Debatt. .

2014-09-13 13:39

Varför har vi en parkeringsnorm men ingen omsorgsnorm?

Om vi fortsätter att tycka att varje utsatt barn först måste identifieras innan tillräckliga resurser finns på plast, kommer vi även framöver att tappa de allra flesta av de våldsutsatta barnen, skriver Lena Klevenås (MP).

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på !
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

I Sverige finns flera hundra tusen barn som bevittnar våld eller är utsatta för våld i sitt eget hem. Nedbrutet på kommunnivå är det i en medelstor kommun flera hundra. Av dessa känner socialförvaltningen till kanske några tiotal. Resten av barnen bär på denna börda ensamma och utan hjälp.

Det är alldeles nödvändigt att vi hittar metoder att hjälpa dessa barn. Såväl för deras egen skull som för att förhindra att de själva blir våldsutövande vuxna.

I skolan får lärare ibland ta emot förtroende från barn som upplever våld i hemmet. Det är en av de svåraste situationerna en lärare kan hamna i. Den är inte ovanlig. I varje klass finns det minst ett barn som lever i en utsatt situation. Barnet vet inte om något annat än sin egen verklighet och de avslöjar inte gärna vad som sker hemma. När de öppnar sig för en utomstående är det ett enormt förtroende. De vet inte var det finns hjälp att få och de vet inte vad som är normalt. Lärare har ofta inte tillräcklig kompetens att hantera den här typen av förtroenden. Inte heller polisen vet alltid hur de ska agera när de blir kallade till ett så kallat familjebråk.

Till varje lägenhet som byggs idag finns det en parkeringsnorm, som avgör hur många parkeringsplatser det bör till varje lägenhet. Detta görs helt automatiskt utan att man kollar om de som ska bo i lägenheten ens har bil. Vi bör införa en liknande norm för den omsorg som barn behöver.  Till varje bostad bör det sättas en särskild resurs för omsorgen om våldsutsatta barn eftersom det rent statistiskt kommer att bo sådana barn i bostäderna. Självklart borde det avsättas resurser till den vanliga skolan och förskolan i takt med att bostäder byggs. Det görs inte heller. Den vanliga skolhälsovården får inte ens resurser i samma takt som barnantalet ökar.

Om vi fortsätter att tycka att varje utsatt barn först måste identifieras innan tillräckliga resurser finns på plast, kommer vi även framöver att tappa de allra flesta av de våldsutsatta barnen – i min kommun Alingsås handlar det om cirka 300 barn. Dessa barn kommer inte att prestera bra i skolan eftersom de har stora bekymmer att tänka på. Inte heller är det så lätt med läxläsning hemma.

Forskningen om våldsutsatta barns livsvillkor är bara i sin linda. Vi behöver bli mycket bättre på att se och hjälpa dessa barn. Skolan behöver utöver den pedagogiska bemanningen ha kompetent personal som kan möta barnens sociala behov, som skolpsykologer, skollärare, skolsköterskor och kuratorer.

Och naturligtvis behöver lärartätheten öka i skolan i stället för att minska och grupperna i förskolan bli mindre och inte större. Barn behöver ha nära och kontinuerlig kontakt med vuxna såväl i förskola som skola för att känna trygghet, få förtroende och arbetsro. Det är det vanliga skolarbetet som vi vill ska fungera bra för alla barn. Utsatta barn kan inte vänta.  Någonstans måste det finnas hjälp och stöd att få.

Lena Klevenås 
Ledamot i kommunfullmäktige, Alingsås Riksdagskandidat MP Norra Älvsborg