Debatt: Ge oss benso mot ångesten

Förskrivning och utdelande av läkemedel inom psykiatrin är skiftande och nyckfulla företeelser. De kan variera starkt från region till region, från år till år. 

Här i Malmö, där jag bor, delar man i dag ut sömntabletter så det står härliga till, trots att de är narkotikaklassade. Jag är mycket tacksam för det. 

I en annan stad sitter en kvinna i min ålder sömnlös sedan flera år tillbaka men får ingenting. Hon lider dessutom av ångest. Efter att ha försökt i flera år får hon till slut en (1!) förpackning Oxascand (det som tidigare hette Sobril) med 30 tabletter. De ska vara hela året ut.

Själv får jag som gammal räv inom Malmöpsykiatrin regelbundet Oxascand, dock av den lägsta styrkan. Mina försök att få något starkare bemöts inte ens; det är kört. Men jag klarar mig. Det är värre med nytillkomna patienter. De får bara naturmedlet Atarax eller möjligtvis Theralen, i princip verkningslösa medel. 

Risken för självmedicinering är stor. Många är beredda att ta till desperata lösningar som är betydligt farligare. Även alkohol är en risk – något som hjälper för stunden men är väldigt farligt på sikt.  

Alla vet att det mest effektiva medlet mot panikångest är Xanor. Kanske finns det fortfarande några platser i landet där du kan få Xanor. Men gällande praxis är annars att man absolut ska undvika detta, på grund av en möjlig risk för beroende. 

Där sätter man patienten med panikångest i den fruktansvärda situationen att det finns något som rejält kan lindra det extrema lidande det innebär att ha panikångestattacker, men att man inte får ta del av det. 

Det är att kräva för mycket att en person med förlamande ångest ska kunna övervinna det av egen kraft.

Framförallt finns det en slags moral bakom undanhållandet – den form av moral som inte är grundad i etik, utan i en föreställning om dygd där dygden är sin egen grund. 

Men det är ett hån att ge en människa med panikångestsyndrom Atarax på grund av denna renlevnadssträvan. Ångest är inte farligt, berättar sjukvården betryggande. Men den är ju en sjukdom i sig. Den kan göra dig helt inkapabel att arbeta. Den kan begränsa dig till hemmet eftersom du kanske inte klarar av att lämna det på egen hand. 

Jag var under en period bunden till hemmet cirka nio månaders tid. Hade jag inte levt med en annan person som kunde hjälpa mig vet jag inte hur jag hade klarat mig. 

Mitt problem förutom själva ångesten var att jag inte tog någon benso under den här perioden – hade jag gjort det hade ångesten förmodligen kunnat brytas mycket tidigare; i vilket fall som helst hade jag inte behövt vara närmast hjälplös mot den. 

Risken för ett kommande beroende borde hur som helst kunna behandlas på ett beprövat sätt: med nedtrappning i kombination med andra sätt att behandla ångest, till exempel genom sjukgymnastik. 

Det är inte rimligt att det finns verksamma medel som inte används. Och det är att kräva för mycket att en person med förlamande ångest ska kunna övervinna det av egen kraft. Det funkar inte så. 

Vi ångestmänniskor lider redan förutom av själva symptomen också av att framstå som svaga i ögonen på alla de många människor, ibland närstående, som inte kan förstå hur helt vardagliga situationer kan vara för mycket att hantera. 

Vi vill alla ta oss igenom livet utan alltför mycket lidande. Varför inte ge oss den möjligheten när den finns?