Med tre månader kvar tills jag ska föda mitt första barn, slår jag förväntansfull upp ”Praktika för blivande föräldrar” av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska från 2017. Jag har hört gott om boken från många håll, hört den benämnas som näst intill revolutionerande och sett fram emot läsningen. Och delarna om hur man tar hand om barn verkar mycket riktigt användbara, jag är övertygad om att många haft stor hjälp av dem. Men i det första kapitlet, som handlar om föräldraskap generellt, är det något som inte stämmer.
Jag har sällan läst en text där lönearbete ges så hög status, och kroppen och känslorna så låg. Mår man illa under graviditeten menar Wold och Chrapkowska att man ska bita ihop och jobba ändå, det går alltid att kräkas i en papperskorg. Annars känns graviditeten ”ännu oändligare och tröstlösare”. De ser ner på deltidsarbete eftersom ”det förstärker den onda cirkeln – jobbet framstår som allt mindre intressant”. Något utrymme för idén att hemmet och familjen är minst lika viktigt som jobbet ges det inte plats för.
I ”Praktika för blivande föräldrar” nämns även kvinnofällan. Enligt läkarna som ligger bakom boken riskerar jag att fastna med ansvaret för barnen och därmed jobba mindre, tjäna mindre, få sämre pension och leva i armod på ålderns höst. Detta är såklart ett problem som bör diskuteras, men hade vi inte övergett idén om att lösningen är att kvinnor anammar de manliga idealen? Har vi inte sedan länge kommit förbi metoden att skambelägga dem som förtrycks, istället för att kräva förändring från dem som förtrycker? Och om någon nu bestämmer sig för att jobba lite mindre i sitt liv, varför utgå från att hen är helt aningslös och inte har någon plan för det? Att jag behöver pengar för att leva i ett kapitalistiskt samhälle behöver inte Agnes Wold berätta för mig, det kan jag räkna ut själv.
Alla måste dela exakt lika på föräldradagarna och i hushållet ska millimeterrättvisa råda. Visst låter det bra, men människor fungerar inte så. Ibland är vi bra på olika saker, om det beror på individen, på biologin eller på inlärda mönster är inte upp till mig att avgöra. Däremot vet jag att jag inte orkar viga mitt liv åt att träna bort mina egna impulser, oavsett var de kommer ifrån. Och detta även om impulserna vill att jag ammar längre än i sex månader, eller att det kan vara ganska mysigt att laga middag åt sin familj. Den energin hade jag och min sambo istället tänkt ägna åt vårt barn. Klart att vi båda ska vara hemma. Klart vi ska dela på ansvaret. Men millimeterrättvisa blir svårt för många. Vi är inte bara siffror i statistiken. Vi är människor.
Att jag och författarna har olika syn på det här är tydligt. Varför kan jag då inte bara släppa det och läsa en annan bok? Jag tror att det beror på språket. Att texten har en ton som är rentav hånfull mot dem som inte älskar att jobba heltid eller klarar av att dela rättvist på allt hushållsarbete. ”Av någon anledning”, skriver Wold och Chrapkowska, vill folk ta ut så lång föräldraledighet som möjligt, och låtsas som att de inte förstår att anledningen är att alla inte vill jobba bort sina liv.
Att mammor ibland bryr sig mer om familjen än om jobb beror enligt Wold och Chrapkowska på att de blivit lurade av ”veckotidningar, sociala medier och väninnor”. Vidare benämns ett par vanliga orsaker till att kvinnor tar ut fler föräldradagar (krångel med amning, och att barnets pappa tjänar mer än mamman) som ”argument” och ”svepskäl” för att få leva ojämställt. Som att det var något de snikna mammorna försökte lura sig till.
Det är som att budskapet i ”Praktika för nyblivna föräldrar” är att kvinnor är dumma varelser som behöver bli uppfostrade till jämställdhet, att vi är olydiga barn som Wold måste tala till rätta. Och nej, jag säger inte att 50/50 och total rättvisa är dåligt. Jag säger bara att det inte alltid är så enkelt. Och framför allt: att det kan diskuteras utan en ton som upplevs som direkt kvinnofientlig.
