Debatt: Universiteten måste göra studenterna klimatmedvetna

Jag skulle vilja be dig som rektor om något väldigt konkret och något väldigt stort. Svara på Gretas och klimatstrejkernas rop om hjälp och ta universitetens grunduppdrag på allvar:

När Greta Thunberg började strejka för ett år sedan gick jag som lektor vid Stockholms universitet ner till Mynttorget under hennes första strejkvecka. Sedan dess har jag varit på plats nästan varje fredag, varje vecka. Under ett års tid har jag följt Greta och Edit, Eira, Mina, Morrigan, Tindra, Isabelle, Ell, Minna, Ebba, Vega, Simon, Edward och de andra strejkare från Stockholm och deras arbete med att bygga det globala nätverket FridaysForFuture. Det är i stort sett tio stycken sjuttonåriga stockholmare som är ansvariga för det, och de har fått stöd av vetenskapspersoner världen över; en otrolig bedrift.

Jag själv har lärt mig så mycket under den här tiden, naturligtvis mest om klimatkrisen. Genom Greta har vi på Mynttorget snabbt kommit i kontakt med världens bästa forskare, inklusive våra egna svenska från Bolincentrum. Läget är mycket mer allvarligt och katastrofalt än de flesta av oss tror att det är (och då har jag varit klimataktivist och universitetslärare i många år – men jag underskattade utmaningen helt). Efter månader av samtal är klimatforskarna nu nästan varje fredag själva på plats på Mynttorget eller på Sergels torg och håller föreläsningar för allmänheten. Jag är i kontakt med och hjälper till med att koordinera samarbetet mellan de 26 000 forskare som bildar nätverket ”ScientistsForFuture” (SFF), även i länder som Tyskland, Österrike och Schweiz.

Det som behövs nu är en kraftig reaktion från universiteten och
en diskussion om deras roll och ansvar.

Under min tid vid Stockholms universitet byggde jag med mina kollegor ett helt nytt kandidatprogram i didaktik. Min fråga vecka för vecka var: hur skapar man universitetsut- bildningar som verkligen utbildar studenter till medmänniskor som förstår klimat- och den ekologiska krisens nästan ofattbara existentiella konsekvenser, och som är kapabla att agera på ett motsvarande sätt? Det handlar inte bara om en didaktisk fråga, om hur vi undervisar i allt från historia, arkitektur till ekonomi, från loso till statsvetenskap så att det existentiella sjunker in och studenterna inte bara lär sig med huvudet utan ”på riktigt”, med hela personligheten i samspel med andra och samhället. Det är också och kanske lika viktig en fråga om vad vi undervisar och lär ut. Hur är det möjligt att en student går ett kandidatprogram i civilekonomi eller sociologi, psykologi eller företagsekonomi utan att själva kärnan av dessa studier kretsar kring hur vi förhåller oss till naturen, hur vi hamnade i det allvarliga läget som vi be nner oss i och vad det innebär för människornas liv. Framför allt: vad vi behöver göra och vad det innebär för oss själva som studenter och lärare i relation till samhället. Hur är det möjligt att man kan läsa till lärare, jurist eller pedagog utan att detta är utgångspunkten?

Universiteten är demokratins bildningsinstitutioner. Vi är här för att bilda studenter som kan ta hand om och utveckla våra demokratier. När vi skapade det nya kandidatprogrammet var jag tvungen att ställa mig frågan vad detta innebär, dagligen. När jag tittade på andra program och på universitetens roll i samhället under de senaste 40 åren (särskilt humaniora) och nu ser tystnaden gentemot strejkerna, från studenternas men framför allt från lärarnas och ledningens sida, måste jag säga att det är ett enormt misslyckande. Jag tycker att vi i universitetens värld borde be de unga om ursäkt. Många vet hur det står till, men inte på riktigt; det saknas de sista tio procenten som gör att ett abstrakt vetande går över till verklig kunskap som leder till handling.

Men det är också en enorm chans. Vi kan så mycket bättre. Och då menar jag inte bara att universiteten äntligen kan bli hållbara, med alla investeringar, slut på yg och allt annat. Jag menar hur universiteten kan se på sina uppdrag, pedagogiskt och innehållsmässigt. Om Edit, Mina, Eira, Tindra, Mor- rigan och Greta ska ha en framtid, måste våra samhällen omskapas inom tio, tolv år så att de blir fossilfria (det finns inom FFF och SFF tillräckligt med information och litteraturlistor som förklarar varför Paris-avtalet leder till omkring tolv års tid för transformationen och inte tjugofem, som regeringen påstår). Det är forskningen hur tydligt som helst med; de viktigaste centra från Stockholm till Potsdam, från Pittsburgh till Manchester, från Uppsala till Zürich ställer sig bakom oss. Som sagt står vi i dagligt utbyte med de bästa forskarna. ”Unite behind the science.”

Jag ser inte att de svenska universiteten är på väg dit som de borde. De flesta program låtsas fortfarande, vågar jag säga, att klimatkrisen är ett problem bland andra. Så, kan vi börja detta arbete nu? Tillsammans? Kan vi skapa program som i sin didaktik och sina innehåll motsvarar denna enorma uppgift? Och kan vi som lärare och forskare stå upp för det som klimatforskarna säger?

Ett första väldigt tydligt steg vore att ni som rektorer deklarerar den 27 september som klimatstrejkdag, på vilket sätt som helst. Det kan vara så att ni informerar kring strejken eller låter era anställda och studenter gå till strejken.

Det här är ingen lek. Mina, Eira, Tindra, Morrigan, Isabelle, Ell och Edit nns på riktigt. De är de modi- gaste och klokaste människor som jag har mött. Vi kan inte låta dem kämpa ensamma. Det är vår uppgift som bildningsinstitutioner, som demokratins ryggrad, att stå upp för forskning och utbildning som tar hand om en hållbar demokrati.

När de unga ber oss att ansluta oss till deras strejk för en dag, för bara ett par timmar, ska vi inte tveka. Och sen på kvällen samma dag kan vi börja det riktiga arbetet. Att bygga om universiteten så
att de motsvarar vår uppgift: att genom bildning, forskning och samhällskontakt ta hand om vår demokrati och vår planet.