Debatt: Vad fan får vi för vårt arbete?

I början av november fick Leif Österling, tidigare VD för Svenskt Näringsliv, det hett om öronen när SVT:s Uppdrag granskning konfronterade Österling för hans affärer och skatteupplägg. Leif Östling ställde under intervjun frågan ”vad fan får jag för pengarna?” när han resonerade om det ”höga” skattetrycket i Sverige. Den så kallade paradisläckan, där bland andra ca 2000 svenska företagare, ägare av multinationella bolag och politiker blivit avslöjade med lågskatteupplägg, kom inte direkt som en chock för oss.

Vi har länge vetat att den svenska, såväl som den internationella, överklassen gör allt de kan för att generera vinst åt sig själva och sina kumpaner. Vi vet att de i ”effektivitetens” namn kommer vilja få oss att jobba längre till lägre lön och vi vet att de gång på gång kommer försöka smita ifrån att betala skatt – inte för att de är ondskefulla personer, utan eftersom det ligger i deras materiella intresse.

Merparten av allt kapital ägs idag privat av den kapitalägande klassen, överklassen. Överklassen är de personer som lever på att äga andra människors arbete. Genom att sälja varor till ett högre pris än det kostar att tillverka dem, skapar kapitalisten vinst åt sig själv. I realiteten innebär det att kapitalister gärna använder sig av billiga och ofta omiljövänliga material samt till varje pris försöker att hålla nere, eller till och med sänka, kostnaderna för arbetskraft. Arbetskraften är alla vi som är tvungna att sälja vår arbetskraft för att ha råd med mat och boende. Att tvinga oss att arbeta övertid eller höja tempot är klockrena exempel på hur kapitalisten ökar vinsten åt sig själv. Om alla arbetare däremot fick lika mycket i lön som det värde de skapar, skulle inte kapitalisten kunna göra någon vinst och skulle därmed upphöra att existera som kapitalist.

90 procent av befolkningen är arbetare som alltså tvingas att sälja sin arbetskraft för att överleva. Samtidigt äger den största kapitalisten, Wallenberg, hela 40 procent av den svenska börsen. Den rikaste 1 procent av jordens befolkning äger lika mycket som de fattigaste 57 procent av befolkningen. I det kapitalistiska produktionssättet ökar klyftorna och den ägande klassen blir allt rikare på vår bekostnad. Kapitalismen grundas på utsugning och i den världsordning som styr finns det vissa som skor sig på andra människors arbete.

Produktiviteten, alltså värdet av vad en enskild arbetare tillverkar på en timme, har fördubblats sedan 1980. Vi hade idag alltså idag kunnat arbete hälften så mycket som 1980 och ändå tillverka lika mycket. Istället har den övervägande delen av produktivitetsökningen gått till ökade vinster och löneökningarna för oss arbetare har konsekvent varit lägre än produktivitetsökningen. Sverige har aldrig varit rikare och trots det tillfaller överskottet en liten grupp människor. Överklassen har aldrig mått bättre, frågan är – hur mår du?

Under de senaste åren har vi kunnat se att allt fler arbetsplatser väljer att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Arbetstidsförkortning är ett sätt att förändra fördelningen av det mervärde som skapas i produktionen – och ett verktyg för oss som arbetar att ta tillbaka det som överklassen stulit från oss. Eftersom det är vi som arbetar och vi som reproducerar arbetskraften i form av vård och skola som skapar värde i samhället, menar vi att vi har rätt till mer. Vi har rätt till sex timmars arbetsdag.

Från högerns håll påstås ofta att det skulle vara omöjligt dyrt att korta arbetsdagen till sex timmar. De sa precis samma sak en gång i tiden när 8-timmarsdagen infördes. Det är tydligt att högern företräder den ägande klassens intressen. Deras politik skapar ökade klyftor mellan män och kvinnor, cementerar utanförskap och sänker därigenom våra löner. Arbetslöshet, och det faktum att vi tvingas att konkurrera om jobben, gynnar överklassen på så sätt att man enkelt kan pressa ned våra löner. Deras ekonomiska intressen står i direkt konflikt till våra intressen, och just därför tar vi kampen för sex timmars arbetsdag.

Genom en arbetstidsförkortning med bibehållen lön får vi mer av mervärdet, vi minskar stressen bland kvinnor som arbetar inom de tunga vårdyrkena och vi får mer tid att leva. För i ett samhälle där produktiviteten ökar samtidigt som löneutvecklingen står stilla kan vi inte annat än ställa oss frågan ”vad fan får vi för vårt arbete?”. Svaret är: för lite, vi förtjänar mer.