Debatt: Urban mining – ett rättvist alternativ till nya gruvor i Sápmi

Sverige står inför ett vägval. När trycket ökar på att säkra tillgången till sällsynta jordartsmetaller, riktas blickarna mot norra Sverige – särskilt mot Sápmi. Men i jakten på råvaror riskerar en lösning att hamna i skymundan: urban mining. 

Urban mining, eller cirkulär utvinning, innebär att metaller återvinns från elektronikavfall och gamla produkter – resurser som redan finns i omlopp. Denna strategi kan minska behovet av nyexploatering, skydda känsliga ekosystem, och garantera urfolks rättigheter. 

Ändå planeras nya gruvor på platser där den samiska kulturen och renskötseln hotas. LKAB:s planerade gruva i Per Geijer-området utanför Kiruna är ett tydligt exempel. Enligt Gabna sameby riskerar projektet att skära av den sista fungerande renflyttningskorridoren i området. Förlusten av denna smala passage kan i praktiken innebära slutet för renskötseln i regionen – och för en levande kultur som redan är hårt trängd mellan dammar, vägar, och tidigare gruvor. 

Situationen är inte unik. I Gállok, utanför Jokkmokk, hotar ytterligare ett gruvprojekt marker i direkt anslutning till världsarvet Laponia. UNESCO varnade i en rapport för att gruvdriften kan orsaka betydande skador på området – inte minst genom att negativt påverka den samiska renskötseln. Kritik riktades också mot Sveriges bristande hänsyn till urfolksrättigheter i beslutsprocesserna. 

Samtidigt finns redan resurser som väntar på att tas till vara. Enligt EU:s Joint Research Centre skulle återvinning av kobolt från batterier kunna täcka upp till 42 procent av unionens behov år 2050. Att utvinna kobolt ur gamla batterier kräver bara en bråkdel av den resursanvändning som nybrytning innebär.

I Sverige visar undersökningar att det finns upp till 500 000 ton sällsynta jordartsmetaller i befintligt gruvavfall. Men trots politiska visioner om en cirkulär ekonomi halkar återvinningen efter. Svaga incitament, otydliga regelverk, och underfinansierad infrastruktur gör att nybrytning fortsatt prioriteras. 

I april 2025 klassades Per Geijer-gruvan som ett strategiskt projekt under EU:s Critical Raw Materials Act – samtidigt som EU ställer allt högre krav på återvinning. Från 2031 ska medlemsländerna återvinna 98 procent av kobolten och 80 procent av litiumet i batterier. Det kräver investeringar, politisk vilja, och infrastruktur – men också en värderingsförändring. 

Det handlar inte bara om resurser, utan om rättvisa. Sápmi är inte ett ödeland som existerar för att exploateras. Det är ett levande kulturlandskap med egen värdighet och egna rättigheter. 

Samhällets efterfrågan på kritiska metaller får inte ske på bekostnad av urfolks markanvändning och framtid. Konsumtionsmönster kan förändras, produkter kan designas för återanvändning, och återvinning kan intensifieras. 

Urban mining är ingen utopi. Det är en realistisk lösning som finns inom räckhåll. Därför bör Sveriges regering och myndigheter: 

1. Införa ett moratorium mot nya gruvprojekt i Sápmi tills urban mining har utretts och utvecklats fullt ut. 

2.Ta fram en nationell strategi för återvinning av metaller, inklusive kartläggning av sekundära resurser, designkrav, och förbättrad insamling. 

3. Förbjuda export av återvinningsbart batteriavfall utanför EU för att behålla resurserna inom regionen. 

4.Investera i inhemsk återvinningskapacitet och säkerställa att EU:s återvinningsmål uppfylls. 

Sverige måste visa att såväl miljöansvar som urfolksrättigheter tas på allvar. Urban mining är inte hela svaret – men det är en viktig del av lösningen. Genom att ta vara på det vi redan har, kan vi bygga ett framtidssamhälle som inte kräver att natur och kultur offras.