Mordet på Nils “Einár” ­Grönberg är ännu inte uppklarat. Ett år har gått men få i branschen vill prata om honom. “Det är sjukt geggigt än i dag, det är inte många som bor på södra sidan av stan som vågar säga något” som en person uttrycker det.

För vissa är det ännu för känsligt, förlusten av en vän för nära. Andra känner sig svikna av media. “Jag vill inte säga något eftersom ni varit för dåliga att skriva om hiphop de senaste tjugo åren” säger en stor producent.

– Han har ju inte fel, konstaterar Kristofer Andersson, själv musikjournalist.

– När det här hände skulle ett gäng yrvakna höns ge sig på att “förstå den nya subkulturen”. Men tonläget var extremt självgott, istället för att diskutera att någon som nyss var ett barn blev mördad började man prata kulturjournalistik. Att ha debatt om sig själv vet man hur man gör, men vem fan bryr sig i det läget? Jag var också på det tåget, men jag känner mig lite smutsig i efterhand.

“Ögonblicket när våldet blev något alla kunde relatera till”. Så beskriver Kristofer Andersson, kulturkrönikör på Aftonbladet och en av två i kulturpodcasten Klubben i P3, sekunden då Sverige nåddes av nyheten att Einár skjutits ihjäl.

– Det var en definierande nyhetshändelse som folk inte kommer att glömma. Alla ansiktslösa pojkar som flimrat förbi i rapporteringen fick nu ett ansikte, som många dessutom kände igen. Våldet som tidigare mest varit konkret för drabbade och anhöriga blev konkret för en väldigt stor publik.

”Har blivit grövre”

Han menar att Einars främsta styrka var att förpacka och popularisera genren, och tror att hans bästa singlar, som “Unge med extra energi”, för evigt är inskrivna i svensk musikhistoria.

– Jag tror inte att vi kommer sluta lyssna på hans bästa låtar om 30 år, de har sin plats i historien precis som Abba:s “Dancing queen”. Så hade det varit även om han inte hade blivit skjuten.

Men hur har mordet påverkat svensk hiphop? Har tonen, hoten, hatet mildrats? Tvärtom, enligt rapparen Jaouli Akofely, känd som “Finess”.

– I gangsterrapen har det hundra procent blivit grövre. Nu, det är mörkt. Alla ska döda varandra. Men det är också det som säljer. I den skola jag kommer ifrån måste du läsa mellan raderna. I den nya generationen är det jävligt naket och rakt: “jag kommer jaga upp dig och jag kommer skjuta dig i ansiktet”.

Hässelby-rapparen Jaouli Akofely placerar sin musik ­någonstans mellan poppig rap och gaturap. Å ena sidan, fostrad av Ken Ring och Kartellen. Å andra sidan, låtskrivare av hiphop med positiva budskap och tävlandes i Melodifestivalen. Han är också den som varit drivande i att ta flera av de yngre, som nu är Sveriges största artister, till studion för att spela in sina första låtar.

Kort sagt: Akofely har varit med länge. Liksom Einár började han rappa i tolvårsåldern. Och liksom Einár har han levt med ett pris på sitt huvud.

Jaouli Akofely slog igenom i programmet “Lyckliga gatan” 2016. Samtliga fem av hans bröder har suttit i fängelse. Och när hans bror, René Akofely, sköts ihjäl 2014 stod såväl Jaouli som resten av hans familj på en dödslista.

– Jag har ögonen öppna hela tiden fortfarande, den vanan sitter i kroppen.

Jaouli Akofely har varit öppen med sin historia för att förklara att hans bror var mer än den farliga rånare media beskrivit. Än i dag ser han medias och politikers skildringar av våldet som ett stort problem.

– De pratar om val, att jag har gjort ett bättre val än min bror. Vilket val? Om barn fick välja liv hade de så klart valt något annat. Alla har inte samma chans att välja. Jag var inte bättre än min bror, jag hann bara trampa fel tillräckligt för att hitta rätt, säger han och tystnar.

– Media tycker att allt kring det här är så häftigt. Överklassmänniskor som aldrig skulle vara på de här platserna och som älskade housemusik förut, de älskar gangsterrap nu. Vita poppiga människor tycker att det är så fett och dansar till låtar om vapen. De fattar inte. Det är på allvar.

Farligare än Ken Ring

Under 2022 har Sverige drabbats av flest dödsskjutningar någonsin – och då är året ännu inte över. Gängkonflikterna har inte bara tagit sig in i musiken, musiken är också verktyg – gnistor att kasta på elden – där direkta hot eller skryt över begångna brott uppfattas av dem som är menade att uppfatta dem.

– Det är en trend nu, de unga killarna vill vara häftiga. På sin tid var Ken Ring den farliga, han säger inte ett skit jämfört med vad killarna säger i dag. Jag hittade en unge häromdagen som lät exakt som Einár, ännu yngre och snackade om samma saker, du vet, tabbar, allt det där, säger Akofely.

Musikjournalisten ­Kristofer Andersson instämmer: ”Vi har inte fått snällare och mer politiskt korrekt rap det här året, tvärtom”. Han exemplifierar med svenska rapparen Thrife, som just nu ligger högt upp på Sverigelistan “med en extremt hårdkokt och fantastisk singel” samtidigt som han pekats ut som nyckelfigur inom ett kriminellt nätverk.

– Artisterna kör på som vanligt. Det vi kan se är att det hela tiden dyker upp nya förmågor.

Andersson ser också en utveckling där gangstarapen som en slags direktrapport från ­orten, “gatans CNN”, med politiskt patos och hopp om förändring – helt försvunnit.

– Politiken är inte den stora antagonisten längre, anta­gonisten är en snubbe som stal ditt ladd förra veckan. Det är en väldigt dödsföraktande nihilism. Det existerar inget hopp. Det enda som existerar är viljan att köpa grejer, knarka och knulla tills man dör. Samtidigt är det melodiös och poppig musik som försöker fånga livet eftersom man är beredd på att närsomhelst förlora det.

I SVT:s dokumentär efter mordet på Einár uttrycker journalisten Johannes Cakar det som att “Einár skrev sig in i en fälla”. För att uppfattas som äkta blev han tvungen att gå längre och längre i att faktiskt leva i den hårda verklighet han beskrev. Mot slutet omgav han sig med några av Sveriges tyngsta gängkriminella. Och Jaouli Akofely ser att behovet av att hävda sig växer.

– Vi ser i videos hur alla står tillsammans i en port, alla står tillsammans vid bilar. Alla ska visa att man inte är en utan många. Folk bär mask, de vågar inte visa sig ute. De vet att de har problem men de streamar bra, så de gör ändå pengar, säger han.

– Men när det normaliseras, det blir fejk också. Alla är inte gangsters, alla skjuter inte. Men de kommer från en plats där de måste säga de här grejerna.

Svårare att få bokningar

Enligt flera som Dagens ETC pratar med har mordet resulterat i en större beröringsskräck, bland annat bland de arrangörer som bokar spelningar. Något Jaouli Akofely, som dj:ar på klubb och själv vill hyra lokal för att arrangera spelningar, märkt av.

– I Stockholm är det färre bokningar nu, man vill inte dra ett visst klientel. Trycket från polisen är också högt, samma lokal som jag vill arrangera hiphopspelning i brukar det vara rejv i jämt, men jag får nej. Vad är grejen? Hjälp till istället. Jag vill inte heller ha vapen eller droger där.

Samtidigt – för de unga grabbarna spelar det ingen roll ,menar Akofely.

– För dem är det mer “fuck you, vi tjänar pengar, vi behöver inte er”. Ni bokar inte oss, okej, vi spelas på gatan, vi investerar i mer knark. Så länge folk streamar – ska ni stoppa den utvecklingen?

Kristofer Anderson instämmer i bilden. Sedan Einár gick bort har media blivit försiktigare med att uppmärksamma hiphop upplever han där han själv jobbar, både i kvällspressen och i P3.

– Men det är en subkultur som inte står med mössan i hand och försöker bli signad av stora skivbolag eller är ­beroende av media. Man startar egna labels och har egna regler, man är inte beroende av vad ­talangscouter på Universal tycker och kan därför säga vad man vill.

Något som förändrats till det bättre inom scenen enligt flera är att unga i dag samarbetar mer med varandra – och att de, liksom Einár, i större grad blir entreprenörer.

– Är du en av de hetaste kan du förändra dina vänners liv. Starta företag, få in pengar på streaming och spelningar. Din vän från gatan kan nu få betalt som turnéansvarig, en annan som chaufför, en annan sköter merch och PR. Boom, fyra-fem pers har fått riktiga jobb, säger Jaouli Akofely.

– Kidsen i dag kan göra pengar själva. Det är jag glad för. Jag önskar dem bara vägledning i hur de ska använda pengarna, så att det inte blir lika snabba pengar in-ut som på gatan.