Debatt. .

2020-03-08 09:00
Zahra Hosseyni (längst till vänster), Masoume Ataayi (andra från vänster), Fatma Jafari (tredje från vänster) och Shgofa Barez (femte från vänster).
Zahra Hosseyni (längst till vänster), Masoume Ataayi (andra från vänster), Fatma Jafari (tredje från vänster) och Shgofa Barez (femte från vänster).
Puffetikett
Dagens ETC

Vi är de afghanska kvinnorna – och vi kräver en rättssäker asylprocess

På den internationella kvinnodagen så vill vi, afghanska asylsökande kvinnor, uppmärksamma skillnaden mellan hur den feministiska regeringen bedriver sin utrikespolitik och sin inrikespolitik.

Vi vänder oss till regeringen – och till Sveriges riksdag, och vi säger: Det räcker nu. Respektera oss. Ge oss ett värdigt bemötande och en rättssäker asylprocess.

Det skriver Fatma Jafari, Masoume Ataayi, Shgofa Barez och Zahra Hosseyni

På den internationella arenan är det fokus på flickors rättigheter, rätten till sin egen kropp men också rätten till utbildning, arbete och delaktighet i demokratiska processer. Men inrikespolitiken tar inte hänsyn till kvinnor eller barns rättigheter för dem som flytt från krig och förtryck. Inte sällan utvisas ungdomar eller par som flytt hedersförtryck till samma nätverk som utgör ett hot mot dem. Kunskapen om hedersvåld och förtryck i det afganska samhället är skrämmande bristfällig hos Migrationsverket.

Sverige och Afghanistan är som natt och dag. När vi kom till Sverige så kände vi en befrielse. Men andra kanske känner att de förlorar sin makt och sin plats. Hederskulturen är fundamental i Afghanistan (och Iran). Och det är inte så konstigt att den kan följa med till Sverige, och att den kan befästas i utanförskap. Integration handlar inte bara om att passa in, det handlar också om att känna sig välkommen – att bli respekterad när man försöker lära sig en ny kultur och nya normer. Samtidigt så finns det inga garantier att våra män, när vi återvänder inte återanpassar sig till de patriarkala strukturer som är cementet i det afghanska samhället. Ett samhälle där kvinnor som bryter mot kulturen våldtas och stenas. Där kvinnor och flickor saknar frihet och val, och våra döttrar är en handelsvara i den patriarkala ekonomin. Hederskulturen drabbar dock både män och kvinnor i Afghanistan, där normen är att samhället bestämmer samtidigt som resultatet alltid är mäns våld mot kvinnor.

Mellan 2014 och 2019 så investerade Sverige närmare 5 miljarder i bistånd till Afghanistan (hur mycket som nått de i behov går inte att uppskatta för Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder). Men fortfarande så diskrimineras kvinnor i alla delar av samhället och närmare 90 procent av kvinnorna är utsatta för könsrelaterat våld, enligt Sida. 47 procent av de barn som är i grundskoleåldern går inte i skolan, 75 procent av dessa är flickor. Och bland de som är över 15 år så kan bara 24 procent läsa.

Fredsavtalet är tecknat mellan USA och talibanerna men i Aftonbladet säger Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare så här: ”Jag har talat med kvinnor som säger att om talibanerna tar makten igen, så tänker de fly landet. Även om det skulle innebära fred.”

Enligt en artikel i New York Times så var mer än 80 procent av flyktingarna som kom till Lesbos i augusti 2019 från Afghanistan. De försvårande levnadsförhållandena i Turkiet och Iran, såväl som rådande konflikter i själva Afghanistan har lett till en ökad flykt till Europa. Många afghaner lever som papperslösa flyktingar utan rättigheter i Iran och deporteras tillbaka till Afghanistan för att sedan fly på nytt. Samtidigt som Turkiet har öppnat gränsen till EU trycks flyktingar nu tillbaka vid den grekiska gränsen av Frontex och grekisk polis med hjälp av tårgas, ljudbomber och skarp ammunition. Det är kvinnor och barn som kvävs av tårgasen.

Vi som vill uppmärksamma er på att afghanska kvinnor också har rättigheter bär på olika erfarenheter och berättelser, även om de ofta påminner om varandra.

Vi har vuxit upp med en pappa som hade fyra fruar, där vi inte fick prata när vi hade besök utan vi skulle servera i tystnad med huvudet sänkt.

Vi skulle giftas bort men valde att fly med personen vi älskade, och vi födde våra barn på flykt.

Våra mammor födde bara flickor och alla grät efter en son.

Vi låg på botten av en båt i Medelhavet samtidigt som vår man höll vårt barn, som skrek efter sin mamma, i händerna - men vi var fastkedjade av människors ben. Vi skrek: får jag bara amma mitt barn, men ljudet försvann i stormen. Vi tänkte, nu dör vi.

Vi skildes från vår son på vägen. Vi vet fortfarande inte var han är.

Vi har avsagt oss vår tro men vågar inte ta av oss slöjan fullt ut då vi inte har fått permanent uppehållstillstånd. Vår mamma ser en bild på sociala medier där slöjan inte döljer allt hår, hon ringer och frågar varför. Hon ringer vår man och frågar varför.

Vi har konverterat till kristendomen, Gud har hört våra böner.

Vi kommer aldrig ta av oss slöjan, det är vår trosbekännelse och vi ber att våra barn ska få stanna och växa upp i trygghet – inshallah.

Vi är de afghanska kvinnorna som ni inte tror finns. Som ni aldrig lyssnar på.

Vi är de afghanska kvinnorna som ni ibland pratar om, men aldrig med.

Vi är de afghanska kvinnorna – som bor i Sverige.

Vi vänder oss till regeringen – och till Sveriges riksdag, och vi säger: Det räcker nu. Respektera oss. Ge oss ett värdigt bemötande och en rättssäker asylprocess.

Tashakor.

Liv utan gränser 
Fatma Jafari, Masoume Ataayi, Shgofa Barez, Zahra Hosseyni. Nätverket som samlar afghanska barnfamiljer – Liv utan gränser.