Debatt: Vi måste prata om mäns radikalisering

En sensommardag 2014. Jag var tolv år gammal och kom hem från skolan. Jag visste att jag skulle mötas av ett så kallat ”homeparty. Mamma hade förberett mig på att någon ”Gudrun Schyman”, vem det nu var, skulle prata politik i vårt vardagsrum. 

På gatan utanför vårt hus stod en illrosa skåpbil parkerad. Skåpbilen stod inte bara ut. Den skar sig fullkomligt mot allt och alla runt omkring sig. 

Området jag växte upp i var mörkblått. Man röstade på Kristdemokraterna eller inget alls. Att nu plötsligt Feministiskt initiativ och Gudrun Schyman, av alla Sveriges politiker, plötsligt befann sig på vår gata – ja, det var självklart en nagel i ögat för kreti och pleti. 

Nu stod hon där i vårt vardagsrum. Tolvåriga jag var, trots förvarningen, fortfarande något förvirrad kring varför hon stod där framför vår lilla vita tv. 

Mammas förklaring var att hon hade fått nog – ”det fick räcka nu”. Hon var, som den starka kvinnliga förebild hon alltid varit, trött på den gubbvärld vi levde i. Därför var hon tvungen att göra något och därav skulle Gudrun Schyman – såklart – komma hem till oss.

Därefter tyckte även jag att det var självklart. Jag hade ganska nyligen bekantat mig med det faktum att Sverige hade ett miljöparti, och därefter blev det självklart att det skulle finnas ett feministiskt parti. Lika mycket som klimatförändringarna påverkar allt gör könsrollerna det. För mig blev det uppenbart. 

Så kände jag 2014. 

Alltså för lite drygt tolv år sedan – eller halva mitt liv sedan. 

Man kan säga mycket om Fi som parti. Det blev kanske inte så bra. Vad man däremot inte kan säga mycket om är den kamp partiet drev. Den ständigt viktiga feministiska kampen. Idag är den kanske viktigare än någonsin. Jag vill hävda att den är viktigare idag än vad den var 2014. 

För idag är jag mörkrädd. Jag är mörkrädd inför hur män i allmänhet, och unga män i synnerhet, ser på jämställdhet. Sociala medier svämmar över av patriarkala och manschauvinistiska budskap. Unga män, till och med barn, indoktrineras till att förakta det motsatta könet. Jag vågar inte ens tänka tanken på vilken framtid vi går till mötes.

Dagens politiker har lätt att fördöma problematiska män när det värsta redan har hänt. När en kvinna mördas av en man slår man på stora trumman, då ska alla resurser sättas till. Så här får det inte vara, säger man. Att vara proaktiv, och komma till roten av problemet, verkar man däremot inte vara intresserad av.

I den allmänna debatten inför årets val saknas frågor som rör radikaliseringen av samtidens män. Inför valet 2014 såg Sverige ut att få ett feministiskt parti i riksdagen. Idag diskuterar vi knappt de frågor Feministiskt initiativ drev – trots att behovet är akut.

Jag är väldigt orolig för vart vi är på väg. Gör vi inget kommer det inte att bli bra alls. Jag är man, jag har vuxit upp bland män som var unga innan internet togs över av Andrew Tate – och jag vet mycket väl hur vidriga dessa män kan vara. Förstå då alla unga män som de har fostrat.

Dessa frågor måste ta plats på dagordningen inför årets val. Enligt mig borde de stå i centrum. Alla partier har ett ansvar för att så blir fallet. För läget är inte bara dåligt, det är akut.