Opinion
Debatt: Varför är Sverige så trögt om dödshjälp?
Dagens ETC.
Rätten till en värdig död grundades 1974 av filosofie professor Ingemar Hedenius, journalisten Berit Hedeby samt riksdagsmannen och kyrkoherden Mårten Werner. 1977 hjälpte Hedeby en man, dödssjuk i MS, att på hans begäran avsluta sitt liv. Hon fick avtjäna ett års fängelse. Läkaren som förskrivit den nödvändiga medicinen fick åtta månaders fängelse, men begick självmord dessförinnan.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.
Schweiz var först att tillåta läkarassisterad dödshjälp. Landets strafflag från 1937 tillåter någon att hjälpa en annan att dö om den som hjälper inte har någon vinning av det. Delstaten Oregon i USA införde 1997 rätten till läkarassisterad dödshjälp. I Nederländerna utvecklades från 1973 en praxis att åklagare inte åtalade läkare som gav dödshjälp, om särskilda kriterier var uppfyllda. 2002 antogs den lag som reglerar assisterat döende och eutanasi.
Laglig reglerad dödshjälp för obotligt sjuka och lidande människor som begär det finns idag i Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Spanien, Kanada, en fjärdedel av USA, Colombia, Nya Zeeland, Australien, och är på väg i flera länder. Domstolar i Colombia, Kanada, Tyskland och Österrike har beslutat att dödshjälp är en mänsklig rättighet.
Statens medicinsk-etiska råd (Smer) föreslog 2008 regeringen Reinfeldt att utreda dödshjälp. Inget hände. 2017 publicerade Smer en imponerande rapport, ”Dödshjälp en kunskapssammanställning”, och föreslog regeringen Löfven att utreda dödshjälp. Inget hände.
2020 var 78 procent av svenskarna för och endast sex procent emot en utredning om dödshjälp i Sverige, enligt Novus. Våren 2022 svarade sex riksdagspartier RTVD att de är för en parlamentarisk utredning om dödshjälp, endast KD och S är emot.
Viktigt att notera i debatten om dödshjälp är att medverkan till självmord inte är olagligt i Sverige. Var och en som inte är legitimerad hälso- eller sjukvårdspersonal kan utan risk hjälpa någon som vill dö att göra det. Endast legitimerade sjukvårdare riskerar straff för vad alla andra får lov att göra (som HSAN:s olyckliga avgörande i fallet Staffan Bergström nyligen har visat). Detta är inte rimligt och därför behöver vi även i Sverige anpassa oss till både Europadomstolens avgöranden och omvärldens inställning. Det är heller inte rimligt att man måste vara förmögen för att ha råd att söka hjälp utomlands.
Motståndare till dödshjälp brukar hänvisa till palliativ vård som ett alternativ, men faktum är att vissa tillstånd inte kan avhjälpas med palliativ vård. Doktor Juha Hänninen, nestor inom finsk palliativ vård, menar:
”Det är oetiskt att neka lidande patienter som önskar dödshjälp och är i desperat behov av hjälp att dö när de lider outhärdligt och den palliativa vården sviker.”
Doktor Arun Bhaskar, ordförande för British pain society, säger:
”Den verklighet vi måste acceptera är att en betydande minoritet av obotligt sjuka har ett lidande som inte kan kontrolleras, inte ens med palliativ vård i världsklass.”
Varför går det så trögt i Sverige?
Dödshjälp är knappast en partipolitisk fråga när helt olika regeringar länge har struntat i såväl sitt eget medicinsk-etiska råd som folkopinionen.
De sex riksdagspartier med 64 procent av platserna i riksdagen som offentligt sagt sig vara för, får se till att en bred parlamentarisk utredning snarast sätts igång.
