Debatt: Vi glömmer inte Gaza, vi glömmer inte offren

2020: El finns bara några timmar per dygn, 97 procent av vattnet är odrickbart i Gaza, 35 procent av jordbruksmarken är helt eller delvis oåtkomlig på grund av buffert­zoner och andra israeliska militära åtgärder och 85 procent av fiske­vattnet är helt oåtkomligt på grund av den israeliska flottans aktioner. Införsel av mediciner och kemikalier för att rena vatten och teknisk utrustning har också kraftigt begränsats på grund av Israels blockad. 

Situationen har med andra ord stadigt förvärrats och invånarna lever numera på ett närmast obeboeligt område, enligt FN. Två miljoner palestinier i världens största utomhusfängelse, och världen är tyst. 

2010: För tio år sedan var vi på väg, för tio år sedan försökte vi bryta den förödande blockaden, sida vid sida i en hjälpkonvoj bestående av sex fartyg med passagerare från mer än 40 länder; en flottilla lastad med avsaltningsanläggningar, elektriska rullstolar, prefabricerade hus, mediciner och skolmaterial. 

Vi kände gemenskap och hopp och jag tror att alla som var där kände ögonblickets storhet: liberaler, konservativa, socialister, troende och ateister med olika politiska och religiösa världsåskådningar, olika språk och olika åldrar som enats kring att inget land har rätt att stoppa den fria fredliga sjöfarten, att ingen civilbefolkning får utsättas för kollektiv bestraffning och att Israels folkrättsvidriga blockad måste lyftas bort! 

Gazabornas situation var omänsklig och om våra regeringar och de internationella institutionerna inte gjorde något åt saken, så måste vi göra det. 

31 maj 2010: Jag minns den natten, havet var lugnt, spegelblankt och fullmånen lyste då vi i maka takt seglade mot Gaza, och då hände det – 04:00 slogs våra båtars satellit- och mobilkommunikation ut och vid 04:30 attackerades båtarna av den israeliska marinen trots att vi var på internationellt vatten (N32°42;E33°30). Attacken var storskalig och våldsam. Redan innan den första soldaten landat på den turkiska båten i vår flottilj, Mavi Marmara, med sina över 500 passagerare hade en av passagerna dödats, skjuten i huvudet från en militärhelikopter. Under attacken, som pågick i en och en halv timme dödade de israeliska soldaterna tio passagerare, och skadade ytterligare hundratals, varav 55 allvarligt. I media förblev de mördade anonyma, beskrivna som turkar, islamister eller aktivister – utan namn, familjer och yrken. Alla utom en, hade barn. 28 barn blev faderlösa den natten och trots att morden fångades på film går mördarna än i dag fria.

Under attacken blev vi slagna, sparkade, hotade, trakasserade, förolämpade, och beskjutna. Under vapenhot fråntogs vi våra pass, telefoner, kameror, datorer, kontanter, kläder, smycken, böcker och andra personliga tillhörigheter. Även efter att soldaterna tagit kontrollen över fartygen och frihetsberövat oss fortsatte misshandeln och hoten. Jag, som befann mig ombord på Sofia, det svensk-grekiska lastfartyget, misshandlades när jag krävde kvitto på de saker soldaterna tagit ifrån mig: smycken, kontanter, och saxofon. Soldaterna slog mig, tvingade ner mig på golvet och sparkade sönder några revben. En soldat trampade på mitt huvud och en annan soldat drog mina händer bakom ryggen och band fast dem med buntband och fortsatte sedan sparka mig medan jag låg, utan möjlighet att försvara mig. Sedan lyftes jag upp med händerna bakom ryggen i en så kallad stressposition och tvingades in i ett hörn med ansiktet mot väggen. 

Efter attacken fördes vi under vapenhot till den i förväg upprättade uppsamlingsstationen i Ashdod. Där fortsatte hoten, misshandeln, förnedringen. Jag tvingades klä av mig naken för flera helt onödiga invasiva kroppsvisteringar. Sedan fördes vi till ett ”förhör”. Därefter transporterades vi till olika fängelser i landet. Jag separerades från gruppen och isolerades i några dygn utan att kunna kommunicera med omvärlden och släpptes inte förrän den 2 juni 2010, utan att ha fått tillbaka beslagtagna tillhörigheter och pass. Utöver de personliga tillhörigheter som togs ifrån oss beslagtogs även den last på fartygen som var ämnad för gazaborna: avsaltningsanläggningar, elektriska rullstolar, prefabricerade hus, mediciner och skolmaterial.

Jag undkom med några brutna revben och ett inreseförbud till Israel som hindrar mig från att besöka min 97-åriga mamma på den plats, en före detta kibbutz där jag växte upp. Men bortsett det israeliska inreseförbudet och dagens pandemi-begränsningar, kan jag ändå röra mig fritt. En självklarhet för de flesta av oss. Men inte för en gazabo. 

Blockaden av Gaza, till lands, till sjöss och i luften, sedan juni 2007 – fortgår – och dess förödande konsekvenser har bara fördjupats på dessa 10 år. 

Och världen fortsätter vara tyst. 

PRENUMERERA PÅ NYHETSMAGASINET ETC

Den här artikeln kommer från Nyhetsmagasinet ETC
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.