Debatt: SD:s återvandring gäller bara vissa människor

Sverigedemokraterna älskar att tala om återvandring. De gör det till moral, princip och politiskt slagträ. På sin hemsida kräver de återvandring, utvisningar och en hårdare migrationspolitik. De vill framstå som kompromisslösa, som partiet som säger det andra inte vågar säga. 

Men när SD-ledaren Jimmie Åkesson står på israeliska konferenser om antisemitism och träffar israeliska ledare blir han plötsligt tyst om palestiniernas rätt att återvända. Inte ens då vågar han nämna återvändandet. Det avslöjar att SD:s politik inte handlar om principer, utan om selektiv moral och ren dubbelmoral.

När det gäller afghaner, syrier, somalier och andra grupper som SD gärna pekar ut, är tonen aggressiv och självsäker. Då talas det om ”enkelbiljetter”, “återvandring” och om människor som om de vore ett problem som ska fraktas bort. SD-toppen Tobias Anderssons uppmärksammade ord om “återvandringståget” och “Nästa stopp, Kabul!” säger mycket om denna syn. 

Men när det gäller palestinier – ett folk som levt på flykt i generationer och förvägrats rätten att återvända – blir SD:s politiker plötsligt tysta inför israeliska ledare. Om återvandring verkligen är en princip, varför gäller den då inte palestinier? Svaret är enkelt: SD:s politik handlar inte om principer, utan om vilka människor partiet vill markera mot och vilka makter det är berett att underordna sig.

Under min arbetstid på Migrationsverkets förvar i Mölndal såg jag denna dubbelmoral på nära håll. Palestinska flyktingar behandlades som statslösa och hamnade mellan stolarna. De kunde hållas i förvar trots en tydlig önskan att återvända till sina städer och byar. 

Men ingen vågade ställa den verkliga frågan till Israel. Ingen vågade kontakta den israeliska ambassaden och kräva besked om deras rätt att återvända. Den högljudda retoriken om återvandring försvann så fort det gällde palestinier.

Detta trots att FN:s generalförsamling i resolution 194 slog fast att palestinska flyktingar som vill återvända till sina hem och leva i fred ska få göra det så snart som möjligt. För palestinier handlar återvändande inte om propaganda. Det handlar om folkrätt, rättvisa och mänskliga rättigheter. 

För mig är detta inte en abstrakt debatt. Det handlar om det hem som min far föddes i och som stals och förstördes av israeliska styrkor. Det handlar om städer och byar som palestinska familjer fördrevs från och fortfarande bär inom sig, generation efter generation.

Jag hoppas nästan att SD-ledningen tog med sig sitt eget återvandringståg som inspiration till sina nya vänner bland Israels ledare. Om de verkligen tror på återvändande borde de rikta blicken mot de israeliska bosättare som byggt sina liv på stulen mark. Kanske borde enkelbiljetten inte gå till Kabul, utan från illegala bosättningar i Palestina tillbaka till de länder bosättarna en gång kom ifrån.

Vad är det för SD-ledning som vill tvångsutvisa ungdomar, människor med funktionsnedsättning, familjer och andra utsatta grupper från Sverige, men som saknar mod att ens försvara återvändande när det gäller palestiniernas rätt till sina hem? Vad är det för ledning som ser unga människor drivas till hungerstrejk av rädsla och förtvivlan, men ändå fortsätter att kalla detta för principfast politik? 

Det är där SD:s sanna ansikte träder fram. Deras återvandringspolitik har aldrig handlat om moral eller konsekvens. Den har handlat om att slå mot de svaga, att pressa dem som redan lever i utsatthet, att vara hård där kostnaden är låg och tyst där sanningen blir politiskt obekväm.