Utbildning för samvetet

Så har det bestämts att Sverige ska mer än fördubbla den militära insatsen i Irak. I stället för 35 utbildare ska vi ha 70. Beslutet har föregåtts av lite debatt, och följts av ännu mindre. På många sätt är det ju också svårt att opponera sig mot en ”utbildningsinsats” – särskilt då den utförs för att utplåna det Säkerhetsrådet beskriver som ”ett globalt hot utan motstycke mot internationell fred och säkerhet”.

Att den extremt reaktionära Islamiska Staten på något sätt måste bekämpas är uppenbart. Känslan att vi måste göra något är också klart förståelig. Tyvärr är den lika förrädisk som den är lätt att förstå. Det var just den här känslan av akut nödvändighet och moralisk plikt som ledde till anfallen på Afghanistan 2001, på Irak 2003 och på Libyen 2011. Om det – och de katastrofala resultaten – tål det att påminnas. För även när vi är som mest uppslukade av den där blandningen av rädsla och empati måste vi kunna granska de föreslagna lösningarna.

När det gäller den militära utbildningen av kurdiska Peshmerga i Irak finns det tre starka skäl att tvivla på att det kommer att ge något annat än samvetslindring.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

1. Historien. I samband med Första världskriget kolonialiserade Storbritannien Irak. ”Våra arméer kommer inte till era städer som erövrare eller fiender utan som befriare” meddelade den brittiska generalen Stanley Maude efter inmarschen i Bagdad 1917. Ockupationen varade i 40 år.

1979 kom Saddam Hussein till makten med hjälp av USA, och efter Kuwaitkriget infördes sanktioner mot Irak.

Senaste gången irakierna skulle befrias var 2003. Kriget kallades Operation Iraqi Freedom. Bland dem som försvarade invasionen – och de var många särskilt i de borgerliga lägren – är det nu svårt att hitta någon som inte anser att den var en total katastrof.

Sverige är varken Storbritannien eller USA, men i det ”vi” som inleder panikens ”Vi måste göra något!” är de tyvärr oskiljaktiga. När ”vår” process att befria irakierna nu går in på sitt andra sekel finns det all anledning att ifrågasätta om ”vi” alls är skickade att genomföra den här befrielsen.

2. Effektiviteten. Att det finns ett underförstått ”vi” betyder också att det vi gör är del av ett större mönster. The Intercept har nyligen med hjälp av läckta dokument kartlagt en del av det mönstret – de amerikanska utbildningsprogrammen för ”utländska stridande”. Det handlar om 200 000 deltagare årligen i 120 länder med en genomsnittlig tid för bakgrundskontroll på 2 minuter och 23 sekunder. Detta till en sammanlagd kostnad av 122 miljarder dollar sen år 2001. Sammanfattningsvis fann studiens författare bland annat:

”Ett globalt utbildningsnätverk utan någon sammanhållen strategi, utförd av massvis av myndigheter och byråer utan effektiv översyn, central planering eller tydlig målformulering.

Bakgrundskontroller designade att sålla bort människorättsförbrytare som undersöker deltagare så snabbt att experter ifrågasätter deras värde.”

I och med det här är alltså Sverige nu en del i Irak på samma sätt som vi är det i Afghanistan. Där har det hittills lagts pengar motsvarande en Marshallplan (den ekonomiska hjälpen till Europa efter andra världskrigets förstörelse) på ”säkerhet”. Sammanlagt har det gett 335 000 personer i uniform och beväpnat så många fler. Men effekten för säkerheten har varit klart negativ.

I Irak kan samma kurdiska styrkor som Sverige utbildar enligt en rapport från Amnesty International ha gjort sig skyldiga till etnisk rensning. Det väcker naturligtvis frågor om vårt ansvar för övergrepp begångna av dem vi utbildat.

3. Komplexiteten. Irak är en intrikat väv av etniska och religiösa tillhörigheter. Det är också Afghanistan. Och det finns fler likheter. I båda länderna finns i norr minoriteter som tjänat på det maktskifte som respektive invasion inneburit. I båda länderna har Sveriges insatser riktats just mot de här vänligt inställda minoriteterna. I båda länderna har det inneburit ett indirekt ställningstagande mot andra minoriteter.

I Afghanistan innebar det följande: I ett område dominerat av tadzjiker och uzbeker finns en dalgång med nästan uteslutande pashtuner. Mellan de olika grupperna har under de senaste årtiondena utförts flera massakrer. Till dalgången koncentrerades större delen av den svenska insatsen. Ingenstans gjordes analysen att svenskarna i praktiken tagit ställning i en etnisk konflikt. Det är den svenska insatsens enskilt största misslyckande. Risken att vi av okunskap nu gör om det misstaget i Irak är stor.

Avslutningsvis. Att utbilda soldater har i bästa fall ingen påverkan alls. I värsta fall blir utbildningen en del i såväl en kolonial tradition som i etniska rensningar. För debattens och tankeexperimentets skull kan det ställas mot att göra ingenting. Ingenting ter sig då i alla avseenden som det bättre valet. I alla avseenden utom samvetslindring vill säga. Och kanske är det just det vi är ute efter.