Varför misslyckas stödet till Palestina?

Några, och framför allt då Jan Guillou, har pekat på bristande organisation. Manifestationerna mot Israels folkrättsbrott, till stöd för offren för den israeliska terrorn, har saknat det som kännetecknade Vietnamdemonstrationerna: effektiva ordningsvakter. Det har inneburit att olika provokativa budskap fått följa med i tågen, såsom Hamasflaggor, slagord med antisemitisk udd och utspel som av borgerliga politiker kunnat utmålas som hotfulla.

Socialdemokratiska och ansvarsfulla ledande vänsterpolitiker har tvingats att hålla sig borta, för att inte synas i komprometterande sällskap. Den ena aktionen efter den andra hamnat i försvarsposition då anklagelser om antisemitism haglat. De provokativa utspelen har inte bara skadat socialdemokratin och vänstern utan framför allt själva rörelsen till stöd för offren för folkmordet i Gaza. Alltför ofta har det väsentliga budskapet hamnat i skymundan då man tvingats försvara de egna aktionerna.

Det ligger en hel del i Guillous förklaring, men den utgör inte hela sanningen. Det finns en mer grundläggande orsak till misslyckandet och den ligger i sakens natur.

Rörelsen har inte någon politisk palestinsk part med vilken man kan solidarisera sig.

Opinionen mot USA:s krig i Indokina startade med parollen: Fred i Vietnam! Den bars av svenska Vietnamkommittén, med kända fredsaktivister i spetsen. Den fick med sitt mjäkiga budskap aldrig karaktär av massrörelse. En sådan rörelse skapade däremot de förenade FNL-grupperna. Varför? Jo, för att det hade ett tydligt fokus i sitt arbete: stöd FNL på deras egna villkor! Man önskade FNL:s seger och USA:s nederlag. Vi som hade en trotskistisk böjelse gick inte lika långt. Vi gav vårt ”kritiska” stöd till FNL. Ändå stod det klart. Hela rörelsens var för FNL och mot USA och kriget ändade som vi önskat. USA drevs ut ur Indokina. Samma sak med ANC i Sydafrika.

Någon varaktig rörelse är svår att skapa utan ett klart fokus på en part som man kan ge sitt odelade stöd.

Finns någon liknande möjlighet beträffande rörelsen till stöd för palestinierna på ockuperat territorium? På samma sätt som det gick att momentant skapa en mäktig opinion mot USA:s och Storbritanniens invasionen av Irak gick det att skapa en hyggligt stor och uthållig rörelse mot Israels folkmord i Gaza. Men det var rörelser mot övervåld, utan positivt budskap. Och där står vi beträffande Israels ockupation av Västbanken och Gazas ovissa framtida öde. Någon varaktig rörelse är svår att skapa utan ett klart fokus på en part som man kan ge sitt odelade stöd. Vi får vänta på det ögonblicket.

Någon säger: Låt oss ge Hamas vårt stöd. Hamas brukar visserligen metoder i strid med krigets lagar (man gör civila till mål) men det är samtidigt den regering människor i Gaza har valt. Och Israel är trots allt värre. Vi ser för övrigt Israels flagga i tv då det är melodifestival. Israel har väl begått krigsbrott som lett till många fler döda civila än vad Hamas kommit i närheten av. Så tar de med sina Hamas-flaggor vid demonstrationerna och försvarar detta öppet.

I samma ögonblick som tillräckligt många palestinier och israeler går samman i en mäktig rörelse med ett positivt mål kan solidaritetsarbetet lyfta.

Vilket är felet? Framför allt att Hamas inte bara har brutit mot krigets lagar utan visat sig helt oförmöget att verka för en långsiktig lösning på konflikten mellan israeler och palestinier. Men det är rätt tänkt så till vida att en solidaritetsrörelse i det långa loppet måste ha någon att solidarisera sig med. Det räcker inte att vara mot folkmordet och för en abstrakt idé om en rättvis fred.

På sikt finns förstås hopp. I samma ögonblick som tillräckligt många palestinier och israeler går samman i en mäktig rörelse med ett positivt mål kan solidaritetsarbetet lyfta. Målet för en sådan rörelse måste nog vara en stat med lika rättigheter för alla.

Kommer en sådan rörelse att formas? Säkert, någon gång, men just nu är läget dystert. Hamas som styrt Gaza är tvingat på knä, Israel har förlorat initiativet till Donald Trump, hatet kokar i alla läger och freden är avlägsen. Ockupationen av Västbanken fortsätter och palestinierna drabbas av en ständig rad av ”kristallnätter”. Gazas framtida status ligger i vida fältet med någon form av ockupation väntar säkert.

Först av en mäktig enad motståndsrörelse i Israel/Palestina, i paritet med FNL i Vietnam eller ANC i Sydafrika, kan fred och rättvisa i regionen förverkligas. Först då en sådan motståndsrörelse finns på plats kan solidaritetsarbetet världen över växa och hjälpa rörelsen mot seger.