Debatt: Roks kräver rättvisa – anmäler Epsteinsvenskar

Statsministerns inställning signalerar att vi har ett rättssystem som tar ansvar, ett rättssamhälle där kvinnor och tjejer kan känna trygghet och förtroende. En utopisk föreställning, menar vi. Och problemet är inte brist på kunskap eller lagstiftning, problemet är bristen på vilja och tillämpning.

Under flera år har Roks och Kvinnofronten försökt få rättssystemet att pröva brottet olaga våldsskildring, genom att polisanmäla våldsamt pornografiskt material. Varje anmälan har lagts ned. Återigen – problemet är inte brist på lagstiftning, utan brist på tillämpning. 

Nu har Roks valt att anmäla de svenskar som förekommer i Epsteinfilerna. Erfarenheten säger dock att även dessa anmälningar kommer att läggas ned. Epsteins våld är ett tydligt exempel på den patriarkala verkligheten. Inte ens när bevisningen ligger i händerna på oss, går rättssamhället in för att hantera det.

Centerpartiet har krävt en särskild utredning. Regeringen har inte uteslutit särskilda åtgärder, men röstar ändå nej när förslaget kommer upp på bordet. Internationellt börjar frågan röra på sig. Polen, Frankrike och Norge har valt att påbörja granskning av filerna. I Sverige fortsätter vi att vara lagom, och skjuter över problemet till det lagom fungerande rättssystemet.

Epsteinfilerna visar män som utsätter kvinnor och tjejer i prostitution och människohandel. Visserligen många män, men långt ifrån det totala antalet män som utsätter kvinnor och tjejer i prostitution. Enligt Folkhälsomyndigheten uppger var tionde man i Sverige att han någon gång har betalat för sexuella tjänster. Kvinnojourer och tjejjourer möter dagligen kvinnor och tjejer som utsätts i prostitution, pornografi och andra former av sexuell exploatering. Vittnesmålen är många, konkreta och återkommande – men får sällan genomslag i rättssystemet.

När sexköpslagen infördes 1999 var den banbrytande. Den flyttade skulden från den som “säljer” till den som “köper”. Lagen utformades i en tid då prostitution fortfarande kallades prostitution, och var synlig. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Industrin är smartare än att fortsätta kalla det för pornografi och prostitution, utan använder sig av romantisererande begrepp som sexarbete, sugardating, entreprenör eller kreatör. Och det svenska samhället hänger inte med.

Redan 2020 gjorde Tjejjouren Dalia en granskning av plattformar som Onlyfans och Tiktok. Den visade hur nya och romantiserande begrepp för prostitution ger en illusion av frivillighet och självständighet, men bakom språket finns ofta samma grundläggande verklighet: mäns kontroll och efterfrågan på kvinnors och tjejers kroppar. Inte ens kommittén för FN:s kvinnokonvention (Cedaw) har kunnat hålla emot “industrin”. I slutet av februari 2026 rekommenderade den att Nederländerna bör avkriminalisera koppleri och bordellverksamhet. I rapporten beskriver de prostitution som “sex work” och kallar övergrepp mot barn för “minderårigt sexarbete”. 



Idag erkänns inte kvinnor och tjejer i prostitution som målsägande i sexköpsbrott, det är staten som anses vara brottsoffret. Konsekvensen blir att kvinnan och tjejen varken får rätt till skadestånd, en tydlig plats i rättsprocessen eller upprättelse. Trots att lagen erkänner prostitution som utsatthet, vilken inte ska bestraffas, så bestraffas kvinnorna ändå. Antingen genom utvisning eller genom skattekrav. Men de som enligt lag ska dömas för sexköpsbrott ställs sällan till svars.

Sverige har en samtyckeslagstiftning som slår fast att allt annat än ett ja är ett nej. Ändå accepterar vi en ordning där sexuella handlingar och samtycke kan köpas, utan att den utsatta erkänns som brottsoffer. Vad betyder ens ett samtycke med premisser som dessa?

Inte heller när bevisning finns i form av hundratals eller tusentals filer, tillämpar rättskedjan det som kan tillämpas för att ge kvinnor utsatta i prostitution upprättelse. Istället är det Skatteverket som verkar ha det mest effektiva arbetssättet, genom att bestraffa och begära att den utsatta kvinnan betalar det svenska samhället för att hon utsatts.

Om Sverige menar allvar med att bekämpa mäns våld mot kvinnor krävs mer än symboliska lagar:

• Kvinnor och tjejer utsatta i prostitution och pornografi måste få målsägandestatus.

• Den samtyckeslagstiftning som införts måste tillämpas även vid sexköpsbrott.

• Lagstiftningen kring olaga våldsskildring och digital exploatering måste börja användas. 

Och de svenska förövarna med koppling till Epstein behöver lagföras. Det räcker inte att säga att man ska gå den rätta vägen. Vägen måste också leda till rättvisa.