Debatt. .

2015-05-15 05:04
För att kunna avgöra om, när och hur länge det är lämpligt att föreskriva antidepressiva läkemedel måste fler inom sjukvården våga tänka kritiskt och ta till sig de erfarenheter som finns bland oss som själva har varit beroende, skriver Karin Holmlund. Bild: Thomas Winje Øijord/NTB/TT
För att kunna avgöra om, när och hur länge det är lämpligt att föreskriva antidepressiva läkemedel måste fler inom sjukvården våga tänka kritiskt och ta till sig de erfarenheter som finns bland oss som själva har varit beroende, skriver Karin Holmlund.

Vilseledande information om antidepressiv medicin

Okunskapen kring antidepressiva läkemedel både skapar och underhåller beroenden och de drabbade får betala ett mycket högt pris, skriver Karin Holmlund.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Det är nu tjugo år sedan de nya antidepressiva läkemedlen kom ut i Sverige, och de används idag av nära nio procent av befolkningen.

Organisationer som RFHL (Riksförbundet för rättigheter, frigörelse, hälsa och likabehandling) som arbetar med narkotika- och läkemedelsberoende har länge varnat för riskerna med preparaten och möter många som blivit beroende. Redan 2003 konstaterade Ralph Eduards, dåvarande chef för WHO:s biverkningsregister, att läkemedelsbolagens förnekande av problemet beror på att man är rädd för att försäljningen ska minska om preparaten förknippas med beroende.

Läkemedelsbolagens lösning har blivit att använda begreppet ”utsättningssymptom” om abstinensen. Tyvärr blir många vilseledda av detta.

Vi är många som blivit beroende av ssri/snri-preparat. Jag har mött behandlare både i primärvården och på beroendemottagningar som är medvetna om problemet, men de är fortfarande få. Tyvärr lever myterna om antidepressiva kvar.

Med beroende syftar jag både på oss som blivit beroende på alla plan och de som ”bara” brottas med den rent fysiologiska abstinensen. En vanlig fördom om läkemedelsberoende är att det orsakas av att patienten missbrukat medicinen. I själva verket har de flesta bara följt läkarens ordination. Vad gäller antidepressiva tar det oftast tid innan effekten sätter in vilket gör dem till ett otacksamt preparat för den som söker en snabb lättnad. Även ssri/snri kan ge rusupplevelser och eufori hos vissa, och det förekommer att de missbrukas, men det är ovanligt. De allra flesta tar dem för att bli kvitt ångesten och nedstämdheten, det som en fått medicinen utskriven för. För kroppen gör det ingen skillnad varför en tar tabletterna, risken för fysisk tillvänjning finns där ändå.

När sjukvården saknar kunskap om att ett läkemedel är beroendeskapande tolkas patientens toleransabstinens eller abstinenssymptom som ett uttryck för psykisk eller fysisk ohälsa. Svaret blir att medicinen återinsätts eller att doser höjs. Okunskapen både skapar och underhåller beroenden och de drabbade får betala ett mycket högt pris.

Jag skulle önska att fler läkare läste Fass, där listas de vanligaste reaktionerna efter utsättning. Under det ökända preparatet Paroxetin finns upprördhet, ångest, skakningar, kräkningar, svettningar, diarré, känselstörningar, yrsel, illamående och många fler symtom listade.

Enligt Fass kan symptomen hos vissa vara svåra och pågå i mer än tre månader. Erfarenheter från oss som själva slutat visar att det kan handla om många månaders kamp. Bland oss som tagit tabletterna under många år, tagit höga doser eller som slutat utan uttrappning finns det personer som dras med skador ännu efter flera år.

Abstinens efter läkemedel kan vara lika svår och otrevlig som den efter tunga droger, och mycket utdragen. Vart vänder sig den som behöver bli inlagd? Idag är många hänvisade till riskabla hemma-avgiftningar helt utan stöd från vården.

Jag vet att många känner sig hjälpta av antidepressiva och sedan slutar utan problem. Jag ifrågasätter inte dessa människor på någon punkt. Alla reagerar olika. Men för att kunna avgöra om, när och hur länge det är lämpligt att föreskriva dem måste fler inom sjukvården våga tänka kritiskt och ta till sig de erfarenheter som finns bland oss som själva har varit beroende.

Karin Holmlund 
Författare