Debatt: Arbetslöshet är ett klasskrig

Jag vet att det låter konspiratoriskt, rabulistiskt, ur takt med tidsandan. Men ibland måste vi kunna säga som det är. Arbetslöshet är ett klasskrig. Eller med andra ord. Den är inte ett misslyckande. Det är en strategi.

 Det finns inget som är så effektivt som massarbetslöshet för att disciplinera arbetskraften, slå mot facken, pressa lönerna och skrämma folk till tystnad. Den gör oss billigare, räddare, mer fogliga. Den får direkt politiska konsekvenser.

Ändå så tar det emot att tala om arbetslösheten i de här termerna. Att någon skulle tjäna på den. Tidsandan pekar snarare finger på dem som blivit arbetslös. Vi har hört det i åratal: "drivkrafter", "bidragslinjen", "utanförskap". Allt kokar ner till samma budskap. Att du är arbetslös för att du gjort något fel. För att du inte försökt tillräckligt. För att du inte vill.

Men i januari i år stod nästan 600 000 människor utan jobb. Ska vi verkligen låtsas att det handlar om individens brister?

Vi har helt enkelt skapat oss ett system där vanligt folk tvingas konkurrera om usla jobb till usla villkor.

Byggsektorn blöder. Välfärden skärs ned. Folk får sparken från restauranger, butiker, hemtjänst. Samtidigt skjuter förmögenheterna i höjden.

Vi har helt enkelt skapat oss ett system där vanligt folk tvingas konkurrera om usla jobb till usla villkor, medan vinsterna i toppen skyddas till varje pris. Det är ingen olycka. Det är ingen naturlag. Det är precis så här exakt den elit som dragit vinstlotten vill ha det.

Det är också därför arbetslösheten hela tiden ska förklaras med "fel drivkrafter" eller "för hög ersättning". För då slipper vi prata om brist på investeringar för att bygga bort bostadsbristen, om nedskärningar, om en söndertrasad arbetsmarknadspolitik. Vi slipper tala om arbetslöshet i termer av ett politiskt val som har gjorts.

Och det värsta? Vi har börjat tro på det själva.

Vi går på möten och skriver om våra CV:n. Vi skäms. Vi blir tysta. Vi tackar för osäkra timanställningar. Vi kallar det “flexibilitet”.

Men det är inte de arbetslösa som ska skämmas. Det är inte vanligt folk som är livrädda, eftersom de lever vid ett stup och är en uppsägning bort från att behöva sälja huset och riva upp sitt liv, som ska somna med en klump i magen.

För det är inte de som har ansvaret för de beslut som lett oss hit. Det är inte de som monterat ned arbetsförmedlingen. Som gjort det svårare att utbilda sig. Som sänkt a-kassan. Det är inte de som vägrar investera i jobb som faktiskt behövs: i klimatomställning, i vården, i skolan, i bostadsbyggande.

Det är därför det måste sägas. 

Vi behöver inte fler moralkakor. Vi behöver ett politiskt projekt som vågar kräva full sysselsättning, höjda ersättningar, stärkta fackliga rättigheter och offensiva offentliga investeringar.

Och vi behöver sluta låtsas som att arbetslöshet är den enskilde drabbades personliga ansvar och fel. Det är vårt gemensamma. Och det är dags att göra det till en stridsfråga igen.

Få idéer bär på en så radikal kraft som den om full sysselsättning. Därför att den gör att det är du som kan välja, inte arbetsgivaren. Det finns något så förnedrande i massarbetslöshetens samhälle. I den där totala utbytbarheten.

Det sägs ofta att vänstern måste hitta tillbaka till materialismen, till frågan om klass, att den måste komma ner från de höga hästarna och skita ner händerna i en vardagsnära, konkret social verklighet. 

Jag tror att det är sant. Och jag tror att frågan om jobben är den där detta prövas. Det behövs en kraft om lyckas politisera arbetslösheten, och peka på en väg framåt som människor kan tro på. 

Alternativt är så outsägligt dystert. För i hopplöshetens spår gror något än värre. Vi vet redan allt för väl vad det är.