Debatt. .

2018-12-15 11:14
”Mätande har överlag blivit det vedertagna existensberättigande som visat hur psykologin hjälper människor att leva ett friare och rikare liv.” Bild: Yvonne Åsell/SvD/TT
”Mätande har överlag blivit det vedertagna existensberättigande som visat hur psykologin hjälper människor att leva ett friare och rikare liv.”
Puffetikett
Nyhetsmagasinet ETC

Till mätandets försvar

Mätandet har hamnat på de anklagades bänk. Men kvantifiering måste inte stå i motsättning till det kvalitativa, menar veckans debattör psykologen Ragnar Bern i en replik till debattartikeln om psykologins industrialisering i ETC nr 82.

Psykologen Puya Yekerusta menar att psykologin har gått från att vara kvalitativ till att sedan 80-talet och framåt ha en kvantitativ slagsida där människors upplevelser reduceras till mätbara siffror. Det har förvandlat psykologin till en industri som premierar produktionstakt, vilket i sin tur har lett till en ökad diagnosticering. Han menar att den ökade diagnosticeringen snarare beror på denna industrialisering än på kontextuella faktorer såsom ökade krav i skolan, vilket annars framförs som orsaker.

Mätandet placeras således på de anklagades bänk.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

En förklaring är på sin plats för att bemöta denna make vården great again-retorik. Varför mäter människan sig själv? Låt oss besvara frågan genom en snabb historisk tillbakablick.

Psykologin präglades under stora delar av 1900-talet av Freuds banbrytande teorier om människans omedvetna processer. Bland annat eftersom det omedvetna av naturen knappast gick att mäta fanns där redan från början en skepticism mot att underkasta metoden naturvetenskapliga måttstockar. Det var alltså länge accepterat att inte utvärdera sin psykoterapi med mer objektiva mått. Böcker som ”den omätbara människan” var lika heta som socialdemokratin och självförtroendet bland Freuds arvingar var emellanåt lika högt som klyftan mellan öst och väst var djup. Men sedan hände något. Den kognitiva beteendeterapin (KBT) kom in i matchen och ställde till med bråk. Den höll inte med. Människan gick visst att mäta. De kunde visa hur patienter blev av med sin ångest, samlagssmärta och nedstämdhet. Sedan dess har den systematiska utvärderingen (läs mätandet) inom psykologin blivit vanligare, även inom psykodynamisk terapi som kunnat visa på tydliga resultat. Mätande har överlag blivit det vedertagna existensberättigande som visat hur psykologin hjälper människor att leva ett friare och rikare liv. En medicinsk parallell är Florence Nightingales raffinerade statistiska analyser som låg till grund för ett paradigmskifte inom sanitet under 1800-talet som räddade livet på tusentals människor.

Jag kan undra hur någon psykologi kan rättfärdiga själv utan en systematisk utvärdering.

Har mätandet reducerat människans psykiska lidande till siffror? Kritiken är klassisk när en metod påstås sakna något som en annan metod har. Vad skulle det innebära att kritiken var befogad? Att vi beskrev våra sinnestillstånd som ”sorg 5 av 10, nervös 6 av 10”? Det vore kanske att överskatta psykologins inflytande över människors självuppfattning.

Det är sunt att slå vakt om riskerna med mätvurmen och jag säger inte att psykologins kvantifiering är oproblematisk. För det tror jag inte. Men att måla upp kvantifieringen som en konkurrent till det kvalitativa riskerar att bli en falsk dikotomi. Fördelarna med en kvantifiering hamnar i skymundan.

För, intressant nog går det att argumentera för att patienterna vinner på en en ökad kvantifiering. Mätandet har ökat intresset för psykoterapi, vilket gör att fler söker vård, diagnosticeras och (förhoppningsvis) får den hjälp som visat sig vara mest effektiv för deras problem. I dag är psykoterapi förstahandsrekommendationen föra många psykiska besvär. Tack vare kvantifieringen kan både psykologen och patienten hoppas på samma goda resultat som i den forskning som ligger till grund för rekommendationerna.

Läsaren kan leka med att byta ut ordet ”kvantifiering” mot ”systematisk utvärdering av patientens upplevelse för att skydda sig mot bias” i Puyas text. Psykologin vill säkerställa att resultaten i en neuropsykiatrisk utredning eller i psykoterapi inte beror på slumpen eller på psykologens godtyckliga magkänsla av att åtgärden var hjälpsam. Samma ideal finns inom vården i övrigt och är okonventionell där. Om en konsekvens är att psykologens intuition ges minskat värde, låt gå.

Puya har rätt i att en effektivare vård kan leda till att fler diagnosticeras, och detta snabbare. Men hur är det negativt? undrar både jag men säkert också mina patienter. Han refererar själv till en källa där Socialstyrelsen hävdar att det ökade antalet (neuro­psykiatriska) diagnoser beror på att fler personers problem upptäcks. Det innebär ju att fler personer får en ökad förståelse för sig själva, sin bakgrund och sina svårigheter och kan erbjudas effektiv farmakologisk och psykoterapeutisk hjälp för sina problem. Gott så?

På samma sätt som löpträningens endorfiner inte minskar av att du klockar din tid så behöver inte psykologin bli sämre för att den utvärderas numeriskt. Tvärtom så gör systematisk utvärdering och standardisering inom vården att den blir säkrare och mer jämlik. Ytterst är det patienterna som gagnas av detta.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.

Ragnar Bern 
Psykolog
Relaterade artiklar