Debatt: Vi måste orka ta debatten om skatten

Sverige används allt oftare som ett slagträ i den inrikespolitiska debatten i andra länder. Som ett land som gått från att vara ett harmoniskt samhälle till ett otryggt land. Det är såklart en missvisande bild, där agendan bakom inte handlar om att värna för Sveriges väl och ve. Dock ser vi en utveckling i Sverige som gör det möjligt för populister att amplifiera de problem som finns och därefter sprida en bild av ett land i förfall. Utanförskapet har vuxit i stora delar av landet – såväl i glesbygd som i städernas förorter. Utsatthet eroderar hopp och framtidstro, med negativa sociala konsekvenser som följd. Brottslighet, missbruk och polarisering. Men populisternas enkla lösningar kommer aldrig komma till bukt med de problem vi har. Eftersom de väljer att inte beröra anledningen till utvecklingen. Och som ofta, så handlar det om ekonomi och fördelning.

Under samma period som den upplevda otryggheten har ökat så är Sverige det land i OECD som har haft de snabbast ökade klyftorna mellan inkomster. Tittar man på privata förmögenheter blir det extra tydligt. Värdet av alla privata förmögenheter i Sverige i förhållande till de totala inkomsterna har fördubblats på 20 år. De 40 rikaste familjernas del av hela befolkningens förmögenheter har blivit sex gånger större från 1981 fram till i dag, konstaterar SNS.

Sverige är fortfarande ett jämlikt land om man jämför internationellt. Men flertalet politiska beslut har banat väg mot en annan utveckling. Allt kan inte förklaras med detta – men väldigt mycket. Det som står klart är att en ökad marknadisering av de pelare som välfärdssamhället står på inte har fungerat. Parallellt med detta , har stora resurser tagits bort från det offentliga. 

I bred enighet togs arvsskatten bort. Alliansen slopade fastighetsskatten, men vågade inte röra ränteavdragen. Bostadspriserna har därefter gått snabbt uppåt, något som ytterligare ökat kapitalinnehavet hos några, men samtidigt effektivt stängt ute många människor från bostadsmarknaden. Samma regering avskaffade förmögenhetsskatten. Det fanns tekniska invändningar mot alla dessa skatter. Men symboliken i att helt ta bort dessa, istället för att fixa det som var fel, kan inte undgå någon. Inte sedan 1975 har Sverige haft så låg andel skatt av BNP som när regeringen Reinfeldt avgick. Totalt sänkte Reinfeldt skatterna med 140 miljarder kronor.

Att tro att detta går att göra utan att det får effekter är naivt. Kvar står vi med skolor som inte fungerar. Städer som drar ned på fritidsaktiviteter för unga. En glesbygd där service efter service dras in. Ett växande prekariat som tar påhugg under osäkra anställningsformer.

Samtidigt subventionerar vi städning åt en välbeställd medelklass i deras egna hem. Städerskan som städar bidrar själv till subventionen via skatten men har ofta en så pass låg lön att den typen av subventionerad städning inte är ett alternativ för honom eller henne själv. När fattiga människor får hjälp av staten kallas det föraktfullt bidrag men när personer i de övre inkomstskicken har råd att renovera sina kök vartannat år med statligt stöd, kallas det avdrag.

I samma takt som de rikare delarna av samhället fått sänkta skatter och nya subventioner har nödvändiga resurser som krävs för välfärd och utbildning urholkats. Nu är det dags igen. Det senaste förslaget är avskaffad värnskatt. En reform som skulle ge Volvos VD kring 2 miljoner extra i plånboken om den införs. Riksbankschefen skulle få nästan 170 000 kronor mer per år att röra sig med. Samtidigt stängs alltfler serviceinstitutioner ner i landet, och offentliga fritidsaktiviteter för barnen i utsatta förorter har vi inte ”längre råd med”.

Värnskatten är en del av Januari­överenskommelsen. Politik handlar om kompromisser och då får man ibland stå för saker man själv inte skulle förslagit. Eftersom helheten blir bättre än alternativet – i det här fallet en moderat ekonomisk politik med än större skattesänkningar. Men med det sagt så måste vi orka föra en ordentlig debatt om skatter och fördelningspolitik.

Tyngdpunkten i den ekonomiska politiken måste flyttas från att ge kraftiga skattesänkningar och skattesubventioner till de som har det bäst ställt. Vi är enligt många bedömare på väg in i en lågkonjunktur. Vi ser en ökad frustration i utsatta områden och glesbygd, där man känner att det inte spelar någon roll vad man gör eller hur mycket man anstränger sig – resurserna koncentreras i alla fall till en allt mindre klick.

Allt fler ekonomer pläderar tydligt för behovet av en mer aktiv finanspolitik som ger ökade offentliga investeringar, inte minst för att minska klimatpåverkan. Minskade utsläpp kommer kräva ett radikalt annorlunda liv för många. Ska det klaras av, så måste man ha en majoritet av befolkningen med sig. Man måste känna att man är en del av samhället och att man från samhället får de verktyg som behövs för att bra liv, och att dessa verktyg fördelas rättvist.

Det är hög tid att återinföra ekonomernas favoritskatt, fastighetsskatten. Även arvs- och förmögenhetsskatten är självklara i många delar av världen och bidrar till att de med mest resurser får betala lite mer av våra gemensamma kostnader.

Subventionerna för att byta ut fullt fungerande kök bör ersättas av stöd riktade mot att klimatanpassa och energieffektivisera landets fastigheter, såväl hyresrätter som bostadsrätter och småhus.

Skattesystemet ska enligt januariavtalet reformeras och det är viktigt att överenskommelser värnas. Samtidigt som värnskatten avskaffas måste den andra delen av avtalet uppfyllas: Skattesystemet ska utjämna dagens växande ekonomiska klyftor och trygga välfärden.