Debatt: Visst har vid råd med det gröna folkhemmet

Nu är det 50 år sedan FN:s första miljökonferens hölls i Stockholm. Den blev symbolen för ett uppvaknande inför de globala miljöproblemen, framdriven av forskare och en gryende miljörörelse. Men inte minst av miljöproblemen i sig.

Den moderna välfärdsstaten hade börjat tat itu med industrisamhällets orättvisor, men dess verkningar på naturen växte ohejdat. I en värld där allt fler ville ta del av välståndet, tycktes ekvationen alltmer ohållbar. Välfärdsstaten behövde också bli en miljöstat, och den ekonomiska tillväxten göras om till något som inte sker på naturens och framtida generationers bekostnad.

Olof Palme och svensk socialdemokrati var avgörande för att konferensen skulle komma till stånd. Sverige blev ledande i byggandet av en miljöstat, och en drivande kraft bakom de FN-förhandlingar och avtal som skulle följa. Klimatforskaren Bert Bolin grundade FN:s klimatpanel. Sverige var bland de första att införa en koldioxidskatt. På 90-talet lyftes idén om ett grönt folkhem. Och idag har Sverige ambitionen att bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.

De här pionjärinsatserna är värda att uppmärksamma. Samtidigt krävs ett nyktert erkännande av de monumentala misslyckandena sedan 1972. Utsläppen av växthusgaser har fortsatt att växa. Utarmningen av biologisk mångfald har skenat. Idag står vi mitt i en brinnande klimatkris.

Varför? För det första har den ekonomiska tillväxten fortsatt att ske på naturens bekostnad. För det andra har frukterna fördelats alltmer ojämlikt. De ekonomiska klyftorna har galopperat. Försöken att göra världen hållbar har gjorts under den nyliberala globaliseringens era. Det har inte bara lett till att byggandet av en miljöstat haltat, de forna välfärdsstaterna har samtidigt eroderat.

När Stockholmskonferensen firar jubileum så har utmaningen dubblerats och tiden runnit ut. Högern kommer aldrig ­kunna ­göra något, vare sig åt klyftorna eller klimatkrisen. Samtidigt har historien visat att förändring är möjlig. Genombrottet för förnybar energi har drivits fram av politiska satsningar – inte marknaden. 

Svensk socialdemokrati kan på nytt bli pionjärer. 

Men då krävs det mod. 

Förslagen finns redan:

• Investera i ett grönt folkhem, precis som vi investerade i efterkrigstidens välfärdsstat. Bygg den infrastruktur som krävs. Skapa en ny, grön investeringsbank. Och låt det offentliga gå före. 

• Klimatomställningen kan ge över 200 000 nya jobb. Men ska omställningen bli rättvis så krävs både omfattande utbildningssatsningar, stärkta trygghetssystem, och stärkt arbetsförmedling.

• Det gröna måste växa, men grön tillväxt kan aldrig bli hållbar om det miljöförstörande inte samtidigt krymper och försvinner. Socialdemokratin måste säga nej till investeringar som leder i fel riktning. Alla gruvor är inte värda att älska.

• Bli första land att sätta slutdatum för fossila bränslen. Utredningen är redan gjord. En utfasning 2035–2040 är inte bara möjlig, den skulle placera Sverige i framkant av en obönhörlig utveckling.

• Gör alternativen tillgängliga åt alla. Bygg ut laddinfrastruktur på allvar, subventionera fossilfria alternativ, ge en skrotningspremie för fossila bilar. Och framför allt: Bygg ut järnväg och kollektivtrafik.

• Har vi råd med ett grönt folkhem? Ja, det har vi. Kan vi sätta ett 2-procentsmål för vårt gemensamma försvar så kan vi sätta ett 1,5-procentmål för vår gemensamma framtid. Det är vad som krävs för att Sverige ska bli världens första fossilfria välfärdsstat, inte bara i ord utan också i handling. Men då måste idén att staten varken kan höja skatter eller låna till samhälls­nödvändiga investeringar för­passas till historien.

• Vad kan Sverige göra internationellt? Se till att alla länder har råd att genomföra en grön omställning. Internationellt stöd till finansiering borde vara svensk socialdemokratis prioritet.

Det Olof Palme sa på FN-konferensen 1972 är lika sant idag: 

”Vår framtid är gemensam. Vi kommer att uppleva den till­sammans. Vi måste forma den till­sammans.”