Debatt. .

2019-11-05 04:00
”Den obekväma sanningen är att om vi ska bevara biologisk mångfald så måste vi lägga band på vårt härskande över naturen”, skriver Rebecka Le Moine (MP). Fredrik Sandberg/TT
”Den obekväma sanningen är att om vi ska bevara biologisk mångfald så måste vi lägga band på vårt härskande över naturen”, skriver Rebecka Le Moine (MP).
Puffetikett
Dagens ETC

Vi behöver mer – inte mindre – naturvård

Skogsstyrelsen bör utöka arbetet med naturvårdsuppgifter, inte avveckla dem. Denna ekologiska kris kräver att hotade arter ges det utrymme de förtjänar. Skogsstyrelsen måste ta sitt ansvar och eftersträva jämställda miljö- och produktionsmål i skogsvårdslagens första paragraf, skriver Rebecka Le Moine (MP) i en replik om Skogsstyrelsens arbete för biologisk mångfald.

Världens naturliga skogar försvinner i ett alarmerande tempo. Som jag skrev i min första artikel så anger FN att en miljon växt- och djurarter hotas av utrotning och att 50 procent av alla djur har försvunnit från jorden sedan 1970. Sveriges skogsbruk är en bidragande orsak till denna globala katastrof då inventeringar av artdatabanken visat att över 2 100 arter i de svenska skogarna är rödlistade. Detta är mycket allvarliga siffror och trenden pekar åt fel håll.

Det är utifrån insikten att den rådande trenden är mycket allvarlig som jag ifrågasätter alla aktioner som vidare urholkar naturvärdena och tränger undan den biologiska mångfalden. Skogsstyrelsen och Herman Sundqvist väljer dock en annan infallsvinkel, de pratar om att väga fördelar mot nackdelar och visst bör vi göra det! Sundqvist skriver att ”registreringen [av nyckelbiotoper] riskerar att underminera tilltron till tillsynsverksamheten” och att detta är en av anledningarna till att nyckelbiotoper inte längre bör registreras vid avverkningar. Detta är det enda argumentet som Sundqvist presenterar i sin artikel men i kommunikationen kring ärendet som återfinns på Skogsstyrelsens hemsida omnämns även att inventering av nyckel­biotoper inte alltid kan ske tillräckligt skyndsamt. Så istället för att det ska gå långsamt, ska det inte ske alls. Ironin är stor. Det är nästan som att upptäckten av höga naturvärden fruktas. Men den obekväma sanningen är att om vi ska bevara biologisk mångfald så måste vi lägga band på vårt härskande över naturen.

Naturen har en gräns och den har vi med råge övertrasserat, särskilt i den svenska skogen. Att agera som Sundqvist gör, i en tid då krisen med minskad biodiversitet hänger över mänskligheten som ett åskmoln, är inte att ta ansvar som myndighetschef. Frågan hur denna handling, som tveklöst kommer resultera i att fler värdefulla skogar kalhuggs, är förenlig med skogsvårdslagens första paragraf förblir obesvarad av Sundqvist.

Vidare skriver Sundqvist att registrering av nyckelbiotoper riskerar att minska tilltron till Skogsstyrelsens tillsynsverksamhet, och att detta argument ”väger tyngre” än andra argument som motsätter sig förslaget. Han nämner inte vems tilltro han värnar om, men jag gissar att det är industrins tilltro han värnar, snarare än alla de som vill se ett hållbart skogsbruk som garanterar att nyckelbiotoper inte avverkas. En Sifo-undersökning från 2018 visade att åtta av tio svenskar anser att det är viktigt eller mycket viktigt att skogar med höga naturvärden skyddas från avverkning, men ändå visar Skogsstyrelsens egna siffror på att det avverkades minst 55 000 hektar (!) nyckelbiotoper i Sverige under åren 2000–2018 trots att alla skogsbolag är miljöcertifierade och enligt reglerna får inte nyckelbio­toper avverkas.

Vidare utvecklar inte Sundqvist vilka de ”andra” argumenten skulle vara. Gäller de andra argumenten bevarandet av livsuppehållande ekosystem, strävan att efterfölja skogsvårdslagen, infria internationella åtaganden eller möta våra nationella miljömål? Det är också högst tvivelaktigt att tilltron till Skogsstyrelsen som myndighet skulle öka bland svenska folket om Skogsstyrelsen skulle välja att ytterligare ignorera den biologiska mångfalden och låta fler nyckel­biotoper avverkas i blindo.  

Sundqvist skriver vidare ner en lista på naturvårdsuppgifter som Skogsstyrelsen ägnar sig åt. Denna lista till trots så blir de rödlistade arterna allt fler och de värdefulla naturskogarna allt ovanligare. Det är såklart inte enbart Skogsstyrelsens fel, men det visar att åtgärderna inte är tillräckliga, och om Skogsstyrelsen inte bryr sig om att bevara de sista oskyddade naturskogarna ute i landet, kommer vi inte ha en chans att nå miljömålet Levande skogar.

Sundqvist och Skogsstyrelsen, som ansvarig myndighet för miljömålet Levande skogar, borde vara de första att erkänna bristen på naturhänsyn i det svenska skogsbruket och arbeta för en rikare flora och fauna i de svenska skogarna snarare än fler virkesåkrar. Istället verkar det tyvärr, återigen, som att Skogsstyrelsen under Sundqvists ledning väljer att enbart tjäna produktionssyftet, helt i strid med skogsvårdslagens jämställda miljö- och produktionsmål. 

Rebecka Le Moine 
Riksdagsledamot (MP) och talesperson för biologisk mångfald