Debatt: V:s nya partiprogram är alldeles för lamt

I förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet finns redan på rubriknivå alla de begrepp som till vardags förknippas med en politisk vänster: kapitalism, klassamhälle, socialism, feminism, demokrati, ekologi, klimat, antirasism, välfärd, människors lika värde med mera.

Men det är något som skaver. Jag upplever det som pratigt och vagt spörjande. Det är svårt att ta sig igenom de tjugo sidorna med stigande, eller ens bibehållen, entusiasm. Efter läsningen känner jag mig i ljusa stunder som bäst som en hyfsat radikal socialdemokrat som med en Palme i spetsen på 1970-­talet demonstrerar för ”Ett Sverige för alla”. I mörka stunder känner jag mig också som bäst som en hyfsat radikal socialdemokrat.

Inledningen avslutas med orden ”Vi verkar för ett samhälle där människor kan forma sina liv självständigt och i samarbete med varandra. För en demokrati där vi alla har respekt och ansvar för varandra.” Mot detta kan knappt någon ha några invändningar. Men det är så allmänna fraser att till och med Moderaterna skulle kunna ha detta i sitt program.

Inledningen borde fokusera på det som är kärnan uttryckt med: ”Partiets politik och verksamhet bestäms av vårt mål: att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidaritet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och rasistiskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där människor bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.” Det som saknas är att vi vill förverkliga ett socialistiskt samhälle – ett helt annat samhälle än dagens kapitalistiska som bygger på vinst­maximering och fortsatt exploatering av människor och naturresurser för ständig tillväxt. Det krävs kort och gott ett systemskifte.

Programmets slutkläm, ”Med förtroende mot framtiden” förmedlar ett budskap om hur besvärlig, trög och oförutsägbar frigörelsekampen är. Och att nyckeln för att Vänsterpartiet ska lyckas handlar om tillit och förtroende. Återigen påståenden som är självklarheter som i stort sett vilket parti som helst kan skriva under på.

Det som saknas är ett resonemang om vad som verkligen borde vara Vänsterpartiets huvuduppgift: att utveckla en politisk pedagogik som förmår övertyga folkflertalet om att ett systemskifte är nöd­vändigt. Den uppgiften kommer inget av de andra politiska partierna att ta på sig. Vänsterpartiet ska vara unikt!

Det jag saknar är skärpan. Något som tydligt pekar på det unika med Vänsterpartiet. Att partiets kritik mot den kapitalistiska marknadsekonomin är allvarligt menad, och att vi vill åstadkomma ett systemskifte. Vi vill ersätta det system som utgår ifrån kapitalets rätt till vinstmaximering och fortsatt exploatering av människor och naturresurser med något annat. Vi vill utforma ett socialistiskt samhälle. Vi nöjer oss inte med att vara socialistiska reformister som många socialdemokrater i bästa fall är. Det krävs en revolutionär omdaning av den ordning som gäller för samhället. Inte med vapen i hand, inte heller genom en auktoritär enpartistat med helgonförklaringar av parti och/eller ledare. Metoderna för att nå detta ska vara demokratiska.

Vi måste utveckla vår politiska pedagogik på ett sådant sätt att vi övertygar det stora flertalet att det nyliberala tankegodset leder mot avgrunden och att ett systemskifte krävs om vi ska komma tillrätta med orättvisor och förtryck och nå en ekologiskt hållbar utveckling.  Och vi ska stolt deklarera att vi är det enda politiska partiet som vill åstadkomma detta. Vänsterpartiet är inte som andra partier!

Att Vänsterpartiet i det aktuella och framtida politiska landskapet vill samla, och förena oss med, alla goda vänsterkrafter i bredare mening (kanske till och med liberaler) om det politiska läget kräver det, innebär förvisso att vårt parti måste vara berett att kompromissa. Men vår egen idé, vårt eget partiprogram, måste tydligt tala om vilket samhälle vi vill åstadkomma och hur vi vill uppnå detta. Jag anser inte att programförslaget lever upp till detta. Det verkar snarare som skribenterna bakom programförslaget skrivit fram en kompromiss; en idé om vad Vänsterpartiet skulle kunna samlas bakom tillsammans med annat socialt sinnat vänsterfolk och liberaler. Kanske förståeligt i ljuset av de högerpopulistiska krafternas anstormning. Men det är väl inte det som är meningen med ett partiprogram?

I programförslagets många avsnitt finns förvisso mycket bra och relevant med; ibland allmänt hållet, ibland mer konkret med bäring på reformer som skulle kunna genomföras här och nu. Men den rikhaltiga floran av de många förslagen gör att den tydlighet som borde eftersträvas, i syfte att lyfta fram behovet av ett systemskifte, fördunklas.

Så ärligt talat: jag efterlyser ett rejält omtag!