Debatt: Vi hoppades att det skulle bli bättre

Tre år har gått sedan metoo-vintern 2017–2018, då vittnesmål om sexuella trakasserier strömmade in från bransch efter bransch. Från vården, skolan, kyrkan, sjöfarten, socialtjänsten, byggbranschen och de gröna näringarna, och så vidare. Ingen kan längre säga: Detta hade vi ingen aning om.

Medvetenheten har ökat om att mer än varannan kvinna någon gång i livet utsätts för sexuella trakasserier och att de förekommer överallt. Men. De sexuella trakasserierna i yrkeslivet fortsätter. Vare sig benägenheten att anmäla eller stödet då det sker har ökat. Tvärtom. Tystnadskulturen består.

Enligt Kantar Sifos rapport “Samverkan för ett hållbart och inkluderande arbetsliv – fritt från trakasserier”, utsätts 14 procent av den yrkesverksamma befolkningen i Sverige för sexuella trakasserier. Rapporten visar även att majoriteten av de som utsatts inte berättar för arbetsgivaren vad som hänt, vilket är samma resultat som en rapport gjord 2018. Orsaken är bland annat bristande förtroende.

Att motverka sexuella trakasserier, ett lagkrav, är inget som snabbt och enkelt kan bockas av från agendan för att sedan inte mer tas upp. Riktlinjer och en handlingsplan räcker inte. Det behövs ett metodiskt, konkret och systematiskt arbete som följs upp. Den pågående pandemin gör att även den digitala arbetsmiljön är en plats där sexuella trakasserier kan få spelrum.

Me Too Sweden och Samordningen Metoouppropen i Sverige har inte för avsikt att ställa arbetet mot det sexuella våldet mot bekämpningen av pandemin. Vi hoppas och tror att samhället och staten kan lyckas med både och.

Vi föreslår följande:

1. Att diskrimineringslagstiftningen skärps så att det blir belagt med vite att inte kontinuerligt, metodiskt och förebyggande arbeta för att motverka sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Sexuella trakasserier är ett hot mot demokratin, lika allvarligt som till exempel mutbrott, och borde behandlas därefter

2. Att mer resurser ges till de frivilligorganisationer, studieförbund och myndigheter som arbetar med utbildning för att förebygga och hantera sexuella trakasserier i yrkeslivet. Alla arbetsplatser behöver kontinuerligt och systematiskt arbeta med den interna kulturen, med språket, normer och attityder för att skapa en icke-diskriminerande miljö.

3. Vi råder varje arbetsgivare: använd den kunskap och de metoder som finns. Metoo-rörelsen visar att det finns ett tydligt samband mellan sexistiska gester och skämt – och grova övergrepp. Att förändra normer tar tid men forskning visar att det går. Det finns goda exempel och metoder. Både DO, fackförbund, studieförbund och frivilligorganisationer tillhandahåller metodmaterial för att skapa miljöer utan sexuella trakasserier.

Under denna vecka kommer Me Too Sweden, via Instagram, att samtala med sex olika fackförbund, som har en central roll i detta arbete. Först ut är både Akavia och Musikerförbundet. Sedan talar vi med Unionen och med Svenska journalistförbundet. Sist ut är Handelsanställdas förbund och Vision. Avslutningsvis kommer vi att ha ett samtal med nytillträdda jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP).

Ansvaret för ett arbetsliv utan sexuella trakasserier faller i första hand på arbetsgivaren. Därefter har varje medarbetare ett viktigt ansvar att själva följa lagarna och stå upp för de utsatta – det handlar om grundläggande rättigheter och människovärde.