Svik inte Afghanistans kvinnor ännu en gång

I en artikel på Dagens Nyheters debattsida den 15 augusti, undertecknad av Svenska Afghanistankommittén (Sak) med flera, uppmanas Sverige att öppna upp kontakter med den afghanska talibanregeringen.

Debattörerna påstår att det nu är fred i landet. När man talar om ”fred” i Afghanistan uppstår frågan: Vad menas egentligen med fred? Är det bara frånvaron av krig, stridsvagnar och vapen? Eller måste fred också innebära säkerhet, frihet och respekt för mänskliga rättigheter? Att reducera fred till enbart frånvaron av krig är en katastrof.

I dagens Afghanistan undertrycks yttrandefriheten. Fängelserna är fulla av personer som godtyckligt arresteras och torteras utan insyn. Kvinnor och flickor fängslas enbart för att de protesterar. Människor förnekas rätten till fri rörlighet. Hur kan en sådan situation kallas fred?

Om man menar att det inte pågår något krig är även det en lögn. Redan under de första månaderna efter talibanernas maktövertagande skedde dödliga explosioner i Kabul och andra städer; tiotals barn dödades i en skola, och fler attacker och explosioner följde. Hur kan detta beskrivas som fred?

Att använda ordet ”fred” för en sådan situation är i själva verket en vitmålning av verkligheten. När medier eller offentliga texter beskriver detta som ett ”fredligt tillstånd” måste de hållas ansvariga – både inför det afghanska folket som varje dag är offer för denna situation, och inför alla som verkligen värnar kampen mot krig och för en äkta fred.

Samtidigt lyfts frågan om ”dialog”. Man säger att dialog inte betyder legitimering, och att legitimitet har sina egna politiska och juridiska processer. I teorin stämmer det, men Afghanistans erfarenhet visar något annat. Från Bonn-konferensen till förhandlingarna i Doha har samtalen alltid förts bakom stängda dörrar. I dessa processer fick folket aldrig en verklig plats att själva besluta om sin politiska framtid och sitt samhälleliga liv. Byggandet skedde uppifrån och ner, utan folkets aktiva deltagande.

Resultatet? Talibanernas maktövertagande och folkets marginalisering. När man idag åter talar om dialog är den avgörande frågan: På vilken plattform och på vilket sätt ska detta ske? Kommer vi återigen att bevittna slutna förhandlingar bakom kulisserna? Eller får folket och människorättsförsvararna denna gång en verklig roll? Utan transparens blir allt som kallas ”dialog” eller ”diplomati” bara en upprepning av samma misslyckade cirkel. Erfarenheten visar att internationell dialog ofta blir en förberedelse för större politiska beslut: från sanktioner till direkt stöd.

Vi ser samma logik i fallet Gaza. Massakern fördöms, men de diplomatiska relationerna fortsätter. Det kallas diplomati, men är i praktiken medskyldighet. Samma risk finns i Afghanistan: gränsen mellan dialog och legitimering suddas ut när processerna är dolda och utan ansvarstagande.

För det afghanska folket, för människorättsförsvarare och civilsamhällets aktivister är detta djupt oroande. Vi har rätt att fråga: När ni talar om ”fred”, vad menar ni egentligen? Hur definierar ni säkerhet? Om Afghanistan idag är ”fredligt”, varför har då tusentals människor tagits emot av andra länder som asylsökande? Var inte deras liv i fara? Om säkerheten var verklig, varför evakuerade europeiska länder, inklusive Sverige, människor från Afghanistan? Därför måste – varje gång orden ”fred” eller ”dialog” används – en fullständig förklaring ges: Vad betyder fred i praktiken? På vilken logik baseras påståendet att den nuvarande situationen är fredlig? Och på vilka principer skrivs sådana texter? För det afghanska folket är den levda erfarenheten något helt annat: förtryck, våld och otrygghet.

Vi menar att varje kontakt med talibanerna skickar en signal till kvinnor som kämpar för sina mänskliga rättigheter att talibanerna accepteras av omvärlden. Vi uppmanar Sverige att stå upp för kvinnors och barns rättigheter och stödja det civila samhället i Afghanistan – utan inblandning av talibanerna. Svik inte ännu en gång Afghanistans kvinnor!