Debatt: Sverige får inte sälja ut sina principer till talibanerna

Regeringen bjuder nu in talibanerna för diplomatiska samtal – samtal som enligt uppgifter handlar om att öka antalet deportationer till landet. Det är inte bara ett praktiskt samtal om utvisningar, utan ett moraliskt vägval där Sverige riskerar att sälja ut sin utrikespolitiska trovärdighet för att göra deportationer lättare. 

Sveriges utrikespolitik har länge haft en ledande roll i att försvara mänskliga rättigheter. Den nuvarande regeringens agerande riskerar att rasera den positionen. När man bjuder in talibanerna till samtal om utvisningar, även under etiketten ”tekniska möten”, skickar man signalen att vi är beredda att samarbeta med en regim som förtrycker halva sin befolkning, så länge det hjälper regeringen att driva igenom sin migrationspolitik.

Det går inte att låtsas att det här är neutralt. Talibanerna har förbjudit flickor att gå i skolan, kraftigt begränsat kvinnors rörelsefrihet och slagit sönder varje föreställning om rättsstatlighet. EU har inte erkänt regimen, och EU-kommissionen försöker nu försäkra att kontakter på tjänstemannanivå inte ska ses som politiskt erkännande. Men för talibanerna är varje möte en seger. Sverige tar nu ett steg mot normalisering av den här typen av agerande. 

Afghanistan är inte ett säkert eller legitimt återvändandeland.

Det är också därför frågan om vad Sverige egentligen är berett att erbjuda är så viktig. Talibanerna kommer sannolikt inte att sitta still och bara lyssna på svenska önskemål. De kommer att formulera egna krav. Är regeringen redo att ge efter för dem? Ska vi på allvar öppna för ett erkännande i praktiken? Eller ännu värre: ska vi låta talibanerna ta över Afghanistans ambassad i Stockholm? Det vore inte bara ett diplomatiskt misstag, utan en direkt kränkning av de människor i Sverige som flytt just deras styre.

Som hazara och som kvinna med bakgrund i Afghanistan känner jag en djup oro inför dessa uppgifter. Den oron delas av många andra hazarer och kvinnor i Sverige. Flera har redan hört av sig och uttryckt rädsla för att de kan komma att utsättas för förföljelse och hot även här, om talibanerna ges möjlighet att etablera någon form av ambassad eller kontor i Sverige. 

Och frågan om säkerhet kan inte avfärdas. Är det förenligt med Sveriges värderingar att låta en regim, vars företrädare är efterlysta, föremål för FN-sanktioner och anklagade för grova brott mot mänskliga rättigheter, etablera diplomatisk närvaro i landet? Vilka garantier finns för att detta inte bidrar till ökad radikalisering, hot mot utsatta grupper och försvagad samhällssäkerhet? Regeringen borde svara på det, i stället för att gömma sig bakom ordet ”tekniskt”.

Bakgrunden är dessutom brutal i sin enkelhet: regeringen vill utvisa fler, men Afghanistan tar inte emot människor på ett fungerande sätt. Migrationsminister Johan Forssell (M) har sagt att det är ”mer eller mindre möjligt” att deportera vissa afghanska medborgare eftersom de saknar ID-handlingar och pass. 

Det må vara ett administrativt problem för regeringen, men det är inte ett skäl att sänka ribban för vilka man väljer att samarbeta med. Om landet inte kan ta emot återvändande på ett rättssäkert sätt är lösningen inte närmare samröre med talibanerna, utan snarare att se verkligeheten som den är: Afghanistan är inte ett säkert eller legitimt återvändandeland.

Sverige borde stå fast vid en enkel princip: mänskliga rättigheter är inte förhandlingsbara. Man kan inte försvara kvinnors rättigheter på måndagen och bjuda in deras förtryckare på tisdagen. Det är just den typen av dubbelmoral som får Sverige att tappa sin trovärdighet i världen.