– Efter den 24 februari jobbade vi dag och natt fram till augusti. Då fick vi möjlighet till återhämtning och i oktober kunde jag till och med hämta hem min hund från Polen. Jag var så lycklig, jag saknade henne så, och medan vi väntade på tåget till Kiev fick jag ett telefonsamtal från Oslo. Sen dess är det full fart igen, säger hon och fortsätter: 

– Fredspriset är annorlunda än de andra priserna. Dem får man för att man har åstadkommit något. Fredspriset är istället en uppmaning till att fortsätta, göra mer, jobba hårdare. Så det är det vi gör, säger hon och suckar över all formalia som Nobelpriset kräver – dokument som ska fyllas i och material som behöver skickas till en utställning.

Dokumenterar krigsförbrytelser

Oleksandra Romantsova har jobbat här på centret sedan 2008, först som volontär vid sidan av sitt jobb på en fransk bank och nu senast som vd. Kärnan i centrets verksamhet är att bygga upp Ukrainas demokratiska institutioner. 

– Men det var före kriget. Då drömde vi om allt vi ville göra med vårt land. Just nu vill vi bara ha normala grannar. 

Idag jobbar centret med att dokumentera krigsförbrytelser i spåren av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Sedan 2014 har de samlat in 24 000 rapporter om krigsförbrytelser, en siffra som väntas stiga när människorättsaktivisterna får tillstånd att resa till det befriade Chersonområdet.

– Vi dokumenterar och pekar ut trender, som att ryssarna särskilt ofta använder sig av skolor i sin krigsföring, men det är inte vi som skipar rättvisa. Det är åklagare som behöver bevisa brott, och det är polisen och den ukrainska säkerhetstjänsten SBU som letar efter ansvariga.

Samlar ni även in den ukrainska arméns förbrytelser?

– Ja, vi gör ingen skillnad där. 

Vad handlar de brotten om? 

– Det var inget som var väldigt allvarligt. Vi har dokumenterat två fall där soldater inte följde order och uppförde sig illa mot civila, säger Oleksandra Romantsova.

Centret kräver också en ”tribunal för Putin” – en ny rättsinstitution som kan straffa den ryske diktatorn för beslutet att starta ett krig mot Ukraina.

– Vi gör det för oss men även för andra. Tjetjenien, Georgien, Syrien var möjliga för att ingen har lyckats ställa Putin till svars. Memorial, den ryska människorättsorganisationen, dokumenterade en miljon fall av människorättskränkningar i Tjetjenien, och ingen reagerade!

Även om Ukraina har dragit Ryssland inför rätta inför såväl den internationella domstolen och den internationella brottmålsdomstolen, båda med säte i Haag, och samtidigt jobbar med nationella lagstiftningar i olika länder befarar Oleksandra Romantsova att det kanske inte räcker, med tanke på historiska misslyckanden med att dra statschefer inför rätta.

– Dagens krig är också annorlunda: de är militära, informationsmässiga och ekonomiska. 

Miljoner med zombies

Hon har själv tidigare deltagit i över 40 undersökningar av krigsförbrytelser i folkrepublikerna Donetsk och Luhansk, där ryskunderstödda separatister år 2014 utropade självständighet.

– Vi lärde oss mycket från andra, särskilt från kollegor på Balkan. Under en studieresa i Bosnien upptäckte vi till exempel en massgrav. Först då hade skogen där kropparna låg rensats på minor…

Det gav henne erfarenhet – men också posttraumatiska stressymptom.

– Många av platserna hade jag besökt före kriget och hade en relation till. De var platser som man kan tycka om eller inte, men de var viktiga för de människor som bodde där. Folk pratade med stolthet om sitt nyöppnade sjukhus – som nu ligger i ruiner, säger hon och fortsätter: 

– Döda kroppar upprör inte mig. Det svåraste är att prata med ukrainare som inte förstår varför ryssarna beter sig som de gör. Vi är ju rätt lika ändå, vi tittade på samma serier som barn. De vill att jag ska förklara för dem och jag kan inte.

Hur ser du ett slut på kriget? 

– När Ukraina återtar sina gränser från 1991. Och när Ryssland gör upp med sig själva, men här saknar jag lösningar. Det är ett land där det bor miljoner med zombies. Till skillnad från Ukraina känner de inget ansvar för sitt land, de tror rent av att de är snälla och omtänksamma människor.

Vad tycker du om att dela Nobels fredspris med ryska Memorial?

– Vi har jobbat mycket med Memorial. De har åkt in i ockuperade områden från den ryska sidan och samlat in material om krigsförbrytelser åt oss. Vi fick det också tillsammans med Ales Bjaljatski från belarusiska Vjasna som bland annat engagerar sig mot tortyr av politiska fångar. Vjasna är upplöst så de gav det till Ales Bjaljatski som sitter i fängelse för andra gången. Det är folk jag respekterar. Samtidigt tycker vi ukrainare att det är typiskt att Väst låter organisationer från tre östeuropeiska länder dela på priset. De lägger oss i samma korg. De tycker att vi alla tillhör samma vilda Öst. Men vi är ju olika! Har du varit på belarusisk standup någon gång? Gå inte dit! Det är jättetråkigt, i alla fall för en ukrainare. Vi har yttrandefrihet i vårt land, vi är ett fritt folk som inte räds att säga sin mening, ibland är vi också otrevliga. I Belarus vågar ingen säga något som kan uppfattas som kritiskt. De är extremt artiga, till och med när de skämtar.

Mörk humor

Samtalet stannar kvar ett tag vid Ukraina och landets unika medborgare, men så börjar ett robotlarm tjuta över Kiev och Oleksandra Romantsova behöver gå och packa för en resa till Berlin, där Centrum för medborgerliga rättigheter ska delta i förhandlingar om ett utbyte av ryska och ukrainska krigsfångar. Hon tar farväl med ett mörkt skämt. 

– Tidigare kämpade ukrainska nationalister mot ryska ockupanter i Karpaterna, det var där som slaget om vårt land utspelade sig. Nu slåss de i Donbas, 1 200 kilometer österut. Det får vi ändå räkna som ett framsteg!