Upprustning suger pengar från mycket viktigare saker

Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022, närmast jämförbar med Hitlertysklands överfall på Polen i september 1939, chockade den nära omvärlden. Skulle Moldavien och Baltikum bli nästa offer? Och vilka står därefter på tur? I det läget var det förståeligt att riksdagen i panik enades om att drastiskt höja försvarsanslagen.

Men efter mer än ett och ett halvt års krig kan vi konstatera att den ryska krigsmaskinen inte alls är så slagkraftig som befarat. Attackerna mot Kiev och Charkiv, Ukrainas två största städer, har framgångsrikt slagits tillbaka och sakta men säkert pressas nu den ryska armén ut ur den knappa femtedel av landet som fortfarande ockuperas. Beslagtagen rysk krigsmateriel visar sig påfallande ofta vara ålderstigen och uppenbarligen har en betydande del av de senaste decenniernas höjda ryska försvarsanslag runnit bort i korruption.

Och invasionsarméns ohyggliga övergrepp på civila vittnar inte om disciplinerade stridskrafter under professionell ledning utan för snarare tanken till terrorgrupper som Boko Haram och al-Qaida. Att föra krig mot ett lands civilbefolkning är ett svårt krigsbrott och de ansvariga kommer förhoppningsvis att lagföras vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag.

Försvarsdepartementet meddelar på sin hemsida att anslagen till vårt militära försvar höjs med ”mer än 27 miljarder kronor mellan 2023 och 2024, en ökning med 28 procent. Därmed har anslagsnivån fördubblats sedan 2020”. Det försämrade säkerhetspolitiska läget anges som motivering till denna enorma upprustning, som får stöd av riksdagens samtliga partier. Detta innebär att Sverige redan nästa år uppfyller Natomålet om att satsa två procent av BNP på försvaret, något som endast en fjärdedel av Natoländerna gör.

Men varför ska vi låta försvarsbudgetens storlek bestämmas utifrån en godtycklig siffra kopplad till den ekonomiska aktiviteten i landet istället för att låta behoven styra?

Nu behöver Sverige en kvalificerad omvärldsanalys, som tar hänsyn till avgörande ny kunskap som att vi hittills påtagligt överskattat den ryska stridsförmågan. Det duger inte att ensidigt förlita sig på Natonära tankesmedjor som Atlantic Council.

Natoländernas sammantagna försvarsbudget är, enligt Le Monde diplomatique, 17 gånger större än Rysslands och enbart de europeiska Natoländerna satsar sammantaget fem gånger mer på försvaret än vad Ryssland förmår.

Hur ökar vår säkerhet av att detta massiva försprång ytterligare utökas? Vore det inte klokt att satsa några av försvarsbudgetens 119 miljarder på sådant som ökar vår säkerhet i bred mening såsom klimatanpassning, en ökad självförsörjningsgrad av livsmedel, fler vårdplatser och att stoppa gängvåldet?

Kan det vara så illa att svängdörrarna mellan toppolitiken och krigsmaterielföretagen bidrar till att vi får överdimensionerade satsningar på det militära försvaret? Är svensk säkerhetspolitik mer inriktad på att säkra vapenfabrikernas vinster än medborgarnas säkerhet?

I slutändan måste miljardrullningen till militären betalas. Då skattehöjningar knappast lär bli aktuella är risken överhängande att våra redan hårt pressade välfärdssystem ytterligare utarmas för att finansiera upprustningen. Något som i sin tur hotar att driva på utvecklingen från skatte- till försäkringsfinansierad välfärd, från behovsstyrd till plånboksstyrd sjukvård, utbildning med mera.

Till slut hotar hela den svenska modellen att dränkas i den tsunamivåg av militär upprustning som nu rullar mot oss.

I detta läge har väljarna rätt att få svar på om riksdagspartierna verkligen håller fast vid panikbeslutet från 2022 och i så fall på vilka grunder.