Debatt: Vi måste våga vara som Sonny Crockett

”Jag vet att jag inte kan komma åt dig. För många vägspärrar, politiker och gentjänster. Men du är kriminell och jag har gott om tid”, säger Sonny Crockett i ”Miami Vice” till en korrumperad Wall Street-höjdare innan han går ut genom dörren.

Jag är inte detektiv som Crockett. Själv arbetar jag i skolan. Men orden han riktar till börsmäklaren är egentligen precis samma som jag skulle vilja rikta till de individer i vårt land som livnär sig och profiterar på våra ungas bekostnad.

Under senaste tiden verkar debatten om marknadsskolan äntligen ha tagit lite fart. Samtidigt likställer marknadsskolans framträdande försvarare barns utbildning med kemtvättsärenden. De tycks inte se det absurda (och amoraliska) i att ständigt utgå ifrån att en grundläggande samhällelig institution helt enkelt måste drivas som vilken affärsverksamhet som helst.

Marknadsskolan leder till minskad skolpeng för de kommunala skolorna. Men detta är inte den enda anpassningen man tvingas göra. Budgetöverskridningar anses idag vara ett större brott mot mänskligheten än misär och återkommande dödsfall. Det slukar bitar av ens själ att inse att man själv är en del av detta maskineri.

Minskad skolpeng leder till förminskade resurser och i förlängningen till djupare segregation.

Hur kan då förminskade resurser rent konkret ta sig i uttryck på en svensk skola idag? Detta är en mycket känslig fråga, i synnerhet med tanke på det så omtalade hemligstämplandet av all skol­statistik.

Samtidigt måste vi fråga oss hur omfattande dessa missförhållanden ska behöva bli innan vi känner oss tvungna att tala om dem. Men vi är alla rädda för vad konsekvenserna kan bli. Uppsägning, svartlistning eller anklagelser om illojalitet.

Något som länge har fascinerat mig apropå frågan om lojalitet är att det är ständigt underförstått att lojaliteten man talar om är den mot organisationen. Min lojalitet riktas först och främst mot eleven.

Men det är oerhört viktigt att understryka att lojalitet mot
din elev ofta innebär något helt annat än lojalitet mot din organisation. Med ett dylikt förhållningssätt är det lätt hänt att man hamnar på kollisionskurs med andra. I synnerhet med individer som ser svensk skola som en möjlig språngbräda för en framgångsrik och ekonomiskt lönsam karriär.

Det är i sådana lägen vi måste våga vara Sonny Crockett. Vi måste vara villiga att offra delar av vår personliga trygghet för ett större ändamål. Vi måste våga tala högt om eleverna som vi har sett ”falla mellan stolarna”. Vi måste prata om hur samhällets motsägelsefulla ideal inte bara präglar ungdomarnas referensvärld utan även oss själva.

Det låter alltid fint när vi talar högt om allas lika rättigheter, men orden avslöjas snabbt som tämligen ihåliga när våra elever ser att vi själva inte är kapabla att efterleva dessa ideal i praktiken.

Jag är trött på att känna mig hjälplös inför hur den undre världens tentakler snirklar sig in i skolkorridorerna utan att ledningen, eller för den delen kommun­topparna, verkar ta varningarna på allvar. Jag är trött på att se fall efter fall av oroliga elever som ignoreras och lämnas åt sitt öde. Jag är trött på skriftliga förfiningar och marknadsföringsfloskler som författas i ren desperation.

Och jag är trött på att rent ut sagt inflytelserika brottslingar tillåts fortsätta bada i sin champagne på bekostnad av barnens själar. Och politikerna kontrolleras av dessa skurkar. De går på samma cocktailpartyn. Vi är den enda nation i världen som låter detta pågå. Det är korruption. Dags att vi vänjer oss vid ordet.