Debatt: Ta ansvar för att hålla lärarna friska

Sverige har valt att hålla skolor och förskolor öppna under pandemin. Det är ett vägval som har många fördelar, men som bygger på att lärarna kan arbeta smittsäkert. Så ser det inte ut i dag. Många lärare bär tvärtom på en oro som är stor och berättigad. För att de själva och eleverna ska bli sjuka, liksom för en övermäktig arbetsbelastning när smittspridningen skenar.

Det bästa sättet att hålla skolorna öppna är att hålla lärarna friska. I det känsliga läge som pandemin nu är inne i borde skolelever därför testas i så stor utsträckning som möjligt. Men i stället för att rikta en uppmaning till vårdnadshavarna om att hellre testa sina barn en gång för mycket än en gång för lite, upprepar Folkhälsomyndigheten sin rekommendation om att hålla avstånd.

För de flesta lärare framstår detta som löjligt snarare än möjligt. Väldigt få exempel finns på skolhuvudmän som hyrt in extra lokaler för att komma till rätta med trängseln i klassrum och korridorer. Staten har avsatt en coronamiljard till skolan. Det är mindre än det låter och mindre än vad som skulle behövas, och det är dessutom väldigt få skolhuvudmän som kan berätta hur de använt pengarna. Det är oklart om de ens hamnat i skolväsendet.

Det som i dagsläget är en självklarhet för många tjänstemän – att jobba hemifrån när man inte måste vara på plats – är något lärarkåren tvingas slåss för. Detta trots att planering och olika typer av möten är fullt möjliga att genomföra smittsäkert, från hemmet.

Vad som också borde vara fullt möjligt är att prioritera bort det mesta som ligger utanför den direkta undervisningen. Allt fokus behöver idag ligga på elevernas kunskapsutveckling. Av samma orsak måste huvudmännen ha beredskap för distansundervisning i högstadiet och gymnasieskolan. Ju tidigare förberedelserna är gjorda, desto färre problem uppstår för lärare och elever om – eller kanske snarare när – det måste ske.

Två år in i pandemin står det klart att varken arbetsgivare, politiker eller myndigheter har gjort tillräckligt för att värna skolan. Det handlar såväl om att motverka smittspridningen som om att avlasta lärarna och därigenom hålla dem friska på sikt. Idag finns det sällan tillgång till vikarier när lärare blir sjuka – istället tvingas kollegorna täcka upp. En bättre beredskap måste komma på plats genom till exempel tvålärarsystem, fast anställda vikarier eller vikariepooler. 

Inte minst Sveriges förskollärare har stått i främsta ledet genom hela pandemin. Förskolan har setts som en sista utpost som måste hållas öppen i alla lägen. Trots det verkar det som om många föräldrar inte fattat att principen om familje­karantän gäller. Om någon i hushållet har sjukdomssymptom kan barnen inte skickas till för­skolan via någon annan vuxen. De ska hållas hemma, punkt. I detta hade förskolepersonalen definitivt kunnat backas upp bättre.

I snart två års tid har förskol­lärarna slagit knut på sig själva för att ge barnen utbildning, trygghet och omsorg. De har vädrat sig blå, täckt upp för frånvarande kollegor, agerat snorpoliser och tvingats hantera vårdnadshavare som velat kringgå restriktionerna. Vissa av våra fackliga ombud har till och med behövt ta strid för att de förskollärare som vill och behöver ska få bära munskydd. Först då har huvudmännen backat. Det är talande för hur lätt personalens rättmätiga krav på smittsäkerhet har vägt.

Lärarförbundets överordnade krav är glasklart: Lärarnas arbetsplatser måste alltid riskbedömas och smittsäkras. Det är likaså ett tydligt arbetsgivaransvar att hålla arbetsbelastningen i schack och se till att det finns vikarier att tillgå. När så inte sker måste skolor och förskolor vid vissa tillfällen faktiskt stängas. Utan tillräckligt med personal kan verksamheten inte bedrivas. 

I avsaknad av tillräckliga åtgärder går lärarna till jobbet i förskolor, fritidshem och skolor med sin egen hälsa i vågskålen. Ska det behöva vara så även under den fjärde vågen av covid-19? Nej, det borde kunna hanteras bättre av såväl regeringen och myndigheterna som av skolornas huvudmän.