Debatt: Varför tvekar regeringen i kärnvapenfrågan?

Det har blossat upp en strid inom socialdemokratin kring kärnvapenfrågan. Skall Sverige skriva under kärnvapenavtalet eller inte. En utredning skall ge svaret – efter valet i höst. Det hela ha drag av den heta debatt om atombomben i svenskt försvar som gick av stapeln vid decennieskiftet 1950–1960. Å ena sidan utrikesminister Östen Undén som var emot och å andra sidan försvarsminister Per Edvin Sköld som var för. Det var en strid mellan två giganter inom socialdemokratin.

Mitt emellan dem stod statsminister Tage Erlander, som först var för men sedan ändrade sig. Erlander var också ordförande för partiet och hans uppgift var också att hålla ihop partiet. Det socialdemokratiska Kvinnoförbundet med Inga Thorsson i spetsen drev frågan om ett nej med frenesi. Om partiet stannat för ett ja till en svensk atombomb/kärnvapen fanns risk för en partisprängning. Det beskriver frågan politiska allvar. Erlander visste också, att om Undén, f.d. finansminister Ernst Wigforss och Inga Thorsson gick upp på en partikongress och yrkade avslag till atombomben skulle de vinna. Det hela rann ut i sanden och fram och på 1960-talet fattades ett beslut om ett nej. Under tiden hade en studiekommitté inom partiet, lett av Erlander med Olof Palme som sekreterare, studerat frågan och kommit fram till att avvisa överbefälhavare Nils Swedlunds förslag. Frågan återkom inte.

VI VILL VETA VAD DU TYCKER!

Skicka din insändare eller debattartikel, upp till 4000 tecken, till
goteborg@etc.se

Hade man röstat i riksdagen – säg 1959 – är jag nästan hundraprocentigt säker på att det hade blivit ett ja till att atombomben hade införlivats i det svenska försvaret. Genom denna studiekommitté förhindrades en sådan omröstning. Man kan också förutsätta att andra nationer följt efter. Kunde Sverige så kan vi. Dominoeffekt.

Är det samma konstellation som vi upplever idag? Försvarsministern vill inte riskera samarbetet med NATO medan utrikesministern vill skriva under förslaget. Frågan skall utredas men den har ju utretts inom FN med svensk medverkan. Att medlemmarna av NATO skulle gå med på att avskaffa kärnvapnen ligger för närvarande inte inom möjligheternas ram men det finns bortemot 130 andra stater som vill avskaffa kärnvapnen. Sverige är bland dem men konstrar efter påtryckningar av NATO och avvaktar. Men som utrikesminister Margot Wallström uttryckte det vid ett tillfälle – NATO skall inte bestämma över svensk utrikespolitik.

Ett bestämt nej till kärnvapen på svensk mark är en självklarhet. Varför tvekar regeringen? Vi bryter ett ställningstagande som varit självklart sedan vi avskrev den svenska atombomben. Därefter har Sverige alltid arbetat mot spridning av kärnvapen (icke spridningsavtalet) och i längden ett avskaffande. Så är också FN:s beslut genom åren. Sverige har varit pådrivande.

Dagens kärnvapen är också av en helt annan storlek än bomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. De kan förgöra världen. Det minsta man kan begära är att de inte skall hamna på svensk territorium. Det måste finnas garantier för det.

Evert Svensson

Kungälv

Riksdagsledamot (S) 1957–1991