Debatt: Vill Europa verkligen ha en militariserad EU-superstat?

Vad ska EU göra? Den korta lägesbeskrivningen för unionen är ett Brexit-beslut präglat av brittisk rasism och högernationalism. Samma toner hörs på andra sidan Atlanten, där president Trump skapar oreda i snart nog alla internationella relationer, också med EU. Eurozonens kris fortsätter.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

EU-kommissionen håller fast vid den åtstramningspolitik som skapat massarbetslöshet, djupa klassklyftor och urholkat välfärden. Det i sig är en perfekt grogrund för de högerextrema krafter som vuxit sig allt starkare. Den berättigade kritiken mot centraliseringen av makt till Bryssel använder dessa högerpolitiker medvetet för att sprida ett rasistiskt budskap. 

I Ungern och Polen sitter extremhögern vid makten. De inskränker demokratin och attackerar kvinnors rättigheter, etniska minoriteter och flyktingar. EU-kommissionen för en icke framgångsrik dialog med de auktoritära regimerna i Warszawa och Budapest. Det ska jämföras med kommissionens stenhårda behandling av regeringen i Aten. I Grekland valde folket en vänsterregering. Den regeringen skulle knäckas med ett åtstramningsprogram som till och med Internationella valutafonden anser är för hårt. 

Många medborgare i EU har tappat förtroendet för politiken som möjlighet att förändra. Till det har EU-eliten i hög grad bidragit, genom att exempelvis strunta i folkomröstningsresultaten i Frankrike och Nederländerna (2005) och Irland (2008) som sa nej till ökad EU-centralisering.

Idag ska EU-parlamentet diskutera de fem scenarier för EU:s framtid som kommissionens ordförande Juncker har presenterat. Det handlar dessvärre bara om fem variationer på samma sak, det vill säga en fortsättning på nuvarande politik med olika grader av centralisering av makten. Vare sig försvar för demokrati, mänskliga rättigheter, miljö, eller arbetsrätt ingår i något av framtidsscenarierna. 

För några månader sedan röstade ett splittrat EU-parlament med knapp majoritet igenom en uppsättning rekommendationer om EU:s framtid i ett betänkande huvudsakligen författat av superstatsförespråkaren Guy Verhofstadt, ledare för den liberala gruppen Alde (där Centerpartiet och Liberalerna sitter). 

I betänkandet föreslår EU-federalisterna att den icke folkvalda kommissionen ”blir en äkta regering” som ska ”förses med en statskassa och budget som står i proportion till den uppgift den står inför”. En finansministerpost, ”med kapacitet att formulera och genomföra gemensam ekonomisk politik inom EU”, ska också inrättas.

Men inte nog med det. Betänkandet slår även fast att denna politik inte får ”undergrävas av mellanstatliga lösningar”. Det klargörs att till exempel att Sverige inte kan stå utanför euron. Att svenska folket sagt nej i folkomröstningen 2003 spelar ingen roll för EU-federalisterna. Det ska inte finnas undantag.

Samma tonläge gäller i frågan om försvaret: ”EU:s försvarspolitik bör förstärkas och ett omfattande partnerskap mellan EU och Nato bör upprättas, samtidigt som unionen ges möjlighet att agera självständigt i operationer utomlands.” Läs gärna den meningen en gång till. Där står alltså att EU ska genomföra militära interventioner i andra länder.

Vidare välkomnas ”de framsteg som gjorts” för att ”skapa ett humant och välfungerande system för migrationshantering och asylärenden”. Det är ett skrämmande orwellianskt nyspråk för en politik som medfört drunkningsdöden i Medelhavet för (bekräftade) 4 913 desperata människor förra året och som stängt gränserna för människor på flykt.

För den som söker lösningar för hur vi bygger hållbara och solidariska samhällen finns inget att hämta i Junckers fem EU-scenarier eller i EU-parlamentets betänkande. En militariserad EU-superstat med stängda gränser och bristande respekt för demokrati och mänskliga rättigheter är inte vänsterns vision för framtiden. 

För mig är det uppenbart. Den centraliserade ekonomiska politik som skapat stora klyftor i Europa måste få ett slut. Vi behöver massiva gröna investeringar som syftar till full sysselsättning och utbyggd offentlig sektor med social rättvisa och jämställdhet som mål. Det krävs också ett socialt protokoll som stoppar social dumping och garanterar fackliga rättigheter. Demokrati och mänskliga rättigheter måste ställas i centrum. Utan dessa insikter har vi inte något som kan kallas framtidsscenarier, utan bara olika skräckscenarier.