Hoppa till innehållet

Visitationszoner

Debatt: Visitationszoner strider mot mänskliga rättigheter

Bild: TT

Dagens ETC.

Att spä på en redan apartheidliknande struktur med visitationszoner kan knappast ses som ett progressivt steg mot samhörighet, tillit och trygghet i en fri demokrati.

Det skriver en rad debattörer.

Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Regeringen har tillkännagett att visitationszoner kommer att bli verklighet från och med mars 2024. Syftet med att införa ett system med visitationszoner motiveras med att det ska fungera som ett redskap för poliser att visitera och kontrollera individer i vissa områden utan skälig brottsmisstanke, ett paradigmskifte inom rättssäkerheten, synen på mänskliga rättigheter och legaliteten. Detta ska, enligt regeringen själva, återupprätta trygghet och tillit i samhället. 

I en brittisk studie av Mateo Tiratelli med flera publicerad i den brittiska kriminologiska tidskriften 2018, där man sammanställer data över visitationer under ett spann av tio år, kan man se att visitationer på särskilda områden och mot särskilda minoriteter inte hade någon märkbar brottsreducerande effekt. Resultatet av studien påvisade att kriminella istället ändrade sina rörelsemönster och att oskyldiga utsattes för godtyckliga statliga ingripanden. Det man ser är att visitationszoner oftast används för att uppvisa dominans och kontroll snarare än att skapa trygghet och tillit. 

Att polisen rasprofilerar eller visiterar människor med annan etnisk bakgrund än svensk är väldokumenterat. Enligt Leandro Mulinaris rapport “Slumpvist utvald”, framkom att Sverige dömts för rasprofilering mot sitt nekande. I rapporten “Integrationens svarta bok” från Statens offentliga utredningar, en studie om rasismen och diskrimineringen i Sverige, kan man se en bred tradition av godtyckliga kroppsvisitationer. “Förorten” exkluderas som en del av staden och befinner sig i ett ständigt undantagstillstånd. 

Effekten av polisens godtyckliga ingripanden är också väldokumenterad. De personer som kontrolleras av polisen på detta vis upplever att de inte tillhör samhället, att de inte vill samarbeta med polisväsendet och att de ständigt behöver bedöma riskerna att bli visiterade innan de lämnar hemmet. Att spä på denna apartheidliknande struktur med visitationszoner kan knappast ses som ett progressivt steg mot samhörighet, tillit och trygghet i en fri demokrati. 

Vi vill varna för att effekten kommer resultera i ett tillstånd där människors rättigheter inskränks och kränks baserat på hur de ser ut och vart de bor, så kallade andra klassens medborgare. Införandet av visitationszoner kan leda till begränsningar av människors rörelsefrihet (Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, 1948, artikel 13) och för ökad rasdiskriminering (Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskrimiering, 1965, artikel 4C). 

Vi vill se ett samhälle mot ett mer demokratiskt och inkluderande samhälle och motsätter oss all form av nedmontering av demokratiska principer, särskilt för att markera dominans och auktoritet. Resultatet kommer bli förödande för alla i samhället.

Studerande på masterprogrammet i mänskliga rättigheter vid Göteborgs Universitet:

José-Miguel Altamirano 

Soliana Samson Mengesha

Nina Asadian

Amr Elhossiny

Marina Panina 

Maiva Djé Nyström

Lena Szydarowska

Tove Gustafsson

Caroline Bergkvist

Gustav Carlsson

Moa Hammarberg

Lisa Bünzli

Julia Bergman

Jessica Almyren

Sofie Carlsson

Lina Von Tell 

Hanan Aitblal

Ämnen i artikeln

00:00 / 00:00