Debatt: ”Vill inte vara åskådare till ännu ett folkmord”

Nyligen veckan var jag och mina kollegor från EU-parlamentets utskott för mänskliga rättigheter (DROI) på delegationsresa i Myanmar/Burma och Bangladesh. Vi har länge varit oroliga över situationen för mänskliga rättigheterna i Burma. Speciellt över den humanitära situationen och människorättssituationen för rohingyafolket som är Burmas muslimska minoritet och Europaparlamentet har antagit upprepade resolutioner för att markera att vi inte accepterar det våld regimen utövar. Men läget förändras inte, det är fortfarande mycket farligt för rohingya att leva i Burma, särskilt i delstaten Rakhine, och många flyr till grannlandet Bangladesh.

Sedan augusti 2017 har mer än 600 000 rohingya flytt för att undkomma den burmesiska militärens etniska rensning. Det har kommit rapporter från Human Rights Watch och Amnesty International om omfattade förföljelse av rohingya: nedbränning av deras byar, beskjutningar, mord, tvångsarbete, användning av landminor, systematiska massvåldtäkter av kvinnor och flickor samt könsrelaterat våld.

Rohingyafolket klassas inte som medborgare i Burma och har officiellt varit statslösa sedan Burma antog sin lag om medborgarskap 1982. Detta har lett till systematiskt förtryck och allvarliga kränkningar av deras mänskliga rättigheter.

FN:s människorättschef Zeid Ra’ad al-Hussein har kallat den burmesiska militärens våld mot rohingya för ett ”skolboksexempel på etnisk rensning”, ett brott mot mänskligheten. Han utesluter inte att domstolar i framtiden kommer att kunna bekräfta att det har begåtts ett folkmord mot rohingya i Burma. Det har också kommit flertal rapporter från hjälp- och människorättsorganisationer som larmar om den brutala situationen för Rohingyafolket.

Vår delegation besökte flyktinglägren i Cox’s Bazar i Bangladesh som är världens största flyktingläger, det är där rohingyafolket har sökt skydd från den burmesiska militärens våld. Majoriteten av flyktingarna är kvinnor som flytt ensamma med sina barn, de har flytt till fots och har inte kunnat ta med sig någonting från sina hem, många har dött på vägen.

Situationen i Cox’s Bazar är förödande, det är akut brist på mat, rent vatten och vård. Mammor är ständigt oroliga för sina barn då det har kommit rapporter om att människosmugglare har tagit sig till lägren och kidnappat barn för trafficking. Snart kommer monsunsäsongen att börja och det innebär att cirka 100 000 flyktingar kommer att vara i omedelbar risk för översvämningar, jordskred och smittsamma sjukdomar.

EU och FN måste intensifiera sina humanitära insatser och bistånd för att förhindra en humanitär katastrof i Cox’s Bazar.   

I november 2017 undertecknade Burma och Bangladesh ett avtal om hur rohingyafolket i Cox’s Bazar ska kunna återvända till Burma. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är det dock ännu inte är säkert för rohingya­folket att återvända till Burma. Det är också vad jag kan konstatera efter mina möten med myndigheterna i Burma.

Det finns fortfarande så mycket hat och förakt mot rohingyafolket, Burma vill inte acceptera rohingya som sina medborgare. I vårt möte med ministern för byrån för statliga kommunalråd U Kyaw Tint Swe, en av Aung San Suu Kyis närmaste rådgivare fick vi höra samma budskap: rohingyafolket är inte en del av Burma.

Det är obegripligt och en skam att Aung San Suu Kyi som fick Nobels fredspris år 1991 inte hjälper rohingyafolket utan förnekar de grymheter som äger rum.

I våra möten med myndigheterna i Burma anklagades jag och mina kollegor för att spela domare och inte ha någon kunskap om Burmas historia och politiska situation. Jag förklarade att vi inte är domare, vi är politiker som representerar EU-medborgare som är genuint oroliga över människorättssituationen för rohingyafolket. Det pågår en etnisk rensning av rohingyafolket i Burma och vi kan inte stå och titta på medan det händer. Jag och mina kollegor åkte till Burma med öppna hjärtan men tyvärr möttes vi av stängda hjärtan där.

FN:s flyktingorgan UNHCR har inte fått en formell roll i avtalet om hur rohingyafolket i Cox’s Bazar ska kunna återvända till Burma. Vi kan inte börja prata om ett säkert och hållbart återvändande av rohingyafolket förrän UNHCR får en formell roll i övervakandet av det här avtalet. Ett av de viktigaste villkoren för säkert återvändande är att rohingyafolket beviljas medborgarskap i Myanmar/Burma, men återvändandet måste också vara frivilligt. Just nu har rohingyafolket inte ens hem att återvända till, deras byar har blivit nerbrända och det enda som väntar dem i Rakhine regionen i Burma är tältläger, diskriminering och förföljelse.

Det är särskilt viktigt att de som har begått dessa hemska brott mot mänskligheten i Rakhine regionen i Burma ställs till svars i internationell domstol, straffrihet är inte acceptabelt. EU-parlamentet har redan uppmanat EU:s medlemsländer att införa riktade sanktioner mot de personer inom militären och säkerhetstjänsten som är ansvariga för att de utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna fortsätter i Burma.

Landet måste också ge fullständig och obegränsad tillgång till oberoende internationella utredare som FN:s faktagranskande uppdrag. Vi måste stoppa förföljelsen av rohingyafolket i Burma, jag vill inte vara åskådare till ännu ett folkmord.