Debatt: Vi behöver en stadig ryggrad för att klara segregation

Varje gång en ny lista publiceras upprepas samma ritual. Kommuner lyfter enskilda lyckade projekt. Regeringen pekar på hårdare tag. Och debatten fastnar i om begreppet “utsatta områden” ens borde användas. Under tiden fortsätter skillnaderna i livsvillkor att växa.

Det är dags att vara ärlig. Problemet är inte att vi gör för lite. Problemet är att vi gör fel sorts politik. Det regeringen gör är punktpolitik. Det kommunerna gör är projektpolitik. Det civilsamhället gör är akutpolitik. Och det fungerar inte – för att segregation är ett system, inte en händelse. 

Det spelar ingen roll hur många fritidsgårdar, trygghetsvärdar eller kortsiktiga statliga stöd vi skjuter till om riktningen saknas. För när projektpengarna tar slut, när kommuner byter majoritet eller när budgeten krisar, så rasar allt tillbaka. Det vet både polisen, forskarna och de boende.

Gårdsten brukas lyftas fram som framgångsexempel – och med rätta. Men det som gjorde Gårdsten möjligt var inte ett enskilt projekt utan en struktur: en tydlig koncern, långsiktigt mandat och stabil finansiering. De flesta svenska kommuner har inte den möjligheten. Det är här det brister i svensk politik. Vi saknar en nationell ryggrad. En struktur som gör att långsiktigt arbete inte blir beroende av kommunala budgettyckerier eller lokala eldsjälar. 

Segregation är inte en “lokal fråga”. Det är ett nationellt misslyckande som märks lokalt. Det är politikens motsvarighet till ett hål i taket: du kan sätta ut hinkar hur länge som helst, men vattnet kommer fortsätta rinna in tills någon lagar själva taket. Vi behöver en politik som ser sambandet mellan bostad, arbete, utbildning, hälsa och trygghet. Inte som separata stuprör utan som delar av samma väv.

Vi behöver en politik som inte bara frågar vad som ska göras – utan vem som ansvarar för att det blir gjort och följs upp. Och som gäller oavsett om du bor i Malmö, Linköping eller Örnsköldsvik. Det handlar inte om fler projekt. Det handlar om en annan sorts politik.

En politik som bygger strukturer som håller längre än mandatperioder.

En politik som vågar säga att trygghet inte skapas av slumpen, utan av riktning, styrning och uthållighet.

Så länge Sverige saknar en sådan nationell ryggrad kommer vi fortsätta se listor över utsatta områden, år efter år. Och vi kommer fortsätta låta barns framtid avgöras av deras postnummer. Det borde vara helt oacceptabelt i ett land som vill vara jämlikt.

Det är dags att gå från punktpolitik till systempolitik. Från kortsiktiga projekt till långsiktigt ansvar. Från reaktiv krishantering till ett nationellt samhällsbygge.Sverige klarar det här – men bara om vi slutar lappa och lagar i kanterna och istället bygger om själva fundamentet.