Debatt: Tävling i vem som är hårdast mot migranter?

Valrörelsen står för dörren och partierna presenterar sina valstrategier. Det är inte svårt att dra slutsatsen att migration kommer att vara ett av valets viktigaste teman. Det finns en rad frågor rörande migration som behöver diskuteras – och som vår förening skulle önska diskuterades mycket mer. Till exempel det ovärdiga i att vi har antagit en lagstiftning som håller barnfamiljer åtskilda under omänskligt långa perioder.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Men vi ser inga ansatser från partierna att diskutera de humanitära problem som nuvarande politiska överenskommelser för med sig – tvärtom. När vi lyssnar på partiernas språkbruk tycks risken överhängande att valrörelsen blir ett enda race to the bottom. Den migrationspolitiska debatten behöver just nu krafter som sätter hälarna i backen och hejdar denna moraliska malström.

Två trender i samtalet sticker ut. Den första rör ifrågasättanden av asylrätten i sig. Senast var det socialdemokraterna i Danmark, och innan det de svenska Moderaterna, som talade för att övergå till ett helt kvotbaserat system för flyktingmottagande. Det skulle innebära att principen om non-refoulement överges. Principen, som är en grundstomme i internationell migrationsrätt, innebär att länder inte får sända tillbaka en person dit där den riskerar tortyr eller annan omänsklig behandling. Att ge upp principen om non-refoulement skulle drastiskt minska möjligheten för många att få det skydd de behöver. Detta är inte bara hänsynslöst mot alla de människor som i dag tvingas leva på flykt. Det är också, som vi ser det, en skymf mot de lärdomar vi kollektivt drog efter andra världskriget och Förintelsen.

Därmed inte sagt att vi är emot kvotflyktingsystemet i sig. Som läget är just nu inom EU är det naturligt att fokusera på att öka flyktingkvoterna eftersom det är den just nu mest framkomliga vägen att få ett bättre fungerande flyktingmottagande. Men att montera ner fundamentala principer med hänvisning till ökade flyktingkvoter är huvudlöst.

Den andra är vad som kommer i spåren av jakten på papperslösa. Här måste å ena sidan politiken vara pragmatisk utan att förlora den grundläggande etiska kompassen. Naturligtvis är det för asylrättens legitimitet viktigt att personer som får avslag återvänder. Men en alltmer repressiv agenda riskerar att skapa andra problem. Till exempel har Moderaterna varit inne på att avskaffa rätten till skola och vård som inte kan anstå för papperslösa. Till att börja med bör vi inte straffa barn för deras föräldrars val. Det kan innebära många års missad skola för barnen, vilket inte rimligt. Och kan vi verkligen som samhälle mena att vi ska låta människor dö för att de saknar uppehållstillstånd?

Vi ser också allvarligt på förslagen att forcera fram fler inre utlänningskontroller. Risken för att det blir en hetsjakt baserad på rasprofilering och rättighetskränkningar är uppenbara. Det måste vara viktigare att polisen agerar som hela samhällets polis – som kämpar för trygghet och mot brottslighet – än att de fokuserar på att slumpmässigt hitta personer som har fått ett avvisningsbeslut.

Står vi inför en valrörelse som riskerar att urarta till en tävling i vem som kan vara hårdast och kallast mot migranter? För att avstyra denna utveckling måste de partier som tror på demokrati och humanism sätta sig ner och fundera på vilken roll de vill spela och vilka signaler de sänder ut. Detta gäller inte minst vårt eget parti Socialdemokraterna.

Det här en tävling vi varken kan eller vill vinna.