Debatt: Vi får inte ge efter för Europas högernationalister

För några dagar sedan besökte jag The Jungle, som flyktinglägret i Calais har kommit att kallas. Jag åkte dit tillsammans med två spanska kollegor från Podemos. Första gången vi var där var för ett halvår sedan, i början på mars. Då var det kallt, blött och lerigt. Då var också 100-tals poliser på plats för att evakuera och förstöra en stor del av lägret. I desperation inledde 14 iranska flyktingar en hungerstrejk genom att sy ihop sina läppar. De krävde att FN skulle skicka en delegation för att utvärdera de förhållanden som människorna i lägret tvingades att leva i.

Den här gången sken solen och de upptrampade stigarna i lägret var snarare dammiga än leriga. Många hälsade glatt på oss med orden ”Eid mubarak!” Vi gick förbi en plats där ett gäng unga killar slöt upp i en gemensam dans till musik som skvalade från några högtalare.

Men under den bitvis soliga ytan vilar ett fruktansvärt mörker. Sedan i mars har polisen förstört en stor del av de fasta skjul som fanns. Kvar lämnades endast den hemsnickrade skolan, några moskéer och en kyrka. Där de bortröjda tälten och träskjulen tidigare stod växer nu ogräset högt. Ytan som tältlägret nu tar i anspråk är betydligt mindre än det var innan vårens rivningar.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Samtidigt har antalet invånare i lägret ökat. Volontärerna på plats säger att det nu bor runt 10 000 personer där. Det säger sig självt att förhållandena blivit sämre. I lägret finns uppskattningsvis 900 minderåriga, varav nästan 700 är ensamkommande. Men det finns ingen officiell fransk struktur på plats för att stötta dem.

Fängelseliknande containrar har ställts till förfogande i en ny del av lägret för att ge tak över huvudet åt fler. Men de 2 000 containerplatserna räcker inte. Byggmaterial får inte längre tas in i lägret så några nya skjul kan inte byggas. Allt fler bor därför i små, smutsiga, och illa medfarna tält.

De flesta som i dag befinner sig i lägret kommer från länder som Afghanistan, Eritrea och Sudan. I genomsnitt stannar en person tre–fyra månader i lägret, men många blir kvar mycket längre. Nästan alla som bor i lägret i Calais vill ta sig över till England. Och det finns naturligtvis de som lyckas. Foton på flyktingar med ”UK” skrivet bredvid deras bild prydde flera väggar i ett av lägerköken vi besökte. Allteftersom förhållandena i lägren blivit alltmer outhärdliga vill fler söka asyl eller stanna i Frankrike. Men platserna på andra asylboenden runt om i landet räcker inte långt. De flesta blir därför kvar i The Jungle, av frivilliga också kallat ”bidonville”, kåkstad, helt enkelt.

Istället för att organisera ett värdigt mottagande och bygga fler asylboenden har både franska och brittiska regeringen valt att lägga sina pengar på att stoppa flyktingar från att ta sig över till Dover. Ett skinande vitt, högt taggtrådsstängsel omgärdar vägarna för att hindra att flyktingar klamrar sig fast vid lastbilarna för att på så sätt ta sig över gränsen. Storbritannien finansierar nu också bygget av en mur som ska utgöra en förlängning av stängslet. Grävskoporna är redan på plats och röjer marken.

Det här är alltså Europa 2016. Lägret i Calais är en skamlig illustration av hur Europas flyktingpolitik ser ut när den fungerar som sämst. Istället för att organisera ett värdigt mottagande för människor på flykt spenderar regeringarna hellre gigantiska summor pengar på att stoppa dem med murar, stängsel och förvägrar dem sina grundläggande mänskliga rättigheter.

I det stora sammanhanget är tio tusen flyktingar i Calais försvinnande få av alla människor som söker skydd i Europa. Ändå läggs oproportionerligt stora resurser på att stoppa just dessa personer. Det är ren symbolpolitik, ett desperat försök att anpassa sig till de flyktingfientliga gaphalsarna som hörs skrika i England och andra europeiska länder. Tänk om vi istället skulle lägga dessa resurser på att ge människor en chans till ett drägligt liv.

Den franske inrikesministern Bernard Cazeneuve rättar sig efter den nationalistiska högern och säger att lägret ska bort. Men eftersom det inte finns någonstans att ta vägen för människorna är det ändå oklart vad som faktiskt kommer hända.

Själv tror jag att det är möjligt att vända vindarna. Förutom det inhumana läget i Calais såg jag också hur volontärer lagade mat, undervisade i franska och engelska och gav vård. Det var den solidariteten som visade vägen för politikerna hösten 2015, och som kommer göra det igen. Men då är det vår förbannade plikt att lyssna och framför allt inte ge efter för Europas högernationalister. Vi måste helt enkelt vara mer uthålliga och fasta i vår tro på en human flyktingpolitik. Det finns inga ”andrum”.