Srebrenica och New York, Beirut och Utöya, Ankara och Bagdad, Trollhättan och Paris. Exemplen på det meningslösa och avskyvärda våldet är många. Illdåden har både likheter och olikheter men har en sak gemensamt. De drabbar alltid oskyldiga människor urskiljningslöst och är attacker mot det öppna och demokratiska samhället. Terrorn och våldet skapar en rädsla och oro som är verklig och ett samhälle präglat av rädsla är också vad terrorister vill åstadkomma. Våldet blir ett verktyg för en illegal maktutövning – en våldets diktatur. 

Krig och konflikter, förföljelse och terror drabbar olika över världen. Och som en konsekvens är vi nu mitt inne i en svår flyktingsituation som också kan skapa rädsla och osäkerhet. Hundratusentals av våra medmänniskor, män, kvinnor och barn, har också fallit offer för samma meningslösa våld i sina egna hemländer. Miljontals är på flykt inom sitt eget land. Många tvingas till slut lämna sitt land och sina anhöriga, söker skydd och blir en del av vår egen verklighet. Och de som når fram möts här av anlagda bränder i sina boenden, hat och hot och direkta uppmaningar till våldsbrott i (a)sociala medier.

Men flyktingsituationen har också väckt ett enormt humanitärt engagemang i hela samhället. Det gäller framför allt de oavlönade frivilliginsatser som hundratusentals människor gör runt om i landet och som varje dag är föredömen för det goda samhället. Även professionella anställda inom skola, socialtjänst, vård och omsorg, polis och ansvariga myndigheter gör varje dag ett uppoffrande arbete för att klara påfrestningarna. 

I ett internationellt perspektiv har solidaritet, rättssäkerhet, sammanhållning och demokratiska värderingar präglat välfärdsstaten Sverige. Det, om något, har under decennier varit typiskt svenskt. Allt detta måste vi bygga vidare på även i de kommande utmaningarna, i stort som smått. 

Vissa länder, däribland vi i Sverige, tar ett stort ansvar i flyktingmottagningen medan andra sluter sig inom sina gränser med taggtråd och militär bevakning. Även inom Sverige är mottagningen av våra medmänniskor ojämnt fördelad. Enskilda kommuner får ta ett oproportionerligt stort ansvar medan andra drar sig undan, oftast välbärgade kommuner. Den kommunala egoismen måste ersättas av ett solidariskt ansvar. 

Dagens och framtidens utmaningar löses inte med krigsretorik om hämnd, hat och hot och har heller inga snabba och enkla lösningar.  Erfarenheterna hittills av konflikter och terrorbekämpning har visat att militära insatser och nya murar varit en misslyckad strategi. Taggtråd, vapen och våld mot människor på flykt är ett nederlag för alla. Visionen om fredsprojektet Europa hotas.  Istället måste vi stärka FN:s och EU:s demokratiska och fredsbevarande roll. Asylrätten måste värnas för ett värdigt flyktingmottagande. 

De kommande utmaningarna måste genomsyras av öppenhet, solidaritet och mänskliga rättigheter. Det är de värdena som kännetecknar ett civiliserat samhälle och de vinns inte en gång för alla. De måste också vi som enskilda individer kämpa för, alltid och överallt. Arbetet förutsätter också ett samhällsbärande ledarskap på alla nivåer som därtill präglas av civilkurage och ansvar. Det kommer inte att leda till några nya karriärvägar. Det är viktigare än så.