– Att Metoo också handlar om att sörja hur det är att vara en ung kvinna, att ha gått igenom allt detta. Det tror jag gäller andra aktivistgrupper och unga också, att deras uttryck som ofta ses som vrede eller drömmar om revolutioner egentligen är en sorg och ett sörjande.

Det miljonprograms­område som i ”Ixelles” kallas 2070, efter dess postnummer, befolkas av barn till migranter, unga och vuxna som rör sig mellan höghus, moskéer, tunnlar, köpcentrum och försöker navigera i ett samhälle med knivskarpa gränser mellan fattig och rik, invandrare och infödd, förort och innerstad.

För att göra till exempel en mördare mänsklig, så måste man börja med att erkänna att de har gjort något fruktansvärt och oförlåtligt

Det slår mig att Anyuru som författare lyckas med det som journalister och politiker ofta misslyckas med, nämligen att berätta om ”kriminella killar i förorter” på ett komplext, osentimentalt och humanistiskt sätt. Som till exempel i följande rader:

”Hälften av killarna vi plockar in börjar grina så fort vi låser celldörren om dem. Häktena är fulla av tatuerade mördare som ligger och gråter sig till sömns. Högljutt. Ylar som hundar.”

Hur lyckas du med det, att kalla en person mördare men att också visa att den här mördaren är ett subjekt, en människa med kapacitet att älska? Är det möjligen det skönlitterära skrivande som möjliggör det?

– Jag vet inte, kanske. En nyckel för mig är att inte komma med en banal, enkel förklaring. Jag tror att man gör de här människorna en otjänst om man säger ”det är för att de är fattiga som de blir kriminella”, vilket kanske är sant utifrån en strukturell analys, men för personen ifråga så är det ju inte hela svaret – för han har ju en brorsa som inte blev kriminell. För att göra till exempel en mördare mänsklig, så måste man börja med att erkänna att de har gjort något fruktansvärt och oförlåtligt, och sedan om det finns något fint och förlåtande så kan man hitta det efteråt.

– Med detta sagt, så är det klart att det finns strukturella anledningar till att sjuttonåringar skjuter ihjäl varandra i Rinkeby och inte i Vasa­stan. Det är ju inte för att unga killar i Rinkeby är onda och unga killar i Vasastan är goda.

Det var så sorgligt att till och med jag, Johannes Anyuru, tänker såhär om de här killarna

På frågan om unga killar i orten läser hans böcker svarar Johannes Anyuru med att berätta något som hände för ett tag sedan när han var på en hamburgerrestaurang. Han kallar det för en slags sorglig urscen.

– Jag satt och åt med min kompis, och då kom det in ett gäng med unga killar. Vi började direkt irritera oss på dem, att de var så högljudda och liksom tog över stället. Vi satt och snackade om hur störiga de var. Och sedan helt plötsligt kom en av dem fram och sa: ”Ursäkta, är det du som är Johannes Anyuru?” Jag sa ja, och då sa han: ”Jag ville bara säga att jag gillar dina böcker jättemycket, det är så fett att du skriver dina böcker. Det betyder så mycket för så många av oss”.

– Det var så sorgligt att till och med jag, Johannes Anyuru, tänker såhär om de här killarna. Det är ett så hemskt öde, att vara så oönskad och oälskad var man än kliver in. Jag vet hur det känns för jag har själv varit sådan, det är är också därför jag stör mig på dem, för jag vet exakt hur det är att som ung kille från orten komma in med några kompisar på typ en spårvagn och alla blir lite halvrädda i vagnen men jag tänker såhär ”de tycker jag är cool, de tycker vi är det coolaste som finns”.

Min tro har ersatt min poesi på något sätt

Många av de unga killarna som befolkar förorten i ”Ixelles” tror på Gud, och den islamska tron och relationen med det högre gudomliga är närvarande genom hela boken, precis som i ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Johannes Anyuru konverterade själv till islam 2007 och är praktiserande muslim.

Jag frågar om hans tro har påverkat skrivandet.

– Ja det har det, jättemycket. Jag slutade skriva poesi när jag blev muslim. Varför det blev så vet jag inte, det är ett av livets mysterier. Men kanske har det att göra med att skriva poesi är ett sätt att vara i världen, ett sätt att titta ut på detaljer utanför ett fönster. Att vara poet är också att vara såhär förtvivlat frågande till allting, att fråga sig hur man kan berätta något sant som tränger in bakom världen på något sätt. Men religionen kan ersätta det, min tro har ersatt min poesi på något sätt.

Både i ”Ixelles” och ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” finns det judiska och det muslimska med, möten dem emellan.

I ”Ixelles” skymtar även chassidiska judar, rabbiner och synagogor fram då och då. Varför tycker du att det är intressant att skriva fram? Är det ett inlägg i samhällsdebatten, att du vill visa att du som muslim inte är antisemit?

– I Antwerpen finns det en jättestor community av ultraortodoxa judar, så det är dels därför jag har tagit med det i den senaste boken, för att de är en del av gatubilden där. Men det är ju också för att jag tänker på judar (och kristna) som kusiner, vi kommer ju liksom från samma källa. När det gäller min förra roman så handlade det mer om etikett gentemot mina judiska läsare, mina judiska vänner. Många judar i Sverige tycker att det är jobbigt att de inte räknas in i den antirasistiska kampen och att man inte tar antisemitismen på allvar trots att NMR marscherar utanför synagogor. Det kändes viktigt att skriva in det ödet också i fascismen, och inte låtsas som att det bara är muslimer som drabbas av den.

Jag tittar på min dotter och tänker ”hur kan man inte tro på Gud när det finns ett barn som ser ut som min mamma”

Den nya romanen utforskar också relationen mellan barn och föräldrar. Johannes Anyuru blev pappa för sex år sedan till dottern Aya, något han beskriver som livsomvälvande, och är även bonuspappa till tre tonårssöner.

– Att vara förälder till ett barn är ju är ett av livets mysterier. Att man kan ha ett barn som springer runt och som tittar på mig som att ”du kan ge mig allt jag behöver”. Det finns så mycket otillräcklighet och svindel och lycka i det. Jag tittar på min dotter och tänker ”hur kan man inte tro på Gud när det finns ett barn som ser ut som min mamma, som ser ut som någon som levde för hundra år sedan nästan, men som också är framtiden och fyller mig med så mycket kärlek.” Det känns som att det är det enda jag vill skriva om; vad ska min dotter ärva av mig, vad ska hon få, vad kan jag ge henne, vad vill jag inte ge henne, hur hennes framtid kommer att bli.

Att prata om framtiden känns nästan kusligt i ljuset av den framtidsdystopi som Johannes Anyuru skrev fram i boken ”De kommer drunkna i sina mödrars tårar”. Där har fascismen tagit över, den svenska överheten tvingar medborgarna att underteckna ett medborgarkontrakt som gör det olagligt att äta kosher eller halal och att äga vissa böcker. Bryter man kontraktet blir man Sverige-fiende och placeras i ett läger i förorten, för att assimileras. Den enda maten som serveras i lägret är fläsk.

Jag tänkte på den här framtidsdystopin när jag hörde migrationsministern Anders Ygemans uttalande om att det ska vara max hälften i utsatta bostadsområden med utomnordisk bakgrund. Känner du att samtiden har kommit ikapp din bok?

– Jag vet inte, men när han sa det så tänkte jag ”Men tror du inte att de som bor i Biskops­gården vill bo i Majorna eller? Och vem ska flytta in i Biskopsgården då, ska Malin Svensson som är civilingenjör flytta till Vårväders­torget då?” Det lika idiotiskt som att säga ”vi ska utsätta de här barnen för det här och det här”, inte ens politikerna själva tror att någonting kommer lösas genom att man tar folks 2-åringar ifrån dem för att de inte kan svenska.

Politiken, åtminstone i den här valrörelsen, handlar inte om lösningar, utan man ska istället uppfylla någon sorts medelsvenssons undertryckta våldsfantasier om vad de skulle vilja göra mot sjuttonåriga killar från orten om de vågade.