Idé & debatt. .

2014-11-11 13:45
  • ”Identitetspolitiken skuldbelägger och splittrar allt ivrigare. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, men får inte vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc”, skrev Åsa Linderborg. Bild: Felipe Morales/SVD/TT
    ”Identitetspolitiken skuldbelägger och splittrar allt ivrigare. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, men får inte vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc”, skrev Åsa Linderborg.
  • "Om det är något som tystar den breda vänstern idag är det nog mediemakthavare som inte ger plats åt olika röster, utan enbart sitt eget perspektiv", skriver Tanvir Mansur. Bild: Björn Nordqvist
    "Om det är något som tystar den breda vänstern idag är det nog mediemakthavare som inte ger plats åt olika röster, utan enbart sitt eget perspektiv", skriver Tanvir Mansur.

Var inte rädd för kritiken, Linderborg – lyssna istället

Åsiktspoliserna förgiftar debatten om ras och kön, skrev Åsa Linderborg i en uppmärksammad text i Aftonbladet i fredags. Hon menar att taket i vänsterdebatten är för lågt idag.
   Så nu tas diskussionen vidare i Dagens ETC.
   Först ut är Tanvir Mansur, som menar att det som av vissa upplevs som en avsmalnad åsiktskorridor egentligen handlar om befogad kritik mot ett språkbruk med transfobi, homofobi och rasism.

För en socialist finns det inget värre skällsord än ”liberal”. Därför är det särskilt provocerande när Åsa Linderborg förklarar att det är liberalt att använda individers identitet som ett sätt att analysera maktstrukturer. Hon menar att ett överdrivet fokus på människors kön, etnicitet eller sexuella läggning gör det svårare att bedriva en solidarisk kamp för alla människors lika värde.

Genom att förskjuta normbrytares tolkningsföreträde till ”liberal identitetspolitik”, kan den ”riktiga vänstern” sova tryggt.

Hon, och många andra, känner sig tystade av kritiken från sociala medier. Åsiktskorridoren påstås bli allt smalare. Med andra ord: ”Det här får man inte säga högt i det här landet längre.”

Argumentationen är bekant. Majoritetssvenskar beklagar sig över att de inte längre kan uttrycka sig på ett sätt som är exkluderande eller missaktande utan att bli kritiserade. Ökad kritik mot ett språkbruk med transfobi, homofobi och rasism likställs med en avsmalnad åsiktskorridor. Det är förstås förkastligt att utsättas för hat och hot som debattör, men det är heller inte representativt för kritiken som dessa personer får.

Den antirasistiska debatten i Sverige är idag främst fokuserad på organiserad rasism, som Sverigedemokraterna, snarare än strukturell diskriminering. En förklaring till det är just att redaktionerna i landet är så homogena. De skriver om en rasism som är mer synlig för majoriteten, än den som sker i vardagen för minoriteten som blir utsatt för rasism. Det som bara är ”symboler” för Linderborg, det är vardag för andra. Det som bara är ett bakverk för vissa, det är en livstid av nedsättande ord, mobbning och rasistiska tillmälen för andra.

Sociala medier har idag möjliggjort för miljontals personer att berätta sin egen historia utan att mediepersoner som tillhör normen ska behöva tolka det åt dem. Det är fantastiskt. Åsiktskorridoren har inte blivit smalare, utan vi är fler som tar plats i den. Det är självklart att det uppstår friktion när fler röster delar på talutrymmet. Genom kritik mot varandras perspektiv kan vi också skapa den dialektik som Linderborg efterfrågar. Därför är det viktigt som normperson att lyssna på perspektiv som en själv inte har, och att lyfta fram andras röster. Det kallas också att vara “allierad” i en rörelse.

Det allierade kan göra är att vara medvetna om vilka privilegier de har. Ett lysande exempel på det var när vita antirasister i USA startade kampanjen ”I am not Trayvon”. De ville nyansera debatten om solidaritet med det svarta mordoffret Trayvon Martin, där den första kampanjen kallades ”I am Trayvon”. De vita antirasisterna påpekade att de inte alls hade samma erfarenheter som Trayvon och aldrig skulle kunna utsättas för samma systematiska orättvisor. De allierade använder sin position och plattform för att visa hur de själva får vissa fördelar på grund av en rasistisk maktordning i samhället.

Foujan Rouzbeh bemötte på samma sätt den lyckade ”Jag är Jason”-kampanjen och förklarade att Tomas Ledin inte hade samma upplevelser av rasism som Jason Diakité. Det tolkades då felaktigt som att hon inte tycker att Ledin kan vara antirasist. Det handlade snarare om att personer som Ledin kan göra mer än den symboliska handlingen. Han kan ta ansvar för att påverka andra vita svenskar för att motverka rasism, vid allt från nedsättande yttranden vid släktträffar till att hjälpa flyktingar tillsammans med andra allierade.

Om det är något som tystar den breda vänstern idag är det nog mediemakthavare som inte ger plats åt olika röster, utan enbart sitt eget perspektiv. Det är också en slags identitetspolitik. Bara normens identitet får ta plats och vara den stora uttolkaren av samhällsfrågor. Det är dags att bryta mot detta.

Istället för att vara rädda för kritiken borde vi omfamna den och lyssna. Bara då kan vänstern röra sig mot ett jämlikt och inkluderande samhälle.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Tanvir Mansur 
Frilansskribent och debattör