Opinion
Debatt: Varför ska nolltolerans bara gälla för muslimer?
Dagens ETC.
Reaktionär höger tycker att långsam reform är det enda sättet att möta rasism. Det är fel att välta statyer, fel att knäböja, fel att inte vilja samarbeta med Sverigedemokraterna. Men när det kommer till Ibn Rushd är det plötsligt absolut och omedelbar nolltolerans som gäller, skriver Mattias Irving efter att ha läst Bilan Osmans artikelserie.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
En lång och efterlängtad artikelserie i Dagens ETC (10–18/6) av Bilan Osman väcker en lång rad frågor om hur muslimer bemöts och respekteras i Sverige när de engagerar sig i civilsamhälle och politik. Inte minst aktualiseras en större fråga om vår förståelse för antirasistiskt arbete i svensk debatt. Antirasistiskt arbete följer oftast någon av två olika strategier: den reformistiska, mer dialoginriktade som försöker åstadkomma förändring över längre tid, och nolltoleransen som fördömer all rasism och alla rasister.
Den mer dialoginriktade antirasistiska strategin riskerar att gå för långsamt fram, och i praktiken ge frikort åt rasister att fortsätta hata. Ett par exempel kan vara Fryshusets gamla exitverksamhet, eller Ibn Rushds långsiktiga arbete mot antisemitism genom samtal med moskéer. Dit kan man också räkna alla köksbordssamtal runtom i föreningssverige där man tolererar Bosse som medlem i föreningen fastän han är rasistisk mot muslimer, men man säger konsekvent emot honom och hoppas att han ska ändra sig en vacker dag.
Nolltoleransen verkar vid en första åsyn mer lockande och mindre problematisk. Det finns exempelvis en relativt bred samsyn om att man inte ska ge plattform åt personer som uttryckt antisemitism. Samtidigt riskerar strategin att alienera de kritiserade och skapa konfliktytor mot resten av samhället som inte nått lika långt – beroende på vilka rasistiska normer det är som utmanas. Detta märktes inte minst under BLM-rörelsens välta statyer över slavägare och rasbiologer.
Båda strategier har sina specifika styrkor och tillämpningsområden, och bör ingå i varje demokratisk rörelses verktygslåda. Likväl finns det aktiva debattörer för vilka det inte går att göra rätt – oavsett vilken strategi man väljer så borde man egentligen ha valt den andra, och därför bör man fördömas.
Inom den reaktionära högern finns det en pyrande avsky mot nolltolerans när denna riktas mot antisvart rasism. Så har man fördömt såväl knäböjande som statyvältande som extremism. Man menar också att det är helt fel att utesluta Sverigedemokraterna ur olika sammanhang, och efterlyser istället en mjukare, reformistisk strategi. Man måste ju kunna prata med alla.
Men samtidigt beskrivs samma långsamma reformistiska strategi som ett spel för gallerierna när den tillämpas av Ibn Rushd för att bekämpa antisemitism. Då är nolltolerans det enda tänkbara alternativet, oavsett vilka konsekvenser det får för möjligheten att arbeta långsiktigt mot antisemitism i de berörda grupperna.
Man kan anföra att det är en fråga om tillit – på samma sätt som många progressiva antirasister (och jag är en av dem) inte litar på den höger som påstår sig ha en reformistisk samtalande hållning gentemot kryptofascisterna i SD, så finns det säkerligen många till höger som redan har beslutat sig för att muslimska organisationer i Sverige idag inte har någon trovärdighet. Det spelar ingen roll hur hårt de jobbar för att visa att de tar frågorna på allvar.
Givet de många fakta som kommit till dagen i Bilan Osmans artikelserie framstår det som orimligt att jämföra det enorma arbete Ibn Rushd lägger ner på dessa frågor, med det obefintliga arbete opinionsbildare till höger såsom PM Nilsson och Ulf Kristersson gör för att alls verka trovärdiga som antirasister medan de förespråkar SD-samarbete.
Högerns och även delar av socialdemokraternas kritik mot muslimer idag antar nästan alltid nolltoleransens skepnad: Modig nolltolerans mot vad man utmålar som patriarkala sedvänjor, modig nolltolerans mot antisemitism och homofobi. Kraven på ”rätt” form av antirasism verkar självklara att ställa, men visar att man inte egentligen bryr sig om slutresultatet. Mentaliteten är inte främst att arbeta effektivt för att stoppa antisemitismen, utan att ”korrigera muslimerna”.
I slutänden är det lätt att posera med sin nolltolerans så länge de man kritiserar ändå inte ingår i den ideala samhällsgemenskap man vill bygga. Men när kritiken om exempelvis sexism eller rasism riktas mot den egna gruppen byter man lämpligt nog strategi och pratar om vikten av långsiktigt, tålmodigt och träget arbete.
Det klingar falskt.
Så ställs antirasism i rasismens tjänst.
